Det är lätt att känna sig uppgiven och vilse i det kapitalistiska industrisamhället. Men i världens mest ökända primitivistiska manifest finns inga svar att hämta.
I april 1996 kunde FBI gripa den 54-årige universitetslektorn Ted Kaczynski i sin trästuga, misstänkt för att vara den så kallade Unabombaren. Under nästan 20 års tid hade Kaczynski skickat hemmagjorda bomber till personer han menade var ansvariga för samhällets allt aggressivare tekniska utveckling. Strax innan han greps lyckades Kaczynski även utpressa flera amerikanska dagstidningar till att publicera hans manifest Industrial Society and Its Future, som nyligen översatts till svenska två gånger på kort tid (2017 av författaren Johannes Nilsson och 2019 av Erik Philipsson).
”Frihet och teknologisk utveckling är oförenliga”, menar Kaczynski, och i manifestet lägger han fram sina teser om hur det moderna samhället ska omstörtas och omstöpas på teknikfientlig grund. ”Fabriker bör förstöras, teknisk litteratur brännas” och manifestets anhängare uppmuntras till att ”utarbeta och propagera för en ideologi som motsätter sig teknologin och industrisamhället”.
Någon enhetlig teori knuten till sin uppmaning kan Kaczynski dock inte erbjuda. Men som högerkverulant var han – hur mycket han än skulle avsky den framstegsklingande liknelsen – före sin tid. Han gnällde på den politisk korrekta vänstern medan Hanif Bali fortfarande indoktrinerades i sossarnas kommunala öppna förskolor – ”de hatar USA, de hatar den västerländska civilisationen, de hatar vita män, de hatar rationalitet” – och likställer i bästa Lidingöpartianda trafikregler med personlig förföljelse av strävsamma individer.
Det sägs ju att libertarianism är astrologi för killar, men man måste även sortera in dess banjospelande landsortskusin, primitivismen, där. Precis som sin ”gode” tvilling författaren och utvecklingskritikren Henry David Thoreau idealiserar Kaczynski en förindustriell tid som han menar ”präglades av optimism och självförtroende”. Man kan fråga sig hur många livegna undersåtars vittnesmål om tillvaron som fått ligga till grund för sådana slutsatser.
Kaczynskis bevislåda är i regel skral – som när han menar att det faktum att barn föredrar att leka utomhus framför att läsa läxor är ett belägg för det teknologiska samhällets ”onaturlighet” – men precis som Friedrich Nietzsche eller Björn Ranelid så försöker han kompensera för bristen på substans med snärtiga aforismer. ”Man är inte fri om någon annan har makt över en, oavsett hur välvillig, tolerant och tillåtande den makten är”, skriver Kaczynski med gymnasieliberalens nyfrälsta självförtroende.
Det sägs ju att libertarianism är astrologi för killar, men man måste även sortera in dess banjospelande landsortskusin, primitivismen
När manifestet kom ut 1995 drog många paralleller mellan Kaczynskis idéer och de samtida högermiliser, med Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh i spetsen, som också grundade sin diffusa ideologi på något sorts hopkok av libertarianism, primitivism, vaccinmotstånd, hat mot PK-samhället och rädslan för ”Big Government”. Eftersom Kaczynski riktade en del av sina bomber och svador mot (den teknologi- och industrikopplade) kapitalistklassen finns det dock ibland en felaktig uppfattning om ett visst släktskap med, och lärdomar för, den revolutionära vänstern.
Kaczynski själv är dock glasklar över att han ser socialismen som ”oförenlig med naturen” eftersom den är ”kollektivistisk”, att vänstern präglas av ”underlägsenhetskänslor” och att manifestets anhängare därför måste ”hålla rent mot vänstern och undvika alla former av samarbete med vänstermänniskor”.
I sin politiska uppfattning är han lika mycket anhängare av den starkes rätt som vilken folkpartist som helst. Kaczynski understryker att han inte har ”något emot social rättvisa” men att ”den mänskliga naturen är vad den är”, och avfärdar givetvis alla former av planerad ekonomi för att komma till bukt med industrisamhällets oönskade konsekvenser. Att Kaczynskis socialdarwinistiska ekofascism upplever en renässans inom en höger som tidigare enbart haft att välja mellan rabiat klimatförnekande eller magiskt tänkande om ”marknaden” för att hålla verkligheten stången är därför kanske inte så märkligt.
Det är lätt att känna sig som Ted Kaczynski ibland. Det kan verka lockande att slå av strömmen eller dra sig undan från alla skrikiga reklamskyltar och avgasstinna eftermiddagstrafikköer som det moderna, kapitalistiska samhället har att erbjuda, inte minst som en sista utväg ur den klimatapokalyps som många känner sig handfallna inför. Men som politiskt projekt förblir det fruktlöst.