Okategoriserade 23 maj, 2012

Bobby Seale talade för Göteborgs pantrar

Flamman var på plats när den legendariska aktivisten från USA landade i Hammarkullen.

Inne i Göteborg flödar vårsolen, på gatukaféerna läppjat innerstadsungdomarna lättjefullt på sin latte. Spårvagn fyra som verkar vara rejält nedsliten kör skruttande norrut, flera kilometer med järnvägen på ena sidan och industriområden på den andra. Till slut bär det in i berget, till Göteborgs enda underjordiska spårvagnsstation, med råkall luft och svag belysning. Det som en gång var Sveriges längsta rulltrappa för upp till Hammarkullen, som verkar utslängt på måfå. Här finns en kiosk och en pizzeria och Folkets hus och det är här Bobby Seale skall tala.
Den 75-årige svarta panterledaren är inbjuden av Göteborgs Pantrar för att tala om sina erfarenheter från 1960-talet. Vad kan han lära svenska förortsungdomar snart 50 år senare? Samlingssalen är förväntansfullt överfull när Bobby Seale släntrar upp i talarstolen.
– Jag älskar att det nu finns mångkulturella pantrar i Sverige. Systrarna och bröderna i Sverige är fantastiska, svarar Bobby Seale på den varma välkomstapplåden.

Han börjar med att berätta om sin yrkesbakgrund från ett stort företag inom flygmaskinsindustrin. Han fick sparken när han reagerade på den rasism han mötte där.
– Jag hade inga teorier om rasism, det var bara en spontan reaktion.
Det var då han började höra talas om begreppet afro-amerikan. Han visste mycket lite om deras historia, Afrika var nästan okänt för honom. När han var liten hade han istället lekt indian. Nu reagerade han starkt när den svarte ledaren Malcolm X mördades, tog sitt gevär, gick upp i bergen och stannade där i några dagar.
– Jag kände jag måste göra något, så när jag kom tillbaka dedikerade jag mig till kampen för mänskliga rättigheter.
Han började studera antropologi på universitet. Vid ett tillfälle läste han ett poem han hittat som protesterade mot kriget i Vietnam. Hans vänner uppmanade honom att läsa det på UCLA där han studerade.
– Fuck you motherfuckers, I won’t serve you. Jag reciterade och folk älskade det, men en civilklädd snut kom fram och arresterade mig. ”Du använder ett obscent språk.”
När han släpptes var det första han gjorde att snabbt skriva ihop de första tio punkterna i ett politiskt program för självförsvar för de svarta. Han menade att det var bråttom för de skulle snart arresteras igen. Detta hände 1966 men det var först när Martin Luther King dödades 1968 som organisationen snabbt växte från 400 till 5 000 medlemmar runt hela landet.

Bobby Seale passar på att punktera några fördomar om pantrarna. De var inte motståndare till Martin Luther King, de samarbetade med honom. De var heller inte rasister, de samarbetade med alla radikala grupper över rasgränserna. Deras viktigaste uppgift var att försvara de bostadsområden där de svarta bodde från polisbrutalitet och därför bar de vapen, men det var legala vapen.
– De svarta behövde försvaras, de angreps av både rasister och poliser, fredliga manifestationer.
FBI- chefen J Edgar Hoover betecknade 1967 pantrarna som ”det största hotet mot landets inre säkerhet” och drev en intensiv kampanj mot dem. Efterhand blev partiet mindre militant, stor vikt lades vid ”Överlevnadsprogram” i de svarta lokalsamhällen som inkluderade fri läkarvård och gratis skolluncher. När han får frågan om vilka organisatoriska erfarenheter han skulle vilja dela med sig till sina svenska vänner berättar han entusiastiskt om en matutdelning.
– Vid ett tillfälle delade vi ut 10 000 matkorgar. Det var ett avancerat arbete att dela ut maten rättvist. När vi lyfte bort ridån från scenen där maten stod och cellofanen över korgarna glittrade i strålkastarna var det en fantastisk syn. Men vi fick 5 000 att registrera sig för att rösta och medan vi väntade på korgarna var det flera olika vänsterpolitiker som fick tala till dem som väntade.

