<p class="p1"><span class="s1">I den uppsjö av artiklar som har publicerats om Bob Dylans karriär sedan Svenska Akademien utannonserade årets Nobelpristagare i litteratur har artistens politiska slagsida ofta behandlats, diskuterats och tolkats. Här är ytterligare ett försök av Flamman-läsaren Patrik Helgesson. </span></p>

En vanlig missuppfattning är att Dylan skulle sky uppmärksamhet och publicitet i största allmänhet, bara för att han verkar bete sig som en disträ enstöring. Tvärtom ser han till att synas, höras och nylanseras med jämna mellanrum genom musikvideor, reklamfilm, radioprogram, eller genom att bidra till tv-program och filmer om hans liv. Däremellan skrivs biografier på löpande band om ”gåtan Bob Dylan” som håller uppe intresset. Han har däremot utrymme att ställa upp på arrangemang som han själv tilltalas av, på villkor som också har gjort det enkelt för honom att påverka historieskrivningen och utelämna särskilda delar.

Eldoradot i Greenwich village

2004 publicerades den första volymen i Bob Dylans romanserie, den hittills enda publicerade boken i en serie av tre.

I memoarboken, som kännetecknas av en berättarglädje som känns ganska främmande för dagens Mr Burns-gestalt, återger han minnen av hur han som 20-åring anlände till New York för att bosätta sig i de radikala bohemkvarteren i Greenwich Village, där han hankade sig fram genom att spela på kaféer och klubbar. Han berättar om den levande musikscenen, där folkmusiken hade en särskilt stark ställning. Och han berättar också om vilka personer som kom att väcka hans intresse för politiska tankar och skeenden, snarare än ett grundmurat engagemang. Han mötte profiler från den starka, och i viss mån rasöverskridande, folkbluesmiljön från 1930- och 1940-talets USA. En rörelse som varit i samklang med tidens radikala stämningar under och efter depressionen, och i viss mån med regeringspolitiken under Franklin D Roosevelt. De antikommunistiska häxjaktskampanjerna under 1950-talet som senator Joseph McCarthy blev förgrundsfigur för, men även den för amerikanska vänsterradikaler demoraliserande Ungernkrisen 1956, låg som en blöt filt över så väl politiska rörelser som poeter och musiker vid tiden. Som jude, vars farbröder och morbröder stridit under andra världskriget, kände han samhörighet med staten Israel samtidigt som han ifrågasatte hur ryssarna på så kort tid hade hunnit bli amerikanernas största fiender. Hans politiskt radikala partner Suze Rotolo, dotter till amerikanska kommunister och anställd av Congress of Racial Equality, introducerade honom till så väl medborgarrättsrörelsens frågor som den landsflyktige kommunisten Bertolt Brechts musikaliska teater. Han lyssnade på långa politiska utläggningar från den vänsterrevolutionäre musikern Dave Van Ronk. Och han sökte upp den socialistiske folkbluespoeten Woody Guthrie, som hade insjunkat i Huntingtons sjukdom sedan flera år tillbaka. På så sätt undkom Guthrie McCarthy-rättegångarna, till skillnad från den gamle vapendragaren Pete Seeger som svartlistades i flera år framöver. Istället fick han tillbringa sin tiden på ett ställe ”där du kan hoppa upp på ett bord och skrika att du är kommunist, och ingen tycker att det är märkligt alls”. Sångerskan och musikern Joan Baez, som introducerade honom för folkmusikpubliken, kom från en radikal kristen kväkarfamilj och var politiskt medveten sedan tonåren.

När han väl gav ut sin första skiva med egna sånger 1963, The Freewheelin’ Bob Dylan, hade flera texter en politisk prägel, allt från väldigt metaforiska och gospel-influerade sånger till då dagsaktuella s.k. talking blues. Dylan återgav tankar som låg rätt i tiden, med fokus på rassegregation och den militära upprustningen, samtidigt som de politiskt låg innanför någon form av mittfåra inom medborgarrättsrörelsen. Baez och Dylan spelade också When the ship comes in på den av Martin Luther King ledda March on Washington for jobs and freedom i augusti 1963. (Där fanns för övrigt också den jämnårige Bernie Sanders på plats). Men det fanns också ett radikalare stråk i flera texter, en vilja att rota djupare för att förstå orsakerna. I Let me die in my footsteps (outgiven från 1963)

There’s always been people that have to cause fear
They’ve been talking of the war now for many long years
såddes fröet till den kompromisslösa Masters of war:
You that never done nothin’
But build to destroy
You play with my world
Like it’s your little toy

