Venezuela borde officiellt deklareras som schizofrent. På dagarna ett land som ser normalt ut. Utefter gatorna står kommunalarbetare i regeringens politiska färg, rött, och sopar gatan. Här och var finns plakat om revolutionens landvinningar. Det betyder inte att allt är politiserat. På söndagen gäller fritid. Ett rockband i tjugoårsåldern spelar någon form av grunge, jonglörer och flanörer lyssnar med ett öra. Ett par som ser ut som hippies säljer kooperativets chokladkakor. En promenad i parken är, som man säger i USA, som en promenad i parken.
Men nästan överallt där det finns folk, finns det politiska klottret, en ständig tävling som Chávez vinner nästan överallt. Regeringen har ett stabilt stöd nästan överallt i detta Venezuela: i 22 av 23 regioner. I huvudstaden Caracas är det ett fåtal mindre distrikt, som Baruta och Chacao, där det borgerliga missnöjet med regeringen vinner varje val. Men det Venezuela som är i minoritet på dagen dominerar kvällarna.
När mörkret lägger sig och folk samlas vid tv:n, ser vi ett annat Venezuela: katastrof-landet som rör sig närmare diktatur för var dag. Fyra-fem privata kanaler kör en ständig kampanj mot regeringen. Globovisión. RCTV. Spanska CNN. Just ikväll ser kampanjen ut så här: Nyhetsankaret läser upp en syrlig redogörelse om att Chávez börjat använda ordet ”socialism”. Nyhetsankaret vänder sig till en skärm där en liberal partiledare, en ekonom och en advokat uttalar sig. Fidel Castro nämns. Därefter en kommentator i studion.
Budskapet är klart: Detta innebär en ekonomisk katastrof för landet. Det finns en dramaturgi. Regeringen refereras, oppositionen uttalar sig. Sällan Chávez. Alltid om Chávez. Sedan blir det reklam för lotterier, kylvaror och artistgalor. Fyra kvällar zappar jag mellan de kanalerna. Det är sig likt.

Skillnaden är total gentemot V-tv, regeringens egen kanal. Här är alla experter folk från regeringen. Resten är mannen och kvinnan på gatan. Men lika mycket succérapporter från nybildade kooperativ, räddningsaktioner efter översvämningen denna vecka. Detta interfolierat med regeringens reklamsnuttar om möjligheten att få lån, hur mycket som byggs och löften om att landsbygden skall utvecklas.
Ett inslag sticker definitivt ut: om marinens satsningar. Nya patrullbåtar, helikoptrar och samordningen av truppslag. Hur många ser regerings-tv? Säkert fler nuförtiden. Marta Harnecker skriver att oppositionens roll, ju fler val de borgerliga partierna förlorade, övertogs av massmedia. Det är i vart fall inte långt från sanningen. De privata kanalerna förlorade mycket av sin trovärdighet under militärkuppen. Samtliga kanaler struntade i att rapportera om kuppens icke-konstitutionella karaktär, och att Chávez snart var tillbaka vid makten. Under tiden visades tecknade filmer. Först att rapportera om det hela var istället CNN.

Men mediakriget är kanske en värld i sig. Paul-Émil Dupret har besökt Caracas många gånger de senaste åren. Det är mer normalt nu, säger han.
– Förut kunde du inte gå ut i vissa delar av stan med en röd skjorta på dig. Folk med Chávez-märken kunde åka på stryk i fel kvarter.
Paul-Émil berättar om sammanstötningarna i juli–augusti 2002, några månader efter kuppförsöket. Hur demonstranterna mot regeringen byggde barrikader av brinnande däck och beväpnade sig.
En gång mottog han 40 gummikulor från stadens poliskårs gevärspipor, för att ha sett gatustriderna från chavisternas sida. Polisen var då, så sent som 2002, på oppositionens sida i Caracas. 11 000 kriminella i uniform, säger en del.
Men ännu farligare var oppositionen själv. Den körde inte med gummikulor. Vid en annan förvirrad sammanstötning på en bro gjorde polisen chock mot chavisterna. Folk hoppade från bron och oppositionen sköt efter dem. Paul-Émil nedanför bron höjde händerna och skrek att han var utlänning. Kanske räddade han sitt liv så, för polis och opposition tvekade att skjuta. Men den uppretade massan av borgare skrek.
– De skrek. ”Jävla vänsterextremist”. ”Jävla CNN”. De hatade CNN efter kuppen.
Jag kan knappt föreställa mig en borgerlig opposition som anordnar kravaller. Men nu har jag sett bilderna från Plan Guarimba, 27 februari–2 mars 2004, fem dagar av barrikadbyggande kvaraller i den rika stadsdelen Chacao i östra Caracas. De ser ut som bättre klädda maskerade demonstranter i Göteborg. Det vill säga om Göteborgskravallerna hade startat i Örgryte. Detta är Venezuela, inte Sverige. Folk i de rika kvarteren bär vapen. Hur kunde det bli så?

