Aimé Césaire, fransk-martiniquisk poet och politiker och grundare av négritude-rörelsen, har avlidit. Han blev 94 år. Césaire var den svarte kommunisten, som livet igenom förblev en brinnande anti-imperialist men tog farväl av de franska vita kommunisterna när han upptäckte att rasismens gift angripit även dem.

Négritude-rörelsen har orättvist blivit beskylld för att vara någon slags ”omvänd rasism”. Ingenting kunde vara felaktigare.
Genom att betona den svarta hudfärgen ville Césaire och andra inom rörelsen endast blottlägga den vita kulturens hegemoni, oavsett klass. I vissa lägen är klass viktigast, i andra ras (eller kön, även om detta inte var så framträdande hos Césaire).
Césaire lämnade Martinique 1931 och kom till Paris på ett stipendium. Han studerade på franska elitskolor och gick med i kommunistparitet. Han satt i det franska parlamentet på ett kommunistiskt mandat. I två betydelsefulla essäer, Om kolonialismen (1955) och Brev till Maurice Thorez (1957), tar han farväl av klass som enda kategori i den anti-imperialistiska kampen. Medan det i den förra ännu finns lite hopp om en europisk humanism och universalism (Sovjetunionen), har det försvunnit helt i den senare.

”Oavsätt om man vill det eller inte, i slutet av den återvändsgränd som Europa är, och nu menar jag Adenauers, Schumans, Bidaults, och några andras, Europa, finns en Hitler.”
Césaire har kallats en ”pre-postkolonial” tänkare och tillsammans med lärjungen Frantz Fanon har han ännu inflytande i radikala feministiska och postkoloniala kretsar, inte minst inom den heterogena pan-afrikanismen.
Europa är inte att lita på, var Césaires budskap och det står sig än idag när europeisk kolonialism torgförs som universella värden och förpackas i föreställningen om en ”humanitär imperialism”, som skall frälsa ”underutvecklade” länder, först Irak och nu Zimbabwe.

När frankrikes dåvarande inrikesminister Nikolas Sarkozy kom till Martinique för några år sedan, vägrade Césaire att träffa honom i protest mot ett franskt lagförslag som skulle göra det tvingande att hylla den franska imperialismens goda sidor. Lagförslaget slopades och Césaire träffade till slut Sarkozy, men bara för att ge honom ett exemplar av Om kolonialismen.
Fler än Sarkozy borde läsa den.