Jag har nu lagt ett år av forskarstudier bakom mig. Det är bemängt med otrygghet och ofta rättsosäkerhet att vara doktorand. Första halvan av min doktorandperiod får jag ett sketet utbildningsbidrag på 14.900 kronor brutto för att andra halvan anställas till en något mer generös lön.

Och ändå känner jag mig lyckligt lottad. Kanske för att mina disputerade kolleger sneglar avundsjukt och med jämna mellanrum släpper ut sig ett ”Njut så länge det varar”. Tre ytterligare citat från mina äldre kollegor kan kanske ge en bakgrund till avundsjukan på detta forskarsamhällets så kallade bottenskrap:
”Äntligen semester, då kan jag börja skriva på min bok!”
”Det är bara att inse, du får välja mellan familj och karriär, även om du har en jämställd partner”.
”Åh, vad skönt att gå i pension, då hinner jag äntligen arbeta!”

En fjärde kollega har precis gått ner från 80 till 60 procent, dels för att hjälpa till att rädda ämnets ekonomi, dels för att hinna med att utföra sitt arbete väl. (Denna person har inga barn eller äkta makar att ta hand om.)
Högskoleverkets nya rapport om universitetslärares arbetssituation ger mycket riktigt belägg för att situationen på landets universitet är ohållbar. Det handlar så klart i grund och botten om de nedskärningar som drabbat alla offentliga verksamheter. Det går ut över arbetssituationen, men också över kvalitén på både forskning och grundutbildning. Den dåliga ekonomin leder till krav på extern finansiering vilket gör forskningen mer och mer marknadsanpassad.

I samma marknadifierings-anda har Bolognaprocessen drivit fram principen om att utbildningens syfte är ”anställningsbarhet”, och ännu har ingen förklarat för mig om det är okej att göra vissa undantag från denna princip för att utbilda människor att kritisera själva grunderna för vad som skapar anställningsbarhet.
Jag är oroad å min och alla andras vägnar.