Före 1980-talet var Venezuela ett av de länder i Latinamerika där det var minst sannolikt att ett revolution skulle inträffa. Ekonomin var, tack vare oljan, med latinamerikanska mått god, parlamentarismen var stabil, militären var inte i närheten av att ingripa i ordningen. Socialdemokraten Carlos Andrez Pérez, president under oljeboomen, hade ambitiösa mål för att ”så oljan”, att använda profiterna från den redan då statsägda oljan i andra sektorer.
Det visade sig inte speciellt lätt. Hela landets ekonomiska och politiska liv är uppbyggt kring oljepengarna. Men planen raserades definitivt genom att oljepriset sjönk dramatiskt på världsmarknaden under de följande två decennierna. Från ett pris på nära 16 dollar per fat 1982, hade priset sjunkit till 3,19 US-dollar år 1998.
När priset sjönk blottades problemen med en ensidigt inriktad ekonomi. Under tiden hade Venezuelas befolkning nära nog dubblats.
Till en början kunde en buffert av lån lösa vissa av problemen. Venezuela lånade pengar motsvarande nio procent av BNP 1970. År 1994 motsvarade lånesumman 53 procent. Men pengarna kunde få statsbudgeten att gå ihop, inte klyftorna i landet.
I samma grad som oljepriset sjönk blev befolkningen fattigare. Arton procent räknades som fattiga 1980, 65 procent 1996. En folkvandring började. Folk emigrerade från landsbygden till städernas slum.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när regeringen 1989 började implementera ett ekonomiskt program som höjde priset på drivmedel och mat. La Caracazo, kravaller som varade i dagar, bröt ut den 27 februari 1989. Enligt de mest moderata beräkningarna sköts 300 demonstranter till döds. Men det hela inträffade samtidigt som den kinesiska regeringen utförde massakern på Himmelska fridens torg, något som i betydligt högre grad intresserade medierna.
La Caracazo var upptakten till ett årtionde av bankkris, utdragna rättsprocesser mot tidigare presidenter för borgerligheten. Och av missnöje, revolt och organisering från vänster. Att Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 var komplett överraskande för eliten i Caracas. Inte för människorna i slumstäderna och på landet. Det var Venezuelas EMU-folkomröstning.
Först var också detta fridfullt. Men Chávez höll sig inte inom de acceptabla ramarna. Det började när regeringen tvingade företagen att betala skatt och började förbereda jordreform. Konfliktnivån ökade kontinuerligt till militärkuppen den 11 april 2002, då arbetsgivarföreningen Fedecamaras’ ordförande under två dagar upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen. Det visade sig att den konstitutionella processen satt djupare spår än kuppmakarna trott. Utanför presidentpalatset stod hundratusentals människor, många av dem med konstitutionen i sin hand, väl medvetna om på vems sida den demokratiska legitimiteten stod.
Militären var till 80 procent lojal mot konstitutionen och Chávez, en stor skillnad mot militärkuppen i Chile 1973. Säkert spelade det roll att Chávez själv är militär. När ordern om att avrätta honom eller flyga honom ut ur landet kom, vägrade de militärer som höll honom fången.
Att borgerligheten inte klarade att få militären på sin sida berodde på militärens sociala sammansättning i Venezuela. ”Tack och lov är störtandet av en regering som ett förtjusande party på ett femstjärnigt hotell för de flesta i oppositionen”, skriver Roberto Hernández Montoya, venezuelansk författare. ”Det är en borgerlighet som är så lat på grund av dess rentier-natur, att den inte ens behärskade det övre militära skiktet, som den chilenska borgerligheten gjorde. Där kontrollerade de till och med brandmännen”.
Det finns uppgifter om att den våldsamma borgerligheten har att göra med CIA:s underjordiska organisering för att destabilisera landet. Men det räcker inte för att förklara kravaller och beväpning.
– Du måste förstå hur oppositionen tänker, säger Paul-Émil. För dem existerade inte de här människorna tidigare, annat än som städare hemma hos dem eller sophämtare. De var icke-människor. Att de skulle komma och ta den politiska makten ifrån var helt osannolikt. Först var de förvånade. Sedan blev de bestörta.
Och hur är de nu? Borgerligheten är politiskt slagen. Det är spännande. I vilken annan del av världen kan man se en slagen borgerlighet?
– Det är helt fascinerande. Om du tittar på tv nu kan du se att de tittar neråt eller åt sidan. De tittar inte in i kameran. De har tappat sin överlägsenhet.
Jag tittar på tv med hans påstående i bakhuvudet. Det stämmer, men det stämmer ännu bättre på många av de vanliga människor V-tv visar. De är blyga för kameran.
Om detta är måttet på hur det går med arbetarklassens maktövertagande, har de fortfarande en bit kvar.

