I svindlande surrealism, med en mytologi som är lika traditionstyngd som egenartad, tränger sig här en verklighet fram, som är just så våldsam och sann som bara vanliga dagar i livet kan vara.

I boken är året 1975, 1978 och 1982. En ung flicka lever, precis som Tagaq själv, på den arktiska tundran i Nunavut. Spricktand är en lömsk labyrint, men i begynnelsen är den mest som filmen Stand by me (1986), en sällsam historia om barndom och vuxenblivande på landsbygden. Flickan, bokens berättarjag, leker med sina vänner och med sina mobbare. De sover över, snurrar flaskan, boffar lim och stjäl öl i en karg men magisk och fri värld.

Men berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram. Föräldrar är frånvarande eller försupna och det finns få vuxna som går att lita på. I Spricktand är övergreppen den grund på vilken barndomen målas. Och under allting finns alltid de inuitiska myterna, om is, andar och norrskenets elektricitet.

Tanya Tagaq är född och uppvuxen i Ikaluktutiak, i territoriet Nunavut i nordligaste Kanada. Hon är musiker och kompositör, en avantgardistisk strupsångare som samarbetat med såväl Björk som Kronos Quartet. Spricktand är hennes skönlitterära debut. När den släpptes i USA 2018 blev den snabbt både hyllad och prisad. Nu möter den absurda berättelsen, i Nika Abiris översättning, svenska läsare.

Berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram.

I en särskilt drastisk drömsekvens i kärnan av romanen ser flickan sin bror med ett gigantiskt korphuvud kraxande stå och laga wok i köket. Sedan tar hon en jättelik räv i munnen, suger och renar honom ifrån korpdrottningens förbannelse. Det är lynchskt och knasigt, men trots det litar jag ändå på Tagaq, på att hon vet vad som är verkligt och sant. ”Två av uterummets väggar bestod enbart av glas”, skriver hon, ”och det var då jag förstod att det var en dröm, för ett sådant uterum skulle ha kostat en förmögenhet att hålla varmt”. Världen och verkligheten, till och med det andliga, är trots allt materiell. Det går inte att förneka – världen rentav hämnas på den som gör det – och i Nunavut finns det inga pengar. Förtrycket i Spricktand är ett historiskt ok och arvegods, och det våld som genomsyrar hela Tagaqs roman är i grund och botten kolonialt.

Genom hela romanen arbetar Tanya Tagaq med prosa och poesi om vartannat. Den flytande texten är expansiv, där kan Tagaq berätta om norrskenspsykosernas graviditet och parasitära barn som uppgår i varandra, i vattnet och blir till sälar (allt det här i bokens andra andning, där utvecklingsroman-spåret är nästan övergivet).

Dikterna, å andra sidan, är kalla och avskalade. Det musikaliska språket i hennes prosa vävs samman med en karg poesi, som låter långa skönlitterära sjok understrykas av radbruten vers. Ibland kan de brottstyckena kännas överflödiga. Poesin är bitvis omotiverad och poserande (”äkthet är det vackraste som finns”), när Spricktand är som bäst lyckas Tagaq visa just vad poesi kan vara. Den kärva återhållsamheten blir då i stället, som det enda sättet att hantera barndomens övergrepp, ett rum för det outsägliga – ett språk för de sår som inte läker.

Samtidigt som Spricktand på alla dessa vis är helt rasande, genomsyras Tagaqs värld av en radikal acceptans. Det handlar inte om att förlåta, inte om att släppa det förflutna och gå vidare, på den punkten är hon våldsamt tydlig, men det handlar om att bära Tiden med sig och förstå. ”[M]an måste lita på / att världen fördelar sitt kaos / med precision.”, skriver hon. I Spricktand tar Tanya Tagaq med läsaren in en magisk värld som är helt verklig, och hon talar om att naturen är parasitär, att empati är till för dem som har råd men att vår tid varken är början eller slutet. ”Gör det ni är här för att göra”, uppmanar hon oss alla, ”våga KÄNNA”.