Redan som ettagluttare i småskolan lärde vi oss Trygga rekan, med ett uttal som för oss på Söder i Stockholm självklart betydde Trygga räkan. Samtidigt visste vi ju, eftersom vi ofta sjöng den psalmen, att det var en förkortning för ”Tryggare kan ingen vara”.
Detta vet förmodligen varje människa som gått i svensk skola det senaste århundradet. Psalmen finns i psalmboken nr 513 och är skriven av Lina Sandell-Berg (1832–1903).
Under mina fyra år i folkskolan, då jag alltså var 7–11 år, var jag helt betagen i första versen i Trygga rekan:

Tryggare kan ingen vara
Än Guds lilla barnaskara:
Stjärnan ej på himlafästet,
Fågeln ej i kända nästet.

Resterande fyra verser brydde jag mig inte om. De innehöll så konstiga vändningar: ”Sions helga gårdar” och liknande. För mig var innehållet klart: Varken stjärnan på himlen eller fågeln i boet kunde känna sig så trygg som barnaskaran, alltså barnen, alltså även jag själv. När vi sjöng psalmen i skolan sjöng jag med i första versen med så stark och hög röst jag kunde.
Sedan tystnade jag och drömde mig bort medan klassen sjöng de resterande verserna.
Det var orden ”tryggare kan ingen vara” som sjönk in i mig och väckte – faktiskt! – en känsla av trygghet. Eftersom jag var barn hade jag rätt att vara trygg. Vem som än hade bestämt att barn skulle vara trygga, så hade jag rätt att vara ett tryggt barn. Men med åren – någon gång när jag var i puberteten – förlorade ordet sin magi och jag glömde Trygga rekan.
Nå, men varför fortsatte jag då i vuxen ålder och som övertygad ateist att bli gråtfärdig varje gång jag hörde psalm nr 45 av Lina Sandell, Bred dina vida vingar, O Jesu över mig?
Så löjlig text, när man tänker efter! Var Jesus en fågel eller…? Blev jag berörd därför att melodin är så vacker?
Till och med en ateist kan gå i golvet av vacker musik även om den har ett kristet budskap. Lyssna bara på Bach! Ja, jag tror att det var kombinationen av melodin och Lina Sandells språk. Hennes stil har ett genomgående stråk av innerlighet, naivism, övertygelse och en självklar enkelhet. Den kongeniala tonsättningen (svensk folkmelodi) understryker allt detta.

När jag för en tid sedan fick min andra cancerdiagnos på 13 år, kunde jag bara se framtiden som ett kaos. För att överhuvudtaget fungera normalt i den oro som kaoset förorsakade var jag tvungen att lära mig att ta en dag i taget. Jag tvingade mig att koncentrera mig på nuet. Det lyckades. Varje morgon när jag vaknade hörde jag orden och melodin som klingade fram: Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst ehvad som kommer på. (Det var den text som jag hade lärt mig. I den nya psalmboken är ”ehvad” utbytt mot ”vad än”). Och än idag, när oron blockerar mina tankar, nynnar jag på melodin och tar mig tillbaka till nuet. I detta läge är det ordet ”tröst” som är lika magiskt för mig som ordet ”trygg” var en period i min barndom.
En kristen diktare talar till mig! Ateisten! Som bad till gud sista gången som sjuåring (om förlåtelse för att jag stulit en chokladkaka i Konsum).

Att religionen har en andlig dimension råder väl ingen tvekan om, men att det kan handla om andlighet när man har starka upplevelser av musik, konst, litteratur med mera utan att det har det minsta med religion att göra, det tycks många människor inte hålla med om. Själv är jag helt bestämd på att religionen inte kan ta patent på andliga upplevelser. Vad annars ska man kalla min känsla av lugn när jag sjöng med i Trygga rekan som barn? Eller när jag tröstas i min canceroro av att kunna ta ett ögonblick i sänder?
Men – ska varje individ hålla sig med sin egen lilla livsfilosofi och sina andliga upplevelser enbart för sin egen skull? Hur ser det ut om vi vidgar perspektivet till samhällsnivå, till begrepp som solidaritet och gemenskap, till individens roll som politisk aktör? Kan vi säga till föräldrarna i Ni´lin på Västbanken, vars tioårige son just dödats av israeliska soldater: ”Gråt inte! Tänk på era andra barn. Se till att de är trygga! Ta en dag i sänder! Man vet aldrig vad som händer i morgon.”
Nej, verkligen inte!
Men – om jag får pröva en djärv tanke – det kan vara så att individens andliga, irreligiösa upplevelser, starkt känslomässigt förankrade, utvecklar och fördjupar förmågan till den empati som vi alla bär inom oss. Empatin i sin tur grundlägger en känsla av solidaritet med dem i vår omgivning och övriga världen som lider och är förtryckta. Solidaritet i sig, och viljan att aktivt stödja och hjälpa, kan naturligtvis uppstå av kunskap och intellektuellt reflekterande. Sådant som bibringas oss när vi till exempel läser Kommunistiska manifestet. Och det är bra. Men om dessa reflexioner förenas med sann empati, blir solidaritet och aktivt politiskt arbete en självklarhet.

Jag föreställer mig att Joe Hill (1879-1915), en annan av mina favoriter, var en människa med dessa förmågor. Han tog sig in på religionens revir på ett oerhört idérikt och effektivt sätt, nämligen genom att sätta egen text till kända väckelsesånger. Han var ju förbjuden att stå i gathörnen och sjunga sina kampsånger, men om poliserna på avstånd hörde melodierna tog de för givet att det var till exempel Frälsningsarmén, och då fick han ofta lite längre tid på sig innan han blev upptäckt och bortschasad.
I min gladaste fantasi ser jag framför mig Lina Sandell och Joe Hill stå sida vid sida på en upp- och nervänd potatislår, i ett gathörn i Chicago, och sjunga en kampsång till melodin Bred dina vida vingar.