Jag är i Caracas, inbjuden till det Latinamerikanska parlamentets toppmöte om den sociala skulden. Min biljett, och hotellrummet på Hilton Caracas, är betald av detta parlament, men högst förmodligen i slutändan av venezuelanska skattepengar. Folk kommer att säga att jag är köpt. Jag skall svara dem att jag redan är såld på den bolivarianska revolutionen sedan länge. Det har jag papper på. Men jag är också ärligt nyfiken på hur en borgerlighet som förlorar makten reagerar.

Stegvis har oppositionen tappat sitt demokratiska anseende i stora delar av omvärlden. Nu har de reformerat sina styrkor. Framtidens opposition är inte sådan som pratar om att regeringen måste krossas militärt. Den typen av opposition, som den förre presidenten Carlos Andres Pérez, befinner sig i Miami.
Den nya partipolitiska oppositionen är som Primero Justicia, partier som värnar mycket om rättsäkerhet och demokratiska val och inte hoppas att allt kan ändras med en kula i Chávez. Åtminstone i retoriken.
Under ”politiska partier” i Caracas står bara fem namn och adresser. Chávez’ parti, MVR är ett av dem. Bredvid står oppositionens partier.
Jag letar upp Primero Justicia i telefonkatalogen, ringer kontoret och talar med en ung kille som kan engelska. När jag frågar efter adressen förklarar han att den ligger på bottenvåningen i ett köpcentrum. Finns det någon skylt?
– Nej, svarar han kryptiskt. Gallerians ägare låter oss inte sätta upp någon skylt.
– Varför?
– De är rädda för våld.
Först åker jag till MVR, Chávez’ parti. Det finns många som inte betraktar det som ett riktigt parti. På sätt och vis verkar Chávez också tycka det. På hans eget tv-program, Aló Presidente, denna 27 februari talar han om en process som skall leda till att MVR blir ett fungerande och demokratiskt parti.
Emellertid konstaterar han också att MVR just passerat en medlemssiffra på 1 200 000, vilket gör det till Latinamerikas största parti. 1 200 000 medlemmar i Venezuela med 25 miljoner invånare. Det skulle i Sverige, med nio miljoner, motsvara 432 000 medlemmar för ett parti.
Nu åker jag till MVR:s kontor i Caracas. Det ligger vid Plaza Venezuela precis bredvid en bred väg, men inte alls speciellt centralt ändå. Det är ingen hedersplacering för landets största parti. Det är ett ställe där bilarna åker förbi fort. Och det är ett litet tvåvåningshus med brutet tak, målat i gult. På verandan utanför står män och hänger på muren mot gatan. Jag fattar inte vad de gör där. De kanske pratar politik eller väntar på ett möte. Behöver kontoret försvaras?

Det är ett välkänt faktum att arbetarpartier är mer svåråtkomliga för utländska journalister. Internetsajterna är sällan lättorienterade, material finns bara på originalspråket. På tusen högerbloggare går det möjligen tio från vänster. De borgerliga partierna verkar inte bara vända mot en internationell publik, de är också strömlinjeformade efter den internationella agenda som gäller. Skall jag begripa mig på MVR får jag alltså lära mig spanska och dessutom sätta mig in i deras specifika tradition. Ingen av alla dem jag vill intervjua, inte heller utvecklingsministern eller den högste direktören för utvecklingsbanken Bandes, kan engelska. Och här på MVR-kontoret i Caracas är det helt omöjligt. Jag får köra min knaggliga spanska än en gång.
Efter tio minuters väntan släpps jag en trappa upp till Aurora Morales, nationell koordinatör för ideologiska studier. Hon förklarar att MVR bara är en del av hela vänstern i Venezuela. Dels finns de andra partierna, men framför allt finns den sociala organisationen. Alltså lokala kommittéer, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer, studentsammanslutningar. Men allt detta är också samordnat i kommandon inför varje val och kraftansträngning.
Inför valkampanjen 1998: Polo Patriótica. När kupphoten började komma 2001: Commando de la Revolución. I striderna om oljan och kontrollen över landet efter kuppen 2003: Commando Ayacucho. Inför folkomröstningen 2004: Commando Maisanta. Det finns ett strategiskt kommando och olika taktiska kommandon efter militärt mönster. Chávez militären har lyckats ena den venezuelanska vänstern med militär organisation. MVR är också ett parti som består uttryckligen av civila, men också av pensionerade militärer.

