En skrift på 16 sidor har blivit en inspirationskälla för hundratusentals upprörda människor som just nu protesterar mot nedskärningar i Europa.
Den är skriven av en 94-åring. Stéphane Hessel föddes år 1917 i Berlin, växte upp i Paris och blev år 1937 fransk medborgare. 1941 anslöt han sig till motståndsrörelsen mot de tyska ockupanterna. Han fängslades och torterades i koncentrationslägret Buchenwald av nazisterna. Efter andra världskriget var han sekreterare i den kommission som skrev FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Han är idag den sista levande undertecknaren av deklarationen.
Hessel påminner om att det nya Frankrike som föddes efter befrielsen från nazisterna år 1945 byggde på insikten att man behöver ett solidariskt och demokratiskt samhälle för att förhindra att fascism och krig skulle kunna hända igen. Även Deklarationen byggde på denna insikt. Demokrati, ett värdigt liv för alla och fred skulle garanteras genom att beskära statens och kapitalets makt över medborgarna.
Men idag styr finanskapitalets intressen. Man har stängt landets gränser för flyktingar och jagar illegala invandrare. Socialförsäkringarna i allmänhet och pensionerna i synnerhet har försämrats. Någon fri press finns inte längre, eftersom ägandekoncentrationen inom media har ökat. Allt fler utestängs från arbete och egen försörjning.
Så långt kan även en svensk läsare känna igen sig. Men Indignez-vous! sålde på bara några månader över en miljon exemplar i Frankrike, översattes snabbt till spanska, engelska, tyska. Men den svenska översättningen dröjer.
Inte så konstigt. När Hessel understryker att hela motståndsrörelsen bara blev möjlig därför att så många fattade individuellt beslutet att göra motstånd, bryter han mot en lång svensk tradition. I Sverige vet man inte mycket om ett budskap som ligger nära Jean-Paul Sartres om att alla människor måste fatta beslut om sina liv. Hessel skriver att det värsta är likgiltigheten och uppmanar alla att visa sin upprördhet.
För fransmän är detta inget nytt – till och med strejkrätten är ju individuell i detta land. I ett samhälle som däremot bygger på att starka kollektiva aktörer och staten ska fixa de flesta problemen blir detta en svårsmält sanning.
Ännu mer intressant är att Hessel också anknyter till Friedrich Hegel. Han skriver att historia faktiskt har en mening: samhällena utvecklas så länge tills friheten till slut blir fullständig – en elegant omskrivning av det budskap som står att läsa i Kommunistiska manifestet.
Och det är just därför, menar Hessel, som man måste bli särskilt upprörd över att det demokratiska Frankrike som byggdes efter 1945 inte längre finns.