Okategoriserade 23 maj, 2012

Bobby Seale talade för Göteborgs pantrar

Flamman var på plats när den legendariska aktivisten från USA landade i Hammarkullen.

Inne i Göteborg flödar vårsolen, på gatukaféerna läppjat innerstadsungdomarna lättjefullt på sin latte. Spårvagn fyra som verkar vara rejält nedsliten kör skruttande norrut, flera kilometer med järnvägen på ena sidan och industriområden på den andra. Till slut bär det in i berget, till Göteborgs enda underjordiska spårvagnsstation, med råkall luft och svag belysning. Det som en gång var Sveriges längsta rulltrappa för upp till Hammarkullen, som verkar utslängt på måfå. Här finns en kiosk och en pizzeria och Folkets hus och det är här Bobby Seale skall tala.
Den 75-årige svarta panterledaren är inbjuden av Göteborgs Pantrar för att tala om sina erfarenheter från 1960-talet. Vad kan han lära svenska förortsungdomar snart 50 år senare? Samlingssalen är förväntansfullt överfull när Bobby Seale släntrar upp i talarstolen.
– Jag älskar att det nu finns mångkulturella pantrar i Sverige. Systrarna och bröderna i Sverige är fantastiska, svarar Bobby Seale på den varma välkomstapplåden.

Han börjar med att berätta om sin yrkesbakgrund från ett stort företag inom flygmaskinsindustrin. Han fick sparken när han reagerade på den rasism han mötte där.
– Jag hade inga teorier om rasism, det var bara en spontan reaktion.
Det var då han började höra talas om begreppet afro-amerikan. Han visste mycket lite om deras historia, Afrika var nästan okänt för honom. När han var liten hade han istället lekt indian. Nu reagerade han starkt när den svarte ledaren Malcolm X mördades, tog sitt gevär, gick upp i bergen och stannade där i några dagar.
– Jag kände jag måste göra något, så när jag kom tillbaka dedikerade jag mig till kampen för mänskliga rättigheter.
Han började studera antropologi på universitet. Vid ett tillfälle läste han ett poem han hittat som protesterade mot kriget i Vietnam. Hans vänner uppmanade honom att läsa det på UCLA där han studerade.
– Fuck you motherfuckers, I won’t serve you. Jag reciterade och folk älskade det, men en civilklädd snut kom fram och arresterade mig. ”Du använder ett obscent språk.”
När han släpptes var det första han gjorde att snabbt skriva ihop de första tio punkterna i ett politiskt program för självförsvar för de svarta. Han menade att det var bråttom för de skulle snart arresteras igen. Detta hände 1966 men det var först när Martin Luther King dödades 1968 som organisationen snabbt växte från 400 till 5 000 medlemmar runt hela landet.

Bobby Seale passar på att punktera några fördomar om pantrarna. De var inte motståndare till Martin Luther King, de samarbetade med honom. De var heller inte rasister, de samarbetade med alla radikala grupper över rasgränserna. Deras viktigaste uppgift var att försvara de bostadsområden där de svarta bodde från polisbrutalitet och därför bar de vapen, men det var legala vapen.
– De svarta behövde försvaras, de angreps av både rasister och poliser, fredliga manifestationer.
FBI- chefen J Edgar Hoover betecknade 1967 pantrarna som ”det största hotet mot landets inre säkerhet” och drev en intensiv kampanj mot dem. Efterhand blev partiet mindre militant, stor vikt lades vid ”Överlevnadsprogram” i de svarta lokalsamhällen som inkluderade fri läkarvård och gratis skolluncher. När han får frågan om vilka organisatoriska erfarenheter han skulle vilja dela med sig till sina svenska vänner berättar han entusiastiskt om en matutdelning.
– Vid ett tillfälle delade vi ut 10 000 matkorgar. Det var ett avancerat arbete att dela ut maten rättvist. När vi lyfte bort ridån från scenen där maten stod och cellofanen över korgarna glittrade i strålkastarna var det en fantastisk syn. Men vi fick 5 000 att registrera sig för att rösta och medan vi väntade på korgarna var det flera olika vänsterpolitiker som fick tala till dem som väntade.

