Rätten till heltid är och förblir en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. Deltidsarbete leder inte bara till lägre inkomster, utan också till sämre löneutveckling, sämre utvecklingsmöjligheter och minskat inflytande på arbetsplatsen. Att det är en jämställdhetsfråga är solklart. Det är i kvinnodominerade yrken deltidsjobben finns: inom vård och omsorg, handeln, hotell och restaurang.

Men såväl arbetsgivarna som deras uppdragstagare i regeringen är helt kallsinniga till kraven på lagstadgad rätt till heltid. Det går inte, menar de, att organisera arbetet utifrån heltider. Sanningen är att de inte vill. Att det går är helt enkelt inte sant. Handelsanställdas förbund har visat att butikernas arbetstider bestäms av vilket kön de anställda har. Inom teve- och radiohandeln där män är i majoritet, där har i stort sett alla heltidstjänster. Medan i klädbutikerna, där de flesta anställda är kvinnor, är deltiderna legio. Samma toppar och dalar i försäljningen, samma öppettider, men helt olika villkor – beroende på kön, alltså.

Och häromdagen besökte jag Piteå kommun, där man genomfört rätt till heltid i den kommunala omsorgen. Sedan 2002 har man systematiskt jobbat med att strukturera om arbetsorganisationen så att alla är anställda på heltid. Den som under en period vill jobba mindre tar tjänstledigt, men behåller sin heltidsanställning. Arbetslagen har getts större inflytande över schemaläggningen för att få ihop pusslet. Resultatet är att ingen jobbar mindre än de vill och kostnaderna för vikarier har sjunkit. Ingen har sagts upp och det har inte kostat kommunen en krona. Däremot har staten tjänat 4 miljoner per år i minskade a-kasseutbetalningar för de som tidigare var deltidsarbetslösa.

Det går alltså att genomföra rätt till heltid. Endera om de anställda är män eller om det finns en vilja att organisera om verksamheten. Könsbyte eller ökad demokrati i arbetslivet är alltså deltidsarbetande kvinnors framtidshopp. Om Maud och Fredrik får fortsätta att bestämma, är det bara att boka plats på könsbyteskliniken.