Under rubriken ”Arbetare i alla länder – konflikt eller samverkan?” har fackliga representanter från Sverige och Tyskland, Kina och Indien, Brasilien, Nigeria och Sydafrika, Argentina och Kanada – det vill säga både från världens gamla och nyligen industrialiserade länder – samlats. Konferensen, i Arena:s regi, visar att den globala rättviserörelsens börjat göra avtryck också i den svenska fackliga rörelsen, länge relativt kallsinnig till den världssociala rörelsen.
Jag träffar en optimistisk Samir Amin, egyptisk veteran i utvecklingsekonomisk och marxistisk debatt och föreståndare för Third World Forum i Dakar, Senegal, på LO:s kursgård Runö, norr om Stockholm.
– Konferensen syftar till att åter bygga upp av en samlad löntagarfront på en antiimperialistisk bas – det är inte något välgörenhetsprojekt utan ett samarbete på alla nivåer i olika länder och regioner, i både Nord och Syd, en internationalism för de arbetande klasserna, säger Amin.
När deltagarna samlas på de världssociala forumen i Pakistan, Mali och Venezuela i dagarna, kommer de att jobba vidare utifrån fem frågor: Hur man ska kunna besegra USA:s projekt för militär kontroll av planeten. Hur man ska kunna bygga en polycentrisk värld och omforma eller omskapa nyliberala internationella institutioner som IMF, WTO och EU. För en ”av-varufiering” av naturresurser och grundläggande social välfärd. För jämlikhet mellan könen – som en av de huvudsakliga dimensionerna av kampen för demokrati. Och för återuppbyggandet av en enig internationell löntagarfront.
– Den nyliberala kapitalismen och USA:s militära hegemoni är tätt sammanvävda. Det kommer inte att finnas någon liberalism i dagens mening när USA:s projekt för militär kontroll över planeten bryter samman.

Att dagens Europa har så svårt att ta sig ur ekonomisk kräftgång och nyliberala idéer menar han har framför allt två förklaringar, något han skriver om i Det liberala viruset (Tankekraft förlag) som nyligen släppts på svenska.
Socialdemokraterna gjorde misstaget att tro att Sovjetunionens sammanbrott, som drabbade alla kommunister, var deras seger. Istället besegrades båda tvillingbröderna, socialdemokrati och kommunism, av kapitalismen, menar Amin. Detta fick till följd att socialdemokratin kom att röra sig mot och liera sig med nyliberalismen, med Tony Blairs så kallade ”tredje väg”.
Det andra problemet är den Europeiska unionen. Ett i grunden ett amerikanskt projekt för Europa, syftande till att, efter andra världskriget, återuppbygga det kapitalistiska Västeuropa på en grundval av en integrerad marknad, så liberal som möjligt. Med tiden har EU-kommissionen gradvis byggts upp som ett redskap för att försvaga nationalstaterna i syfte att genomdriva nyliberala regleringar och idéer.

Den europeiska eliten har underordnat sig USA eftersom den finansiella oligarkin i triaden, det vill säga USA, Västeuropa och Japan, har större gemensamma än motstridiga intressen av att kontrollera planetens naturtillgångar, och av att överexploatera periferiernas billiga arbetskraft. Oligarkin utgör den sociala basen för den kollektiva imperialism som under förenta staternas ledarskap gradvis kristalliserats sedan andra världskriget.
Amin menar att ”den europeiska politiska kulturen” skiljer sig från USA:s.
– Jag pratar här inte om ”kultur”, vilket är ett elastiskt ord som betyder allt och inget. Det faktum att svenskar dricker öl och italienare vin kanske kan kallas en kulturell skillnad, men den är inte viktig (skratt).
– Politisk kultur är en produkt av historien, av klasskamp i alla dess dimensioner. Europa har haft en strålande historia, kännetecknad av skarpa politiska motsättningar mellan höger och vänster. Vänstern stödde upplysningen, högern, vid denna tid, var emot den. Vänstern stödde franska revolutionen, högern var emot den. Vänstern stödde arbetarrörelsen och socialismen, högern var emot dem. Vänstern stödde den ryska revolutionen, högern var emot den. Skarpt!
Inget av detta var viktigt i formerandet av USA:s politiska kultur. Landet grundades av de sekter som var upplysningens offer, menar Amin. Religiositet och ”obskyritanism”– inte upplysning – blev dominerande. Den amerikanska revolutionen förändrade ingenting vad avser produktionsförhållandena, till och med slaveriet behölls.
– Det skedde förvisso en industrialisering och en arbetarklass formerades, men klassmedvetandet mognade aldrig utan blev ständigt avbrutet av återkommande immigrationsvågor som skapade en anda av kommunitarism där folk identifierade sig som italienare, svenskar, irländare, spanjorer, etcetera. Väldigt annorlunda från i Europa.
Amin menar att de europeiska folkliga klasserna gradvis kommer att förkasta nyliberalismen som raserar deras sociala landvinningar. Men den europeiska vänstern står inför en dramatisk utmaning. Om den inte bryter med liberalismen får det katastrofala följder.

