Per Sundgrens avhandling Kulturen och arbetarrörelsen (Carlssons Bokförlag 2007) är en ovärderlig historisk genomgång.
Underrubriken lyder ”Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander”, passande eftersom någon konsekvent och kraftfull kulturpolitik aldrig fanns under denna tid. Tyvärr ger Per Sundgren i intervjuer och samtal kring boken inte heller intryck av att vilja ha en sådan. Snarare undergräver han den, trots att han påstår sig vilja värna offentligt kulturstöd, och han intar en ganska aggressiv attityd mot oss kulturarbetare.
”Kulturen finns inte till för kulturarbetarna. Det är inte kulturpolitikens uppgift att i huvudsak svara mot kulturarbetarnas fackliga krav och särintressen.” (Per i Dalarnas tidningar)
Nähä? Det vore väl annars rimligt att säga att kulturpolitiken är till för alla – varför utesluta kulturarbetarna? Ja, kanske därför att ”amatörer och professionella” är en distinktion han ”inte tycker om”. I och för sig kan gränsen vara svår att dra – de flesta av oss började som amatörer, för att senare välja att prioritera vårt konstnärliga engagemang, med alla materiella nackdelar det innebär. Konstnärlig integritet och politisk frispråkighet lönar sig inte i pengar.
Varför ska professionalismens betydelse ifrågasättas just på kulturverksamhetens område?
Jag ska försöka kommentera det här från en kulturarbetares perspektiv.
År 1972 stod jag i den situationen att jag gett ut en LP som uppmärksammades i press och radio – men jag visste inte alls var det fanns en scen för mig.
1974 beslutade Sveriges riksdag att landet behövde en övergripande kulturpolitik. Statens kulturråd, som inrättats 1969, fick ett utökat uppdrag; i kommuner och landsting bildades kulturnämnder, med syfte att dela ut anslag till kulturverksamhet – och jag var plötsligt en av de många som fick möjlighet att möta publiken inte bara inom snävt kommersiella ramar, utan på ungdomsgårdar, bibliotek, musikforum och skolor. Konsertpianisten Herta Fischer spelade Schubert 500 meter under jord i gruvan i Kiruna, och Nationalteatern fick chansen att utveckla sina sångskrivartalanger när de spelade ungdomspjäser på resursstarka fritidsgårdar. Det fanns visioner.
Det är en ödets ironi att just under det 1970-tal då vi för första gången i Sverige hade en ambitiös kulturpolitik, då kunde vissa ideologer luta sig bekvämt tillbaka och kläcka ur sig till intet förpliktande floskler i stil med ”kultur är allt vi är och gör”. I så fall är det allt från falukorv till hedersmord – då reducerar man kultur till seder och vanor – men alla seder är inte kultur, en del är snarare motsatsen – det vill säga barbari. Pentagon är inte kultur, annat än möjligen i strikt antropologisk mening.
Det är problematiskt redan att slappt använda begreppet ”kultur” utan att precisera. Man måste skilja på kultur och kulturverksamhet. En runsten är onekligen kultur men har bevisat att den, till skillnad från levande konstnärer, klarar sig ganska bra utan stödinsatser. Scen- och bildkonsten däremot behöver resurser, om det ska ske någon utveckling.
Per Sundgren rör sig med många luddiga och ovetenskapliga begrepp. ”Hög och låg kultur”, ”borgerlig kultur”.
Vad menas med ”borgerlig kultur”? Det skulle kunna vara, att den förmedlar borgerliga värderingar – men Per verkar snarare syfta på formen för kulturyttringarna.
Det finns ingen ”borgerlig kultur” – enskilda konstnärer har genom tiderna ibland tyvärr utövat sitt yrke med övergripande syfte att behaga fursten/staten/storföretagen och det har givetvis påverkat deras verksamhet negativt, gjort den ytlig och insmickrande, och hämmat den kulturella utvecklingen överhuvudtaget. Kulturyttringarna har blivit slätkammade, ofarliga, lögnaktiga i sina ansträngningar att behaga den överklass som sitter på penningpåsarna.
En felaktig sammanblandning, som Per inte är ensam om, är den mellan populär och kommersiell. Det är inte samma sak. I spanskan, till exempel, talar man om canto popular och syftar då främst på folklig, i viss mån vänsterinriktad, sång. Ordets rötter har också snarare med folk att göra än med merkantilism. Begreppsförvirringen leder honom till att ta ställning mot en av de bästa formuleringarna i de sju kulturpolitiska målen (återantagna av riksdagen 1996), den att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.
En gammal uppslagsbok definierar kultur som ”utveckling och förädling av de mänskliga anlagen” – det är möjligt att kulturrelativisterna uppfattar denna definition som borgerlig – men det handlar inte om etikett här – en kannibal kan inte kallas civiliserad bara för att han börjar använda kniv och gaffel. I stället handlar det om kommunikation och konfliktlösning i stället för våld, inlevelse och känsla i stället för asfaltdjungelns lag.
Ordet kultur kan användas för att beteckna att människor överhuvudtaget uppför sig civiliserat i stället för att slå ihjäl varandra. Och, hör och häpna, civilisationen hör faktiskt ihop med kulturverksamheten i bemärkelsen de sköna konsterna. De har uppstått i växelverkan och det ena kan inte existera utan det andra. Värderingar måste gestaltas för att få genomslagskraft.
Vänsterpartiet kan ta åt sig äran av att 1946-48 ha formulerat det enda kulturprogram som fått någon betydelse i svensk politik. När programmet säger att kulturarbetarna ska garanteras en självständig ställning och deras fackliga strävanden ska understödjas, då är det inte bara, som Per tycks tro, diskret valfläsk riktat till denna lilla grupp, utan en insikt om att man måste, med de sju målens ord, ”värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den”, och ”ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”. Dessa målsättningar har inte blivit mindre aktuella och angelägna sedan de skrevs – tvärtom!