I detta nummer av Flamman resovisas några av resultatet från en undersökning av 751 så kallade utsatta stadsområden i Frankrike, publicerad av ”Observatoire des zones urbaines sensibles” den 24 oktober i år. Den är skrämmande enkelt att sammanfatta: på 20 år har utvecklingen, trots stora planer, inte rört sig framåt. Dessa områden präglas mer av arbetslöshet och fattigdom idag än någonsin.
Det är berättigat att fråga sig varför. Men det är också mycket enkelt att svara på. Förortens problem, har lika lite som glesbygdens varit i debattens centrum de senaste 20 åren, varken i Frankrike eller Sverige. Förorten har inga lobbyister och allt färre stridbara politiker.
Ibland kan det ju låta som de finns. Folk talar gärna i förortens namn. Såna som Sarkozy och folkpartiet mest av alla. Senast var det stora ord om utanförskap och otrygghet från folkpartiet. Men förslagen de lägger är avsedda att sänka levnadsstandarden i förorten. Det svenska folkpartiet föreslår att samhällstjänst på områden där människor tidigare utförde avlönat jobb – äldrevård, skola och annat – skall införas. Ersättningen skall vara något högre än socialbidrag.
Man vill erbjuda sänkta hyror mot att de boende utför service själva. Man föreslår sedan att skrota det allmänna målet, att få minst 80 procent av arbetskraften i arbete. I korthet går förslagen ut på att anpassa förorten efter dess nuvarande fattigdom.
I Frankrike har det skett andra saker: de så kallade emploi jeunes, som regeringen Jospin införde, har skrotats. Närpolisen och det förebyggande arbetet för att få bort unga från kriminalitet också. Istället blir det insatsstyrkor och brandskårsutryckningar.
Sanningen är ju att borgerligheten vunnit mycket av striderna som avgjort förortens öde i Sverige och Frankrike. Skolsystemen med privata skolor som gallrar bort elever är infört. Arbetsmarknader där springvikariat och deltidsarbete pressat ned lönerna. Varje år utspelas strider i franska och svenska kommuner: där borgerlighetens partier förespråkar mer pengar till de rikas stadsdelar och mindre till de fattigas.
Men allt detta är normal borgerlig politik. Dålig för social rättvisa, bra för att skapa ett låglöneproletariat. Vad som emellertid är i görningen nu är ännu värre. Det är också något som drar ned byxorna på borgerligheten.
För vari består problemet från borgerlig synvinkel? Denna vecka ger Lars Leijonborg svaret på folkpartiets hemsida:
”I en del av de franska förorterna är det få vuxna som arbetar/…/ Vi behöver därför vidta en rad kraftfulla åtgärder/…/ för arbete istället för bidrag.”
Jo, vi har hört det förr. Jobb, jobb, jobb. Men här kommer det som raserar hela tugget:
Den franska överklassen föredrar polska rörmokare framför Muhammed från förorten. Den svenska också, hur mycket den än påstår sig stå bakom kollektivavtal. För hur mycket man än sänker Muhammeds a-kassa kan han inte jobba för ett pris som gör att han inte kan försörja sig i Sverige. Det kan däremot de thailändska diversearbetare som bara skall stanna i Sverige en månad, eller de polska byggjobbare som stannar i fyra dagar och sover mitt i byggdammet i Malmö. DN har skrivit mycket och välformulerat om de stora problemen med arbetslöshet i Frankrike de senaste två veckorna. Samma tidning går nu ut i en kampanj för att bryta motståndet mot låglöneimport med Maciej Zarembas artiklar. Det är en cynisk kampanj, som skall få oss att tro att gästarbetare inte alls utnyttjas, och att social dumping är något som bara konspirationsteoretiker tror på.
Men med denna kampanj är allt borgerlighetens prat om att få folk i arbete skjutet i sank. Förut argumenterade de för att lönerna skulle bli lägre så att de ickekvalificerade jobben skulle kunna gå till folk med invandrarbakgrund. Men när de nu vill öppna upp de lågavlönade servicejobben till folk som inte bor i Sverige, då spricker hela den argumentationen. Nu vet vi att det bara handlar om att sänka lönerna.