Vänstern i Europa är relativt överens om att EU är ett nyliberalt projekt idag, men det finns väldigt olika åsikter om hur detta ska hanteras. I de nordiska länderna, och, tror jag tilltagande i några andra länder, finns en vänsterströmning som anser att EU är ett oreformerbart projekt. Och sedan har du den starkaste strömningen i Centraleuropa, som menar att EU:s institutioner måste reformeras inifrån. Kan du kommentera det?
– Min intiution för mig närmast den nordiska visionen. Jag känner – olyckligtvis, för jag är inte glad över detta – att möjligheterna att korrigera systemet genom att kämpa inom det är försumbara, och att projektet därför måste förstöras – men – med ambitionen att något nytt måste konstrueras i dess ställe.

I Sverige, finns en stor debatt kring arbetskraftsinvandring. Framförallt från liberalt håll framförs att arbetarrörelsen inte får vara rasistisk och därför måste bejaka arbetskraftsinvandring, men samtidigt har man problemet med social dumping. Hur skall vänstern hantera detta?
– Ja, åter igen, det finns flera olika aspekter på detta. En är att arbetarklassen i EU blir allt mer multikulturell i och med den ökande andelen arbetskraftsinvandrare från Syd och Öst. Denna utveckling kommer att fortsätta. I viss utsträckning är detta en upprepning av USA:s 1800-talsutveckling. Det kan också i Europa få, och har redan haft, förödande konsekvenser, som rasism och en möjlighet för kapitalet att bryta arbetarrörelsens enhet.
– Jag tror inte att den nederländska modellen, där har man gått längre i en multikulturell riktning än i andra länder, är någon bra lösning. Där jämställs olika etniska gemenskaper, i ett så kallat skydd av deras identiteter. Detta är det amerikanska mönstret som lett till förödande effekter på det holländska samhället som idag kanske är det mest rasistiska i Europa.
– Jag tror att det minst dåliga mönstret – det är dock inte perfekt – är integration. Inte assimilation, utan integration i betydelsen att man ger folk lika rättigheter. Att man inte kan accepterar saker som det svenska fallet med ett lettiskt företag som kom hit och betalade löner som understeg de svenska (Vaxholmsfallet).
– I många kretsar, även inom vänstern, har man goda intentioner och säger: Låt oss öppna upp för migrantarbetare. Men det kan inte accepteras, migration är inte lösningen för de länder från vilka migranterna kommer heller. Den är inte lösningen för Algeriet, Nigera, Kongo, Lettland eller Polen. Problemet måste istället lösas på plats, genom korrekta politiska, sociala och ekonomiska strategier som minskar emigrationstrycket.

Ni har här också diskuterat den snabba industrialiseringen i delar av den tredje världen. Vilka kommer de politiska följderna att bli av denna utveckling, i till exempel Kina, och hur kan det komma sig att vänsteruppsvinget i Syd varit så starkt just i Latinamerika?
– Vad gäller Kina är det uppenbart för mig att den kinesiska härskande klassen har ett nationellt kapitalistiskt projekt, syftande till tävlan med de andra betydande kapitalistiska länderna. Det projektet är, menar jag, omöjligt därför att Kinas utveckling inte kan tillgodose arbetarklassens och böndernas grundläggande behov.
– Den kinesiska borgerligheten kan inte, som i Europa, välja en socialimperialistisk lösning: att ge sociala fördelar till arbetarna inom landet, på bekostnad av länder man dominerar imperialistiskt. Detta exemplifierades när Kina förra sommaren försökte köpa ett stort oljebolag för att kunna framträda som en av de större oljeproducenterna på global nivå. USA stoppade detta genom att förbjuda det politiskt – helt i strid med alla liberala regler. Detta visar att ett nationellt borgerligt projekt i Kina är förutbestämt att leda till växande motsättningar och motståndet från arbetare och bönder i Kina växer nu.
– I Latinamerika finns det en stark rörelse åt vänster som, med alla sina begränsningar och motsägelser, är väldigt, väldigt viktig. Denna har blivit möjlig kanske på grund av att i alla fall de största av länderna där är lite mer industrialiserade än andra delar av den tredje världen. Och genom sammanbrottet för de diktaturer som, stödda av CIA och USA, var nära kopplade till de gamla oligarkierna, vilket gjort att folken i Latinamerika oftast åtnjuter en högre grad av demokrati, oavsett dess begränsningar, än andra periferier.

Du skriver också mycket om jordbrukssektorn och de sektorer i världen som inte dragits in i den industriella utvecklingen i tredje världen. Vilken betydelse har detta för de industrialiserade länderna i Nord och Syd?
– Framför allt i Nord där andelen bönder bara är 3 eller 5 procent, tenderar folk att glömma bort att halva mänskligheten fortfarande utgörs av bönder, 3 miljarder eller mer. Dessa utgör en enorm och billig arbetskraftsreserv för kapitalet, och upplösningen av bondesamhällena går allt fortare. Detta är kapitalets strategi för att få billig arbetskraft.
– Motstrategin – för att återuppbygga en internationell löntagarfront – måste därför, nödvändigtvis, inkludera en arbetar-bondeallians. Det innebär ett utarbetande av mönster som undviker att bondesamhällena upplöses, och som undviker den urbanisering utan industrialisering som kan ses överallt idag. Bondeorganisationer, framför allt Via Campesina i Latinamerika, men också i Asien, Europa och Afrika är mycket drivande i forumprocessen och detta är en grundläggande och avgörande fråga som också kommer att diskuteras mycket på de världssociala forumen.