Återigen höst i Tyskland. Vädret är nästan lika obehagligt som den uppgivna stämningen i landet. Krissnacket dominerar debatten i media – och på gatan.
Folk är rädda för de nedskärningar som kommer att drabba de arbetslösa, sjuka och gamla från årsskiftet. De som har jobb är rädda att förlora dem. När till och med en av landets största varuhuskedjor, en gång i tiden själva symbolen för det västtyska Wirtschaftswunder, hotas av konkurs – jo, då kan allt hända. Uppgivenheten är vittspridd, och konsekvensenligt orkar folk inte längre att tro att deras röster kan förändra något. Valdeltagandet sjunker, liksom medlemssiffrorna i föreningar, partier, fackförbund. Men det finns de vars vrede är större än uppgivenheten.
Under flera månader protesterade tiotusentals människor varje vecka mot regeringens nedskärningspaket. Numera blir det dock allt färre som orkar ta sig ut på landets kalla gator och torg för att protestera. En anledning till att deltagarsiffrorna är på stadig tillbakagång är nog de politiska sekternas ihärdiga försök att kolonisera demonstrationerna. Framför allt diverse trotskist- och maoistorganisationer har kvävt många människors genuina motståndsvilja genom sin obstinata frasradikalism. Och så återvänder folk till sofflocket eller kanske till stamkrogen…
Men vreden mot utvecklingen finns kvar bland många tyskar. Det senaste exemplet finns i staden Bochum. Där hotas tusentals jobb inom bilindustrin, därför att biltillverkaren General Motors drar åt tumskruvarna. Då var måttet äntligen rågat i Bochum. GM-arbetarna lade ned arbetet efter förra veckans besked att de var ”dyrare” än kamraterna i Trollhättan och annorstädes. I måndags röstade de anställda för en obefristad strejk alldeles oavsett alla uppmaningar från arbetsköparna, fackledningen och även regeringen i Berlin att sluta med barnsligheterna. Bochumarbetarnas motstånd kan givetvis bara förbli symboliskt. Men det är just därför att det är viktigt: Det visar nämligen att man inte bara är en pjäs. Istället för att krypa för arbetsköparna, i hopp om att tillhöra den lilla skara som får behålla jobben, reser sig hela kollektivet och visar att vreden mot utvecklingen finns kvar – och solidariteten bland de hunsade.
