Förrförrförra sommaren läste jag som många andra svenskar Da Vinci-koden. Och liksom de klagade jag på hur dålig den var – full av fel och orimligheter.
Till exempel titeln! Leonardo da Vinci kom från en plats som hette Vinci. Men han hette inte da Vinci, utan Leonardo, och det är som Leonardo han är känd i konsthistorien.
– Ovanligt dum titel, sa jag till min fru.
– Varför läser du den då? sa hon.
Och trots att den mest utspelar sig i Paris verkar författaren inte veta det mest elementära om Paris. När hjälten har bråttom tar han en genväg med bil rakt genom Tuilerierna vilket är omöjligt, fast på en karta ser det ut att gå.
Detta påpekade jag också för min fru och hon undrade en gång till varför jag läste den.
Jag minns inte vad jag svarade. Det var väl något dräpande fyndigt, som så ofta när jag är oense med min fru.
Sedan gick jag in i ett annat rum och fortsatte att läsa. Det var en tjock bok, och inte särskilt spännande. Illa skriven var den också. Den var inte av samma höga klass som Vägen till Klockrike, som jag också läste. Eller i varje fall började på. Det blev faktiskt aldrig av att läsa ut den.

Istället läste jag en annan gammal bok som jag hittade på landet, en bestseller från trettiotalet av en på den tiden populär svensk författare, Gösta Gustaf-Jansson, Stora famnen. Den har aldrig haft någon status bland kritikerna, fullt rättvist, för den är rätt schablonartad. Men jag läste i alla fall ut den, och var ledsen för att den inte var tjockare, och det är jag sällan när jag läser riktigt goda böcker. Då hoppas jag att de ska ta slut snart. Tänk om Musils Mannen utan egenskaper var kortare!
Ibland undrar jag om det är så att goda böcker alltid är tråkiga och roliga böcker alltid är dåliga. Eller för att citera en av de klassiska svenska författare som ibland inte alls är tråkig, Carl Jonas Love Almqvist. Han skrev en gång i en dikt:
”Varföre är den goda dum, varför är den onda klok, Varför är livet en trasa?”

Redan på Almqvists tid för tvåhundra år sedan var det goda ofta ointressant och goda författare med högt anseende tråkiga, och är idag glömda.
Dan Brown är nog snart också glömd. Men då kommer det nya författare som skriver romaner med dålig personskildring och förutsägbar handling, som man läser utan att tröttna.
Det är likadant med film. På sextiotalet hade filmen I fjol i Marienbad av Alain Resnais mycket hög status och jag och mina vänner sa att det var den bästa film som vi sett.
Först många år senare vågade jag erkänna, först för mig själv och sedan för min fru, när jag var helt säker på att ingen annan lyssnade, att den faktiskt var så tråkig att jag nästan somnade.

Däremot är enkla amerikanska underhållningsfilmer som får två stjärnor ofta mycket spännande. Jag tänker närmast på Sömnlös i Seattle som jag sett tre gånger, och som jag alltid gråter lite grand till på slutet, när den lille pojken och hans pappa Tom Hanks åker upp till Empire State Buildings tak för att hämta hans nalle, och där kommer plötsligt Meg Ryan, fast det var nära att hon åkt i fel hiss.
Kanske ska man ge bort den på dvd till en sentimental pappa! Eller är Hertha Müller bättre?