När jag arbetade på koksverket i Luleå stod en boksnurra i matsalen som det kommunala biblioteket ställt dit. Eftersom jag arbetade fem-skift passerade jag matsalen enbart på väg till eller från omklädningsrummet. Vi fick passa på att äta mellan ”tryckningarna”.
Jobbet bestod av att en jättelik maskin på spindelben med en lång stång tryckte koksen ur ugnen. Den hamnade på flaket framför ett litet lok som körde det brinnande infernot till släcktornet där allt duschades till det slutat brinna. Uppe på ugnarna, batteriet, var det ytterligare en tingest som kallades fyllvagn som sedan hällde kolpulver ner i den tomma ugnen efteråt. Produktionen rörde sig fram och tillbaka, var femte ugn, var tjugofemte minut. Mellan varje tryckning var det död tid. Möjligtvis kunde man gå till toaletten.

Om man var i rätt ände av batteriet. Annars var det bara att knipa. Karlarna kunde ställa sig vid något räcke och slå en drill, men det kunde inte vi som tillhörde den andra sorten. Vi knep. Avbytare fanns det oftast inte. Fast eftersom omgivningen var rätt varm (det höll säkert 1.000 grader innan i ugnarna) var det sällan nödvändigt med toa-promenader.
Jag satt i tryckvagnen eller släckloket och använde pauserna till att läsa. Böckerna plockade jag från bokstället. Visste ofta inget om dem, men mina egna böcker hade jag ingen lust att ta med, allt som kom i närheten av arbetet blev kolsvart. I ordets verkliga betydelse. Koldammet trängde in precis överallt, det tog flera dagar in på semestern innan hörselgångarna blev rena.

Tack vare böckerna blev de ensamma skiften trevliga. Radion knastrade när det var dags att jobba, men dessemellan reste jag iväg med hjälp av boksidorna. Jag besökte tillsammans med Yasar Kemal Turkiet och träffade magre Mehmet. Tack vare Kallifatides lärde jag mig mängder om Grekland och inbördeskriget. Inspirerad fortsatte jag sedan med Kostis Papakongos bok om Kapitan Aris. Andlöst följde jag gerillakrigarna på farliga uppdrag bland de kala bergen på grekiska fastlandet samtidigt som jag satt med ett helt flak brinnande koks framför mig, instängd i en skitig lokförarhytt, mitt i natten.

För mig blev böckerna räddningen undan det repetitiva. Medan jag körde samma spår fram och tillbaka, och utförde samma åtgärder om och om igen, fanns det ett icke upprepande händelseförlopp att följa med i på boksidorna. Där markerades tidens gång. Men därmed markerade den även tiden jag levde. Genom att jag vände blad och kom vidare i historien gick även min egen tid. Fast det synbart var allt detsamma, och på samma plats, så hände det något som höll mig vaken.

Därför borde det finnas ett utbud av litteratur på alla arbetsplatser. Både i form av böcker med bokstäver på papperssidor och som inlästa hörböcker. Det borde finnas för att göra det tillgängligt för alla, om inte annat så för att kunna välja bort berättelserna.