Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Denna kroppshets har en tid och plats för sin födelse, åtminstone om man får tro curatorn av utställningen Corpi moderni: The making of the body in Renaissance Venice på Gallerie dell’Accademia i Venedig. Den lättfotade hamnstaden som gav blanka fan i påven i Rom och vände sig mot Konstantinopel i öster och upptäckte blinget från Nordafrika, var den perfekta platsen för självmedvetenhetens födelse.

En mer känd sida av profaneringen av människokroppen är Leonardo da Vincis vitruvianske man, tecknad i Venedig 1490. Bilden är bland de mest reproducerade konstverken i historien. Ändå är det en upplevelse att se det tunna, gulnade papperet med de ännu tunnare och självsäkra linjerna av en perfekt manskropp med musklerna på rätta stället.

Denna kroppshets har en tid och plats för sin födelse, åtminstone om man får tro curatorn av utställningen i Venedig

Leonardo var inte först med att under kristen tid avbilda nakenhet. Donatellos David-skulptur, en symbol för konkurrensstaden Florens, är ett halvt sekel äldre. Den stora skillnaden var att medan David med sin pojkaktiga kropp är en allegori över det godas seger, är den vitruvianske mannen varken ond eller god, ingen mytologisk eller biblisk gestalt. Bara en modell för objektiva vetenskapliga observationer.

Det som förvånar mig mest när jag står framför det ikoniska verket är att killen glor tillbaka mot mig som att han försöker säga något. Typ: ”Sluta stirra på min kuk, ge mig mina jeans.” Han är modern.

Ytterligare faktorer som sätter människokroppen i fokus är stadens närhet till Europas medicinska centrum, Padua, där de allra första obduktionerna utförs i slutet av 1400-talet i den specialdesignade anatomiska teatern. Det mänskliga avförtrollades i skådespel där kroppar dissekerades inför publik. Gud är inte död – han har bara inte en skalpell.

Men Venedig är också knutpunkten för en av de största uppfinningarna för spridande av härligheten: tryckpressen. Den uppfanns visserligen i Nürnberg, men skalades upp i republiken, och det rejält. Mot slutet av 1400-talet fanns redan flera hundra tryckerier och på några decennier utgavs två miljoner publikationer. Begreppet tryckfrihet var inte myntat, men avansen på böcker var så hög att allt, högt och lågt, spreds ut i världen på papper. Så även porr. I modi, ”positionerna”, publicerades 1524 med en serie bilder av olika samlagspositioner, och blev givetvis en succé.

Kultur • 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Men kroppen kläs också på. Och i sektionen med rubriken Il corpo nudo: desiderare (”kroppen att förlusta sig över”) redogörs för de materiella omständigheterna för utvecklingen. Staden bjuder på gott om ögongodis för målarna att kasta sig över: pälsar, siden, sammet och välskräddade dräkter för män och kvinnor från andra kontinenter.

När oljemåleriet med sina ädelstensfärger når Venedig just vid den här tiden, är bordet dukat för konstnärerna att rivstarta skönhetens och voyeurens bildkultur, den som i rakt nedstigande led för oss till Ellegalan häromveckan. Den store venetianske målaren Tizian är kanske den som är närmast släkt med dagens elitistiska estetik. Han var den som först och mest framgångsrikt saluförde ungdom som fetisch. Rodnande fuktiga läppar, mjuk vit hud och blanka hårsvall utbjuds med samma logik som kryddor och exotiska hantverksföremål.

Den moderna kroppen representerar inte makten, varan eller X-faktorn, den är det. Det må vara en banal slutsats, men vackrare och smartare kan det inte sägas.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Oskar Kollberg

Johan Mellström

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lejla Cato

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Olga Ruin

Filmkritiker och redaktör för tidskriften FLM.