I sången Only a pawn in the game, om mordet på medborgarrättsledaren Medgar Evers, var klassperspektivet tydligt:
The deputy sheriffs, the soldiers, the governors get paid
And the marshals and cops get the same
But the poor white man’s used in the hands of them all like a tool
He’s taught in his school
From the start by the rule
That the laws are with him
To protect his white skin
To keep up his hate
So he never thinks straight
’Bout the shape that he’s in
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game

1963 blev också året då han lämnade Ed Sullivan Show eftersom de vägrade låta honom framföra en satirisk sång om det högerreaktionära antikommunistiska John Birch-sällskapet:
Now we all agree with Hitler’s views
Although he killed six million Jews
It don’t matter too much that he was a Fascist
At least you can’t say he was a Communist!
That’s to say like if you got a cold you take a shot of malaria

De nästföljande skivorna Times they are achangin’ (1964) och, i viss mån, Another side of Bob Dylan (1964) hade också en tydlig politisk prägel. Skiftet till elgitarr, rock, intensivt drogmissbruk och samarbetet med The Band, på de tre nästföljande skivorna fram till motorcykelolyckan 1967 är välkänt och omskrivet. Det är vanskligt att spekulera i vad som hade hänt om han hållit fast vid sin politiska profil. Hade han däremot hållit fast vid samma musikstil under dessa år hade han nog spelat i samma popularitetsliga som Tom Paxton, Joan Baez, Phil Ochs, Ramblin’ Jack Elliot eller andra samtida som höll fast vid folkmusiken.

Politiska återfall i Woodstock-villan

Åren efter motorcykelolyckan 1967 levde Dylan ett avskilt och traditionellt familjeliv i en villa i Woodstock. Musiken blev allt mer country-influerad. Musikproduktionen blev också allt mer sporadisk. Dylan irriterades dessutom av entusiastiska fans som ville att allt ska bli som förr, eller som han själv skriver: ”people living in trees outside my house, trying to batter down my door”.

Under åren 1971-1972 spelade han in ytterst få låtar, men en av dem handlade om hur George Jackson hade skjutits ihjäl av vakter vid ett flyktförsök. Jackson var en fånge på St. Quentin-fängelset som hade spärrats in som 20-åring efter ett väpnat rån och på senare år blivit en känd medlem av den revolutionära Black Panthers-rörelsen:
”He wouldn’t take shit from no one
He wouldn’t bow down or kneel
Authorities, they hated him
Because he was just too real
[…]
Prison guards, they cursed him
As they watched him from above
But they were frightened of his power
They were scared of his love.”

1974 anslöt han sig, i sista stund då konserten riskerade att ställas in till följd av för få sålda biljetter, till solidaritetsspelningen ”An evening with Salvador Allende!”, i protest mot Pinochets militärjunta. Initiativtagaren var den allt mer härdade och deprimerade radikalen Phil Ochs, som hade samarbetat med den chilenska musikern Victor Jara, avrättad på Santiago-stadion under militärkuppen. Några år tidigare ska Dylan ha avfärdat Ochs inställning: ”the stuff you’re writing is bullshit, because politics is bullshit. What’s real is inside you. Your feelings”. Nu hade han blivit ganska väl uppdaterad om situationen i Chile av Ochs och visade Joan Jara, Victor Jaras änka, Museum of Modern Art i New York:
”And he took me to the Museum of Modern Art and showed me around and said he was with us, ya. That’s how he was, anyway, May 1974. I don’t know how deeply it touched him really … I don’t know.”

1975 släppte han låten ”Hurricane” om den livstidsdömde svarte boxaren Rubin Carter. Turnén Rolling Thunder Revue blev en del av en kampanj för en ny rättegång. Carter dömdes dock på nytt 1976 och frigavs först 1985 efter att att en federal domstol hävt domen och förklarat den illegitim. På turnén finns många profiler från 1960-talet, bland dem poeten Allen Ginsberg och även Joan Baez.

80-talets lågvattenmärke

I slutet på 1970-talet borrade sig Dylan djupare in i studier av Nya Testamentet och det tidiga 80-talets skivor hade en uttalad kristen, ofta konservativ prägel. I de amerikanska högerkristna miljöerna som Dylan befann sig i under tidigt 1980-tal fanns ingen motsättning i att Dylan samtidigt bejakade sin judiska bakgrund, och identifikationen med Israels högerkrafter var snarare särskilt stark här. Samma sak med den judisk-ortodoxa Chabad-rörelsen som han senare närmade sig.

