Skatteverket släppte i juni en rapport, Svartjobb och svartköp (2006:4), som kartlagde den svarta sektorn i Sverige. Svartjobb är per definition en dold verksamhet, och det kan inte bli exakta siffror. Men grundmönstret i tydligt. Svartjobbet breder ut sig, enligt rapporten. Och det är enorma summor det handlar om, minst 115 miljarder kronor årligen.

”I nationalräkenskaperna finns en diskrepans mellan inkomsterna i samhället och hushållens konsumtion. Den indikerar ett svartarbete på 115-120 mdkr”, skriver rapportförfattarna som anser sig kunna förklara 75 procent av bortfallet. ”Vart femte hushåll har köpt tjänster svart det senaste året och betalat med pengar. /…/ En stor del av svartarbetet utförs åt släktingar, grannar och vänner.”

61 procent av befolkningen kan på ett eller annat sätt tänka sig att köpa svart. ”Svartköparkärnan dvs. de som faktiskt köpt svart under det senaste året och som inte känner något moraliskt motstånd mot svartköp utgör 21 procent.” Hushållsnära tjänster, som i sig tydligt utnyttjas mest av höginkomsttagare ”ses nästintill som en del av ekonomin och det är mer eller mindre en självklarhet att den typen av tjänster köps grått.”

De som köper och anställer svart är främst egenföretagare, höginkomsttagare, villaboende – samma personer som anser att detta går att rättfärdiga. Svartköpare finns i alla samhällskikt och kategorier, skriver rapportförfattarna, men de skillnader som finns kan relateras ”framförallt till politiska där de som köpt svarta tjänster i större utsträckning har borgerliga värderingar och är samhällskritiska.”