Pantrarna var en socialistisk organisation, som upplöstes 1982. Bobby Seale kaller sig i dag demokratisk socialist och tål inte talet om proletariatets diktatur. Han menar att det trots allt gått framåt i USA. När han började arbeta fanns det högst 50 folkvalda färgade runt USA, nu finns det 10 000-tals. Men han anser att kampen mellan de reaktionära och progressiva krafterna hårdnar i USA och han försvarar Obama.
– Inte för att han är svart utan för att han är progressiv. Jag kan inte sitta och titta på när dessa reaktionära republikaner försöker förstöra det som är progressivt i USA.
Ett exempel han lyfter fram är försöken att privatisera det amerikanska postväsendet. Men det som ligger honom närmast nu är den typ av projekt han arbetar med.
– De handlar om att ge lokalsamhällena tillbaka makten över ekonomin. Jag tror att det behövs många arbetarstyrda kooperativ, det är det som är vägen framåt. Det skulle kunna gå att skapa tio miljoner gröna jobb i USA.

Biskopsgården ligger inte lika isolerat som Hammarkullen, innan spårvagnen når dit passerar den villaområden och radhus. Det kompakta centrumet vid Vårväderstorget innehåller flera olika affärer och ett kafé där Bobby Seale just intervjuas av Kulturnytt. Men Muhammed Hällgren och Majsa Allelin pekar på allt som saknas.
– Förut fanns här åtta olika verksamheter för ungdomar, nu finns bara en halva veckan för yngre ungdomar. En skola skall också stängas.
De som har det lite bättre söker sig in till skolor ine i staden. Här ute blir det bara värre, ont om lärare. Man har skurit ner på skolmaten, skall man verkligen gå hunrig i skolan frågar de.
– Det går bra för Sverige säger man, konstaterar Majsa Allelin. Men vilka går det bra för? För dem som staratar friskolor och tjänar pengar på dem. Man privatiserar allting.
Därför bildades Pantrarna – för upprustning av förorten. De började just med att kräva av de lokala politikerna att det skulle öpnnas en ungdomsgård. Under ett år har de kämpat, legat på politikerna, gjort manifestationer. En enorm byråkrati tycker de, men  kanske kommer  det att gå vägen efter sommaren. Men är verkligen en fritidsgård lösningen på alla problem här ute?
– Det är bara ett första steg, säger Majsa. Men lyckas man med det ger det lite hopp, något kan förändras.
– Jag har bara sett dörrar stängas, fortsätter Muhammed Hällgren som varit arbetslös i ett år. Med föreningen har folks sätt att tänka ändras. Förut tänkte alla bara på att lösa sina egna problem.
Förutom kampen för fritidsgården arbetar Pantrarna också med sociala aktviteter som en skidresa och en fotbollsturnering. Ett av lagen kallades för Petson United.
– För det var en svensk med i laget, skrattar Muhammed.
Vad har då att lyssna till Bobby Seales gett, det är ju ganska långt till USA? Majsa tänker efter och svarar.
– Vi lever i samma strukturer som de arbetade med under 1960-talet. Det är många invandrare i förorterna, vi möter en rasism och ett klassamhälle och det är svårt att skilja det ena från det andra. Hans sätt att tänka var intressant, hur de bemötte de krafter som försökte förtrycka dem
Muhammed menar att han är mycket lik de andra unga där ute, han tänker och känner på samma sätt som dem. Han förstår dem som bränner bilar eller kastar stenar, känner deras frustration. Det är också en slags politisk handling, även om den inte är så lyckad och det är den de vill kanalisera på ett positivt sätt. Arbetslösheten bland ungdomar här är 40 procent, 35 procent går ut med godkända betyg från nian.
– De satsar ingenting. Varför skall jag då gå i skolan, varför skall jag öppna boken? De skiter de bara i det.