Dylan hade länge uttalat stöd för de mest obskyra högerkrafterna i Israel, samt även den våldsamma amerikanska gruppen Jewish Defence League. Även en artist som Leonard Cohen hade dock, sin pacifistiska profil till trots, haft starka band till Israel och spelat för israeliska trupper under Yom Kippur-kriget 1973. När Bob Dylan 1983 släppte låten Neighbourhood Bully på skivan Infidels var Israels invasion av Libanon 1982, för att tvinga ut den palestinska gerillan från sina posteringar i landet, fortfarande aktuell. Särskilt den kristna falangistmilisens massakrer i de palestinska flyktinglägrena Sabra och Shatila 1982, med överbefälhavare Ariel Sharons goda minne, väckte internationell vrede. För Dylan var dock Israel fortfarande en orättvist behandlad hackkyckling som övergivits av världen och tvingats försvara sig på egen hand:

The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
[…]
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command

ANC, Live Aid och Farm Aid

Under mitten av 1980-talet lät han sig värvas till flera typer av stödgalor.

I januari 1985 deltog han i inspelningen av We are the world, under Michael Jacksons och Lionel Richies ledning. Under sommaren spelade han även för Bob Geldofs Live Aid i Philladelphia, till stöd för svältoffren i Etiopien. Den ursprungliga planen var att han skulle spela Blowin’ in the wind tillsammans med folktrion Peter, Paul and Mary, som spelade in populära versioner av Dylans sånger i början av 60-talet. Några dagar före spelningen meddelade han istället att han ville spela med Keith Richards och Ronnie Wood från Rolling Stones. Efter att Dylan presenterats av Jack Nicholson som ”one of the greatest voices of freedom” till publikens jubel dök Richards och Wood upp på scen, båda drängfulla och Richards med karaktäristisk cigg i mungipan. När Dylan slagit sönder en sträng på gitarren överlämnade Woods sin gitarr och övergick istället till att spela luftgitarr med yviga rörelser innan han fick tag på en ersättningsgitarr. Som kronan på verket lade Dylan till i ett mellansnack:
”I hope that some of the money…maybe they can just take a little bit of it, maybe…one or two million, maybe…and use it, say, to pay the mortgages on some of the farms and, the farmers here, owe to the banks…”
Det blev inte helt uppskattat av arrangörerna.

De vänsterprogressiva rockmusikerna Neil Young och John Mellencamp kom däremot att plocka upp bollen. Två månader senare hade man samlat ihop country- och rockstjärnor, konservativa så väl som radikala socialister, till festivalen Farm Aid, till stöd för familjejordbruk som riskerar att slås ut i den internationella konkurrensen. Festivalen återkommer årligen.

Steve Van Zandt, från The E Street Band, reagerade i raseri över att Freddie Mercury reste till apartheid-Sydafrika för att spela inför en helvit publik i kasino-turistorten Sun City. Fler artister köpte det ihåliga argumentet om att Sun City skulle vara någon form av autonom zon, skild från den sydafrikanska staten. Inom kort, i oktober 1985, hade Van Zants samlat ihop stora delar av den amerikanska artisteliten i en musikvideo med budskapet ”I ain’t gonna play in Sun City”, bland dem Bob Dylan.

Politiken som en parantes och som en grundbult

Dylan vill själv framhålla att han själv aldrig varit särskilt politiskt insatt, utan snarare lyckades fånga upp och formulera de stämningar och de idéer som var framträdande i den tid han levde i och bland människor han träffade. Är han då att anse som en politisk poet?

Oavsett hur man vrider och vänder på det, så finns det politisk sprängkraft i många av de dikter som nog aldrig kan förlora i aktualitet. I en värld med 60 miljoner människor på flykt talar följande rader fortfarande till oss:
In the city’s melted furnace, unexpectedly we watched
With faces hidden while the walls were tightening
As the echo of the wedding bells before the blowin’ rain
Dissolved into the bells of the lightning
Tolling for the rebel, tolling for the rake
Tolling for the luckless, the abandoned an’ forsaked
Tolling for the outcast, burnin’ constantly at stake
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Phil Ochs dömde ut Dylans möjlighet att begrava ”protestsångerna”:
”I don’t think he can succeed in burying them. They’re too good. And they’re out of his hands.”

Men den som förväntar sig ett politiskt tal vid Nobelceremonin bör nog lyssna till Joan Baez ord från 2005:
”Mer än 30 år senare, varje gång jag drar till en demonstration, en sittprotest eller till ett fängelse, frågar folk: ‘Kommer Bob?!’ Och jag säger: ‘Nej, ditt dumhuvud, han kommer aldrig. När ska du fatta? Han gjorde det aldrig och kommer aldrig att göra det.’

Patrik Helgesson

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.

”OwO!”

Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor. Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.

Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.

Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.

Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.

Läs mer

I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ledare • 09 januari, 2025

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.

Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ludwig Uller

Språkrör Gröna studenter.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.