Pantrarna var en socialistisk organisation, som upplöstes 1982. Bobby Seale kaller sig i dag demokratisk socialist och tål inte talet om proletariatets diktatur. Han menar att det trots allt gått framåt i USA. När han började arbeta fanns det högst 50 folkvalda färgade runt USA, nu finns det 10 000-tals. Men han anser att kampen mellan de reaktionära och progressiva krafterna hårdnar i USA och han försvarar Obama.
– Inte för att han är svart utan för att han är progressiv. Jag kan inte sitta och titta på när dessa reaktionära republikaner försöker förstöra det som är progressivt i USA.
Ett exempel han lyfter fram är försöken att privatisera det amerikanska postväsendet. Men det som ligger honom närmast nu är den typ av projekt han arbetar med.
– De handlar om att ge lokalsamhällena tillbaka makten över ekonomin. Jag tror att det behövs många arbetarstyrda kooperativ, det är det som är vägen framåt. Det skulle kunna gå att skapa tio miljoner gröna jobb i USA.

Biskopsgården ligger inte lika isolerat som Hammarkullen, innan spårvagnen når dit passerar den villaområden och radhus. Det kompakta centrumet vid Vårväderstorget innehåller flera olika affärer och ett kafé där Bobby Seale just intervjuas av Kulturnytt. Men Muhammed Hällgren och Majsa Allelin pekar på allt som saknas.
– Förut fanns här åtta olika verksamheter för ungdomar, nu finns bara en halva veckan för yngre ungdomar. En skola skall också stängas.
De som har det lite bättre söker sig in till skolor ine i staden. Här ute blir det bara värre, ont om lärare. Man har skurit ner på skolmaten, skall man verkligen gå hunrig i skolan frågar de.
– Det går bra för Sverige säger man, konstaterar Majsa Allelin. Men vilka går det bra för? För dem som staratar friskolor och tjänar pengar på dem. Man privatiserar allting.
Därför bildades Pantrarna – för upprustning av förorten. De började just med att kräva av de lokala politikerna att det skulle öpnnas en ungdomsgård. Under ett år har de kämpat, legat på politikerna, gjort manifestationer. En enorm byråkrati tycker de, men  kanske kommer  det att gå vägen efter sommaren. Men är verkligen en fritidsgård lösningen på alla problem här ute?
– Det är bara ett första steg, säger Majsa. Men lyckas man med det ger det lite hopp, något kan förändras.
– Jag har bara sett dörrar stängas, fortsätter Muhammed Hällgren som varit arbetslös i ett år. Med föreningen har folks sätt att tänka ändras. Förut tänkte alla bara på att lösa sina egna problem.
Förutom kampen för fritidsgården arbetar Pantrarna också med sociala aktviteter som en skidresa och en fotbollsturnering. Ett av lagen kallades för Petson United.
– För det var en svensk med i laget, skrattar Muhammed.
Vad har då att lyssna till Bobby Seales gett, det är ju ganska långt till USA? Majsa tänker efter och svarar.
– Vi lever i samma strukturer som de arbetade med under 1960-talet. Det är många invandrare i förorterna, vi möter en rasism och ett klassamhälle och det är svårt att skilja det ena från det andra. Hans sätt att tänka var intressant, hur de bemötte de krafter som försökte förtrycka dem
Muhammed menar att han är mycket lik de andra unga där ute, han tänker och känner på samma sätt som dem. Han förstår dem som bränner bilar eller kastar stenar, känner deras frustration. Det är också en slags politisk handling, även om den inte är så lyckad och det är den de vill kanalisera på ett positivt sätt. Arbetslösheten bland ungdomar här är 40 procent, 35 procent går ut med godkända betyg från nian.
– De satsar ingenting. Varför skall jag då gå i skolan, varför skall jag öppna boken? De skiter de bara i det.