Det viktigaste av allt för honom är att få ett jobb. Det står högst upp på listan. Jobb för ungdomar borde vara nästa steg för politikerna. Men hur kan de lösa det om de inte ens lyckas  få loss den lokal för en fritidsgård som ungdomarna hittade själva och som ägs av kommunen. Kanske är det ett sätt att härska?
– Får man folk att känna sig hopplösa blir de antingen passiva eller kastar sten. Då kan man kasta dem i fängelse istället och bli av med dem. Då kan de göra precis som de vill. Det är just därför vi finns. De skall inte få oss dit.
Majsa ser att killar och tjejer reagerar på olika sätt på hopplösheten. Många unga tjejer stannar istället hemma, tar hand om sina småsyskon, känner plikterna medan killar blir mer utåtagerande. Hon har just fått reda på något som hon tycker både vara en stor nyhet.
– En svensk som får jobb får det ofta genom kontakter, en invandrare får oftast jobb genom Arbetsförrmedlingen.
Nu kommer hon på att hon borde ringa till Håkan Persson som är ordförande för stadsdelnämnden på Västra Hisingen. Hon har nämligen läst i tidningen att anslagen till deras verksamhet dragits in. Hon hamnar som vanligt i hans telefonsvarare.
– Han skulle höra av sig för mer än en vecka sedan. Det är kanske dags att knacka på hemma hos honom?

Ove Sernhede är professor i socialt arbete och föreståndare för Centrum för Urbana Studier i Hammarkullen. Han ser en oroande utveckling i Göteborg, allt påtagligare segregation och marginalisering, processer som i botten handlar om en ekonomisk omställningsprocess. Den sker både i Göteborg, Malmö, Norrköping och andra gamla industristäder. Förut kunde man få ett jobb direkt efter skolan på ställen som Kockums. Nu domineras städerna av något som skulle kunna kallas kunskapsindustri.
– Det som försiggår är en skiktningsprocess och de som inte är en del av den nya ekonomin trängs ut från centrum medan andra medan de med utbildning inom high-tech, IT-kommunikation och medier blir vinnarna. Segregationen har sin grund i att ekonomin skiktat och sorterat människor utifrån sina expansionsbehov. Till detta kommer en kolonial föreställningsvärld som prioriterar ”vithet” och som reducerar och diskriminerar de som representerar ”icke-vithet”. Skall vi prata om Göteborgs som kunskapsstad så måste alla invånare räknas in. Här i Hammarkullen bor det 80 nationaliteter och det talas 100 språk, varför ser man inte möjligheter med detta?
Ungdomarna i förorten ser att skolan utövar ett symboliskt våld mot dem när den år efter år tillåter att 50 till 70 procent av de unga här går ut nian utan betyg att ens söka till gymnasiet. De tappar därför förtroendet för skolan på samma sätt som tappat hoppet om att bli insläppt i samhället.
– Man upplever inte att man är den del av samhället. Därför är Pantrarna viktiga, de visar på problemen.

Staden är uppdelad i olika världar, innerstaden, förorterna och villaområdena i väster. Denna uppdelning är något som alla förlorar på, klyftorma ökar.  Människorna i innerstaden blir oroliga. När tryggheten försvinner ropar de på mer poliser och de som skall kontrolleras är förortens människor, fram för allt de unga männen. Detta reagerar Pantrarna starkt på, den ökade övervakningen och kontrollen i förorten.
– Det måste till en mer strategisk och långsiktig idé bland politikerna om hur man bryter dessa mönster. Men man har gjort sig av med många av de verktyg som man tidigare hade för att styra utvecklingen.
Ove Sernhede tar ett exempel.
– Norra Älvstranden skulle bli en blandning av olika boendeformer. Men när byggsubventioner togs bort och eftersom politikerna inte står på sig och finner lösningar för att realisera sina visioner lämnar man över till byggherrarna att bygga det dom finner bäst, vilket i det här fallet blev bostadsrätter.  Skolan är en annan arena där man släppt loss marknaden och det som en gång var en av världens mest likvärdiga skola kämpar nu med stora problem, framför allt i områden som dessa vi är i just nu.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]