Läs mer

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022,
i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande
över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)

Calle Nathanson

Studieombudsman och koncernchef ABF Stockholm

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Läs mer

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Krönika • 18 april, 2025

11-åringarnas dödskult speglar vårt empatistörda samhälle

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I min barndoms pingstkyrka var det självklart: Gud hade utvalt Israel, och vi skulle stötta staten. Men när bomberna faller över Gaza och lidandet växer, är det dags att avslöja den kristna sionismen för vad den är – en farlig irrlära som får människor att blunda för krigsbrott.

Den 5 april 2024 talar den kristna SD-profilen Alexander Christiansson inför hundratals delegater på Jerusalem Prayer Breakfast, en lobbyorganisation som vill föra samman mäktiga politiker och kristna ledare i stöd för Israel.

Mötet hålls på Elite Hotel Marina Tower i Nacka, och Christiansson berättar att det är en speciell samling för honom. Israel har, börjar han, varit ”en del av mig, det har varit i min dna sedan min ungdom.” Det var inte självklart att sonen till den frikyrkliga rockikonen Ulf Christiansson, sångare i bandet Jerusalem, skulle hitta in i politiken. Men när han gjorde det var syftet klart: ”Den första motion jag lade fram i riksdagen var att flytta [svenska] ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,” berättar han på frukosten.

Rummet fylls av applåder.

Förutom Christiansson deltar Svante Rumar, tidigare pastor från Livets Ord, och Lars Enarson. Enarson har en stor följarskara på Youtube, och är en av Sveriges mest kända kristna sionister.

Det hela slutar i ett bönemöte, där stödet för Israel vävs samman med kristet lärjungaskap och en kamp mot världens ondska. Rumar leder slutbönen: ”Vi ber för den israeliska armén. Vi ber för flygvapnet och alla andra försvarsgrenar. Låt din vilja ske i Gaza.”

Att Israels folk är utvalt av Gud, och att kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt även i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Mycket bra artikel!"

Patrik Helgesson

Den nya folkhälsosatsningen på existentiell hälsa vill få oss att sluta grubbla – och gå tillbaka till jobbet.

Livet är meningslöst.

Så känner åtminstone var fjärde svensk, enligt en rapport från 2023. Ångest må vara vår arvedel, men så ensamma, uttråkade, sömnlösa och deprimerade som vi är i dag har vi inte varit på 50 år. Andelen som upplever livet som meningslöst har fyrdubblats på bara två decennier.

Så, vadå? Ska alla in i psykvården? Nej, åtminstone inte enligt socialminister Jakob Forssmed. Han har hittat ett nytt favoritbegrepp: existentiell hälsa. På Forssmeds initiativ har regeringen gett i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att utreda hur arbetet kan komma i gång. ”Existentiell hälsa”, står det i regeringens pressmeddelande, ”kan beskrivas som förmågan att tro på, ta vara på, förhålla sig till och känna mening med livet.”

Första gången jag hörde begreppet skrattade jag rakt ut. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur de två orden hängde ihop. Jovisst, man måste väl ha en smula hälsa för att fortsätta existera, men utöver det? Handlar det om att minska rökningen bland franska existentialister? De dog ju av sina lungproblem för femtio år sedan.

Nu har jag läst på, och jag skrattar inte längre. Jag är faktiskt jävligt oroad. När man tränger in bakom de suddiga myndighetsflosklerna, och granskar implikationerna av begreppet, framträder bilden av ett sjukt samhälle.

Existentiell hälsa är en sekulär översättning av spiritual health (ett forskningsområde som bland annat påstår sig ha visat att man röker mindre om man tror på Gud, så Sartre hade kanske kunnat få lite hjälp där). Andlig hälsa handlar om att känna att ens liv står i relation till ”något större”, en aspekt som fått hänga med till det vagare svenska begreppet. I rapporterna från Folkhälsomyndigheten, som publicerades i december förra året och i mars i år, framgår framför allt att man inte riktigt kan slå fast vad som menas med existentiell hälsa.

Men ”det kanske inte heller är önskvärt med en definition”, säger utredaren Emma Lindholm i en intervju. ”Då är risken att man också väljer bort vissa aspekter. Det är subjektivt och kan ändras under livets gång.” Existentiell hälsa ska alltså vara… allt man vill att det ska vara? ”Vårt arbete”, skriver de sfinxaktigt i rapporten, ”visar både att existentiell hälsa kan mätas och att existentiell hälsa är något omätbart.”

Diskutera på forumet (0 svar)

Lyra Ekström Lindbäck

Filosof, författare och kritiker.

Bob Dylans svårbegripliga politiska värld

Patrik Helgesson

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Leonidas Aretakis

Flocken sluter upp för furry-flyktingen Allan

Liz Fällman

Regeringen väljer lyxrenoveringar framför mediciner

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Ludwig Uller

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

För oss på landet är folkbildningen allt

Calle Nathanson