MVR:s rykte som låtsasparti handlar också om att det inte riktigt är ett traditionellt marxistiskt parti. Vi kallar oss inte heller socialister, säger Aurora Morales.
– Vad betyder det? Är Tony Blair socialist? Är de partier som suttit vid makten i Europa socialistiska? Det är skillnad på den typen och riktig socialism.
Hon säger just så, ”socialismo de verdad”.
– Vi står för en demokratisk och social stat. Rättvisa och rättigheter. Men det är sant att vi oftare talar om socialism nu. Vi studerar socialismen. Vi måste konstruera en socialism för det 20:e seklet.
Morales säger att situationen har lugnat sig, men att ingen vet om oppositionen kommer hålla sig till spelreglerna.
– Det är människor som har deltagit i militärkupper och sabotage. Just nu förekommer inte mycket våld här i Caracas, men det var inte länge sedan.
Gallerna på fönstren säger samma sak med visst eftertryck.
Jag är på väg till MVR:s framtida motpol: talesmän för en moderniserad opposition.
Primero Justicia är från början en organisation mot rättsröta, med unga medlemmar. Det påstås att finansieringen kom från oljebolaget PDSVA innan Chávez kontrollerade det. Det är litet, finns egentligen bara i tre kommuner, men ett allt viktigare parti för högern, där partierna som deltagit i sabotage och kuppförberedelser tappat i inflytande. Många av dess nya medlemmar kommer från i kristdemokratiska Copei.
Chacaito ligger fem minuter med taxi från Plaza Venezuela. Det ligger i Chacao, det överklassområde med 70 000 invånare där oppositionen har starkast stöd i Caracas, kanske i hela Venezuela. Men förutom att det faktiskt finns en bänk där män sitter och får sina skor putsade, ser folk medelklassiga, inte överklassiga ut.
Förmodligen hittar man de rikaste någon annanstans. Det är svårt att uppamma indignation när överklassens högborg ser ut som Farsta centrum.
En trappa ned från planet med affärer, mellan en turistbyrå, ett garage och andra kontor, ligger Primero Justicias kontor, precis som de sa, utan skylt. Här sitter tre män i en svart lädersoffa framför en receptionist. En av dem, en pumpad kille i crewcut, flirtar med receptionisten. Här finns bara en liten affisch för partiet, men flera av personerna har något – en slips, en tröja eller en keps – i Primero Justicias färg, maskrosgult.

Efter en timme släpps vi in i pressrummet. Det går upp för mig att jag sett det här rummet nästan varje dag, på tv. Snart kommer personerna som filmar det jag sett varje dag, robusta kameramän och några kvinnor. Sedan Julio Borges, partiledare för Primero Justicia. Kameraljuset går på, Borges inleder rappt med en kommentar till dagens regeringsinitiativ, att satsa på byggsektorn med offentliga medel.
– Först måste man säga att det är ett bra initiativ från regeringen. Byggnadssektorn är en av de bästa för att skapa jobb. Men det skall inte kontrolleras byråkratiskt.
Borges påminner faktiskt om Fredrik Reinfeldt. Lite till utseendet och mycket till budskapet. Han talar mycket om sociala teman, medger att regeringen gör bra ifrån sig ibland, men påstår att det finns faror med Chávez politik – regeringen politiserar och är makthungrig, korruptionen är omfattande och offentligt ägande är farligt. Primero Justicia kan på det hela taget bättre.
Jag har lovats en fyrtiominuters intervju med en politisk rådgivare. När han kommer, en man i kostym med slokande mustascher, säger han:
– OK, du får tio minuter.
Jag frågar en öppen fråga om vad Primero Justicia anser om landets allmänna utveckling.
– Vi lever i en ekonomisk bubbla. Regeringen fördelar pengar, och tvingar bankerna låna ut pengar. Vi är oroliga för att det kan leda till en kris för bankerna. Å andra sidan gör regeringen ansträngningar för att folk skall få mat och bostäder. Just nu är alla glada. Problemet är fortsättningen, att fortsätta expansionen och samtidigt undvika korruption.
Är Venezuela på väg mot socialism?
– Helt klart. Chávez utesluter vissa sektorer från beslutsfattandet. Om du har ett viktigt arbete, hög lön eller en fin bil, då utgör du en måltavla för deras attacker.
– Chávez gör också direkta attacker mot privategendomen. Det senaste är att jordägarna inte längre kan vara säkra på vad de äger. Nu kräver regeringen att varje jordägare skall kunna bevisa att de äger jorden. Det är omöjligt! För en del är det dokument som skulle vara hundra år gamla. Jag förstå att regeringen vill mycket, men den typen av åtgärder ger effekter…

