”Vi som gillar Vänsterpartiet skulle gärna se att V gör det möjligt för oss att få en ny regering som gör det bästa för Sverige.”

Så skriver Robyn på Instagram och får medhåll av Max Hjelm, som på Dagens Nyheters ledarsida menade att hon ”talar nog för många vänsterväljare”.

Sedan Elisabeth Thand Ringqvist öppnade dörren för Jimmie Åkesson har allt fler röster till vänster uppmanat Vänsterpartiet att vika sig. Visst vore det bästa en rödgrön fyrpartiregering – men om valet står mellan ett S-styre med V som stödparti och fyra år till av Tidö är det förra ändå att föredra, lyder resonemanget. Och varför är ministerposter så viktiga – är det inte viktigare att förhandla fram bra sakpolitik?

Författaren och juristen Malin Persson Giolito tog i ännu hårdare. Hon kommer ”aldrig att förlåta Vänsterpartiet” om de fortsätter kräva ministerposter.

– Det känns viktigare för dem att komma in på Rosenbad än att kunna genomföra sin politik, sade hon till Svenska Dagbladet.

– Framför allt innebär det att V nedprioriterar både de personer som har röstat på dem och det demokratiska system som de påstår sig vara mogna att regera.

Till de välvilliga rådgivarna hör också socialdemokraterna på Aftonbladets ledarsida och Katalys. 

”Jag föreställer mig att Vänsterpartiets strategi är rökt”, konstaterar Anders Lindberg och får medhåll av Frida Dunell, som skriver: ”Vi har inte råd med fyra år till av högerpolitik, V”. Jonna Sima föreslog redan i september att ministerposterna skulle bytas mot ”tunga politiska reformer”. Kalle Sundins rubriker lyder ”Fäller du S blir det nytt högerstyre, Dadgostar” och ”Känner du inte stanken av Tidö 2, Dadgostar?”.

”Sabba inte en ny regering, Dadgostar”, skriver Katalyschefen Daniel Suhonen på samma ledarsida. I går uppmanade han Vänsterpartiet att ”öppna ögonen”. Han ifrågasatte också ”att det är möjligt att få både massor av vänsterpolitik och ministerposter”. ”Förhandla stenhårt om politiken i stället”, skriver en rad LO-förbund i den kanske tyngsta uppmaningen.

Annika Strandhäll är rakare. ”Tack Vänsterpartiet”, skriver hon på X. ”Hade det inte varit för er hade vi haft en rödgrön regering för åtminstone två veckor sedan. Går vi inte i mål nu kommer åtminstone jag m fl hålla er ansvariga i årtionden framöver. Men några av er har ju fått medietid. Inte undersköterskan med karens och minutschema. Men några ’vänsterprofiler.’”

Ouch, Annika. Jag gissar att hon med de sista raderna ville ge igen för mitt mem några timmar tidigare:

Jag kan fortsätta, men ni fattar.

Det vore lätt att avfärda allt som sossespinn. Men riktigt så enkelt är det inte.

Visst, under hela efterkrigstiden har Socialdemokraterna kunnat räkna in Vänsterpartiets mandat. Och nu råkar de än en gång landa i att det bästa för Sverige ändå är om V ger dem sina mandat gratis, så löser de resten. Vänligt av dem, verkligen.

Men samtidigt: vad är bäst för svenska arbetare – en S-ledd trio som förhandlar budgeten vänsterut eller ett Tidö 2 med SD-stöd? Rimligen det förra. Där får man ge sällskapet en poäng, inklusive Strandhäll och Persson Giolito, hur mycket det än tar emot. Inte minst måste man lyssna när LO skriver det.

De är inte vänsterpartister och skiter helt i all förnedring som partiet fått utstå, inte minst från Socialdemokraterna. De vill ha bra politik för arbetare.

Men hela resonemanget bygger på att Vänsterpartiet får mer vänsterpolitik genom att vika sig. Som Carl Dürnberger skriver i dag finns inte en enda sakpolitisk eftergift på bordet. Det är precis tvärtom: Centerpartiet har uppmanat Magdalena Andersson att tävla med Ulf Kristersson i högerpolitik.

Om Centerpartiet hade erbjudit en rejäl reform, låt säga ett stopp för vinster i välfärden, hade V nog haft svårt att hålla fast vid ministerkravet. Då hade jag knappast varit ensam om att tycka att V borde backa.

Men något sådant erbjuds alltså inte, då Centerpartiet länge suttit i knät på just friskolekapitalet. Vad alla dessa röster egentligen begär är att Vänsterpartiet ska backa och stödja centerpolitik, eftersom den är att föredra framför Tidö.

Problemet med det är att det just är nyliberal mittenpolitik som har bidragit till den högerradikala vågen vi ser nu i hela väst. En ny, svag mittenregering skulle bara bädda för ett ännu starkare Tidö om fyra år.

Med tanke på det höga tonläget i övrigt kan de väl kunnat skriva rakt ut att de föredrar den nyliberala mitten, och slutar låtsas som att det erbjuds vänsterreformer. Men det låter förstås inte lika aptitligt för någon.