Det är sällan man hittar en så självklar illustration på Voltaires bevingade sentens ”Jag avskyr dina åsikter, men jag är villig att gå i döden för att försvara din rätt att utrycka dem”, som pastor Åke Green.
Åke Greens åsikter är avskyvärda, men vi borde, om vi menar allvar med yttrandefriheten, åtminstone ta ställning för den rätten.
På principplanet är frågan enkel. Är vi för yttrandefrihet, skall inskränkningar mot åsiktsyttringar bort. Men principer räcker aldrig ensamma för att övertyga människor. Jag förstår mycket väl att många, homosexuella och andra, som utsatts för hot och kränkningar helst vill att Green buras in och att lagen skall hjälpa till att minska hat och hets.
Men jag tror både att lagen är ineffektiv och att den kan användas fel.
Det vanligaste argumentet mot inskränkningar i yttrandefriheten är att de har en dålig effekt. Åsikterna består, men går under jorden eller kamoufleras. Åsikternas genomslagskraft kan till och med förstärkas, eftersom de kamouflerade inte är lika frånstötande. Om Åke Green bara anpassade sig lite skulle han med lite fantasi och kodspråk kunna hetsa hur mycket han vill.
Det hade varit mycket farligare än det nattståndna tal Green nu presterat (läs det på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=367498).
En följd av inskränkningar är också att de måste expandera för att bestå. Ord är lätta att byta ut, och kan laddas med nya betydelser.
Nazister – så kallade ”nationella” – har idag bytt ut ordet judar mot ”kosmopoliter”, ett ord som får dem att framstå som ofarliga för den som inte känner till innebörden, men som inte missförstås av de insatta. Om man vill få bort nazisters hets mot folkgrupp, måste alltså ord som kosmopoliter, landsförrädare, folkfiender och främlingar också inkluderas.
Ytterst handlar det också om att kriminaliserande av yttranden i vissa fall överhuvud taget inte kan komma åt farliga tendenser. De värsta saker kan uttryckas på ett acceptabelt sätt. Nästan alla krig och attacker på avvikande grupper uttrycks som ett försvar av något positivt.
I Jugoslavien var det enligt konstitutionen inte tillåtet att uttrycka etniskt hat. Ändå är det nu ett generalexempel på hur etnisk splittring slagit ett land i spillror. För den som läser Slobodan Milosevic tal på Trastfälten 1989, (läs det på http://www.ocf.berkeley.edu/~bip/docs/kosovo_polje/kosovo_polje.html) kan talet framstå som ett humanitärt försvar för tolerans och frihet. Bara i den historiska betydelsen av orden om ”att försvara Europa” (gentemot muslimerna) och ”Serbiens enhet” (riktad mot kosovarerna) kan talet tolkas som ett vagt angrepp.
Talet var trots formuleringarna en avgörande punkt i förberedelserna för krig. Att något inte får uttryckas betyder inte att det inte kan planläggas.
En helt annat typ av argument, som inte är oviktigt för den som vill förändra samhället, är att inskränkningar med stor sannolikhet kommer att vändas mot andra än reaktionära grupper.
Borgerliga debattörer har velat jämställa ”klasshat” med ”rashat”. Susanna Popova gick till och med så långt att hon jämfört feminism med nazism. Denna åsiktslagstiftning, satt i händerna på dagens borgerliga McCarthyister, skulle kunna begränsa vänsterns möjlighet att kritisera stat och kapital.
Ytterligare ett argument är att om detta skall vara en strategi mot homofobi eller rasism, är den för defensiv.
Fokus hamnar inte sällan på att förbjuda vissa ord, inte att ta en offensiv debatt eller förstärka homosexuellas och invandrares ställning.
I debatten finns en, delvis avsiktlig, sammanblandning. Föraktfulla uttalanden mot homosexuella blandas samman med våld och hot. Men här finns redan en lagstiftning som sätter stopp. Att säga ”jag skall slå dig på käften” är olaga hot. Att säga ”bränn ned bögdiskot” är uppvigling. Att sedan slå någon på käften eller bränna ner ett disko är självklart olagligt.
Men det är också av en annan kaliber än att påstå att homosexualitet är otukt.
Det är möjligt att någon tar detta som intäkt för att jag bagatelliserar det våld som utövas mot utsatta grupper. Det är verkligen inte min avsikt, och jag tror att det finns betydligt bättre medel att bekämpa våld och trakasserier. Att få fler att anmäla våldsbrott, stärka skyddet för brottsoffer, att Säpo har bättre översikt över fascistiska grupper. Och inte minst: att alla demokrater kommer ut ur garderoben och försvarar det vi hittills uppnått när det gäller rätten att välja sin sexualitet själv.