Det viktigaste av allt för honom är att få ett jobb. Det står högst upp på listan. Jobb för ungdomar borde vara nästa steg för politikerna. Men hur kan de lösa det om de inte ens lyckas  få loss den lokal för en fritidsgård som ungdomarna hittade själva och som ägs av kommunen. Kanske är det ett sätt att härska?
– Får man folk att känna sig hopplösa blir de antingen passiva eller kastar sten. Då kan man kasta dem i fängelse istället och bli av med dem. Då kan de göra precis som de vill. Det är just därför vi finns. De skall inte få oss dit.
Majsa ser att killar och tjejer reagerar på olika sätt på hopplösheten. Många unga tjejer stannar istället hemma, tar hand om sina småsyskon, känner plikterna medan killar blir mer utåtagerande. Hon har just fått reda på något som hon tycker både vara en stor nyhet.
– En svensk som får jobb får det ofta genom kontakter, en invandrare får oftast jobb genom Arbetsförrmedlingen.
Nu kommer hon på att hon borde ringa till Håkan Persson som är ordförande för stadsdelnämnden på Västra Hisingen. Hon har nämligen läst i tidningen att anslagen till deras verksamhet dragits in. Hon hamnar som vanligt i hans telefonsvarare.
– Han skulle höra av sig för mer än en vecka sedan. Det är kanske dags att knacka på hemma hos honom?

Ove Sernhede är professor i socialt arbete och föreståndare för Centrum för Urbana Studier i Hammarkullen. Han ser en oroande utveckling i Göteborg, allt påtagligare segregation och marginalisering, processer som i botten handlar om en ekonomisk omställningsprocess. Den sker både i Göteborg, Malmö, Norrköping och andra gamla industristäder. Förut kunde man få ett jobb direkt efter skolan på ställen som Kockums. Nu domineras städerna av något som skulle kunna kallas kunskapsindustri.
– Det som försiggår är en skiktningsprocess och de som inte är en del av den nya ekonomin trängs ut från centrum medan andra medan de med utbildning inom high-tech, IT-kommunikation och medier blir vinnarna. Segregationen har sin grund i att ekonomin skiktat och sorterat människor utifrån sina expansionsbehov. Till detta kommer en kolonial föreställningsvärld som prioriterar ”vithet” och som reducerar och diskriminerar de som representerar ”icke-vithet”. Skall vi prata om Göteborgs som kunskapsstad så måste alla invånare räknas in. Här i Hammarkullen bor det 80 nationaliteter och det talas 100 språk, varför ser man inte möjligheter med detta?
Ungdomarna i förorten ser att skolan utövar ett symboliskt våld mot dem när den år efter år tillåter att 50 till 70 procent av de unga här går ut nian utan betyg att ens söka till gymnasiet. De tappar därför förtroendet för skolan på samma sätt som tappat hoppet om att bli insläppt i samhället.
– Man upplever inte att man är den del av samhället. Därför är Pantrarna viktiga, de visar på problemen.

Staden är uppdelad i olika världar, innerstaden, förorterna och villaområdena i väster. Denna uppdelning är något som alla förlorar på, klyftorma ökar.  Människorna i innerstaden blir oroliga. När tryggheten försvinner ropar de på mer poliser och de som skall kontrolleras är förortens människor, fram för allt de unga männen. Detta reagerar Pantrarna starkt på, den ökade övervakningen och kontrollen i förorten.
– Det måste till en mer strategisk och långsiktig idé bland politikerna om hur man bryter dessa mönster. Men man har gjort sig av med många av de verktyg som man tidigare hade för att styra utvecklingen.
Ove Sernhede tar ett exempel.
– Norra Älvstranden skulle bli en blandning av olika boendeformer. Men när byggsubventioner togs bort och eftersom politikerna inte står på sig och finner lösningar för att realisera sina visioner lämnar man över till byggherrarna att bygga det dom finner bäst, vilket i det här fallet blev bostadsrätter.  Skolan är en annan arena där man släppt loss marknaden och det som en gång var en av världens mest likvärdiga skola kämpar nu med stora problem, framför allt i områden som dessa vi är i just nu.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]