Det var årets första krispiga höstdag och Sergels torg skimrade lila, när jag och min vän kom till Kulturhuset Stadsteatern för att se avslutningskonserten för Ett bloss för Bodil Malmsten.
Under dagen hade löpsedlarna i mobilen dominerats av en paparazzibild på Sveriges vice statsminister Ebba Busch där hon gör djävulstecknet genom fönsterrutan på en bil. Hon hade varit gäst på SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg. Där hade hon minglat med högerextremister, Putin-kramare, dömda sexbrottslingar och mc-kriminella.
Sverige kändes surrealistiskt den här söndagskvällen.
I mörkret på stora scenen stod artisten Ellen Sundberg som tonsatt ett antal av författarens dikter. Ellens röst, Bodils ord. Båda kommer från den jämtländska byn Bjärme.
Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner.
Det var sånger om fruntimmer som går och står, sliter ont år efter år. Om Stella som skulle ha fyllt 46 år. Om moster Lilly som tog sitt Downtown Train till Prince i Purple Rain. Melankoliska sånger om kärringar och änklingar, om kärlek, liv, sorg och död.
I år skulle Bodil ha fyllt 80 år, men hon dog i cancer 2016. En av mina favoritdikter publicerades hösten 1992 i Dagens Nyheter: ”Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse”.
Jag tror på folktandvården televerket posten statistiska
centralbyrån riksskatteverket arbetarskyddsstyrelsen
bostadsförmedlingen statens järnvägar sveriges television
Det är lätt att vara efterklok. När de flesta andra vandrade längs den enda vägen, misstrodde hon den.
Jag tror på den smala vägen
Jag tror på det starka i de svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs
Jag tänker ofta på hur Bodil packade väskan och flyttade till Finistère strax före millennieskiftet. Hejdå! Orkade inte ta del av vad Sverige höll på att bli. Nu har det blivit värre än vi någonsin kunnat tro.
Efter 30 år av nedskärningar och besparingar, av stress och färre kollegor, spring i korridorerna och andan i halsen, valde den mest högerlutande regeringen i Sveriges historia att sänka skatten med ytterligare 30 miljarder kronor i årets höstbudget.
Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner. De unga fråntas sin kostnadsfria tandvård. Barnfamiljerna får sänkta bostadsbidrag.
Du skulle ha sett med vilken klassblindhet vi tog oss an pandemin. Vad som hände när ingen lyssnade på fruntimren och kärringarna på golvet. De som förgäves försökte varna för hur den slimmade och fragmenterade äldreomsorgen fungerar i dag. Eller, inte fungerar. Herrarna på Folkhälsomyndigheten verkade tro att det fortfarande var 1986.
Tänk att det var pandemin, den världsomspännande sårbarheten, som skulle blotta vilken sektor som var den bärande. Vilken som var samhällsviktig och vilken som var oviktig. En blottad lärdom som några år senare helt verkar ha försvunnit igen. Applåderna tystnade, nedskärningarna fortsatte.
Det enda rimliga i det här landet är att det rullar en film på biograferna om det visselblåsande vårdbiträdet Stine. Hon som vägrade tystas av sin arbetsgivare under pandemin, av det privata vårdföretaget Attendo. Filmen heter Så länge hjärtat slår.
Men så slå då!
Slå
Slå
Slå