Som partinamnet antyder, är Primero Justicias politiska profil centrerad kring rättvisa i juridisk bemärkelse. Också här finns ett klassikt borgerligt tema, tanken att juridiken och statsapparaten är neutral och att förändringar är ”politisering”, osunda ingrepp i en naturlig ordning. Chávez har ambitionen att grundligt förändra denna statsapparat så att den blir representativ för befolkningen etniskt, klassmässigt och efter kön.
– Vi är oroade över vad Chavez gör med de offentliga institutionerna. Det finns ingen stark opposition och det finns alltså inget motstånd mot att de politiserar domstolarna. Att höra på de kandidater de har placerat i Högsta domstolen är som att lyssna på någon agitator från Chávez’ parti. Också valprocesserna är i fara. Situationen för den nationella valkommissionen är inte den bästa. Många är också rädda för att rösta, eftersom deras röster kan kopplas ihop med deras ID, de är rädda för att utestängas från jobb och utbildning.

Jag frågar om det förekommit fall där folk blivit av med jobbet.
– Ja, det finns många fall, men folk säger ju inte ”jag avskedades för att jag krävde Chávez’ avgång”. Men ta de 20 000 som avskedades från PDSVA, det var politiska avskedanden.
Vi närmar oss kärnan i konflikten, den punkt där den nya oppositionen har länkar till den gamla. Först genom Symbolfrågan är högsta domstolen. Högsta domstolen friade alla misstänkta efter militärkuppen. Primero Justicia betraktar inte detta som en politisk dom. Sedan oljekonflikten. Regeringens argument för att de PDSVA-anställda avskedades var att de förhindrade oljeproduktionen och lamslog landet. Också Primero Justicia ser den 11 april 2002 som något centralt i dagens politiska debatt.
– Det är precis här man ser om någon tillhör revolutionärerna eller inte. Det som hände var att militären ställde sig mot Chávez’ order, precis som hänt tidigare i landets historia. Den här gången skedde allt inom militären. Ingen använde vapen. Det märkliga är att medan militärerna friats, skall man nu gå på politikerna. Vi hade inget att göra med kuppen. Men nu är vi mitt uppe i en juridisk process. Jag tror att Chávez kommer att öka trycket och jag är orolig eftersom det är valår.
Mina frågor om kuppen besvärar rådgivaren med de slokande mustascherna. Jag frågar om jag får ta en bild. Han frågar vilken tidning jag kommer ifrån. Jag förklarar att det är en vänstertidning.
– OK. Du kan inte ta någon bild. Jag vill inte att du publicerar mitt namn. Jag sitter bland annat i förhandlingar med OAS.
Han ändrar sig snart.
– Om du skriver följande kan du publicera mitt namn: Det enda sätt som Venezuela kan förändras på är via röstsedeln. Skriver du det?
– Visst.
Det slutar i vilket fall med att jag varken får bild eller namn.
Jag åker via hotellet till flygplatsen. Det sista jag ser av Venezuela den här gången är första sidan av en affärstidning: Arbetsgivarföreningen Fedecamaras i samtal med regeringen. Ordföranden deklarerar att man anpassar sig till det nya politiska läget. Det är då det slår mig. Det är så här det ser ut i ett land där vänstern har vunnit folks förtroende och majoriteten. Vad skall högern göra? Först kan den obstruera, men förr eller senare måste den anpassa sig och påstå att den är bättre på att föra vänsterpolitik. Förr eller senare kommer dagen då en högerman låter som Fredrik Reinfeldt.