Okategoriserade 11 maj, 2005

Borgerligheten slagen i Venezuela

Finns det något annat land där borgerligheten är besegrad? Hur reagerar borgerligheten när den tvingas på defensiven? Aron Etzler träffar, i Flammans tredje reportagedel från Venezuela, representanter för en närapå besegrad opposition som gradvis tvingats ändra taktik.

Venezuela borde officiellt deklareras som schizofrent. På dagarna ett land som ser normalt ut. Utefter gatorna står kommunalarbetare i regeringens politiska färg, rött, och sopar gatan. Här och var finns plakat om revolutionens landvinningar. Det betyder inte att allt är politiserat. På söndagen gäller fritid. Ett rockband i tjugoårsåldern spelar någon form av grunge, jonglörer och flanörer lyssnar med ett öra. Ett par som ser ut som hippies säljer kooperativets chokladkakor. En promenad i parken är, som man säger i USA, som en promenad i parken.
Men nästan överallt där det finns folk, finns det politiska klottret, en ständig tävling som Chávez vinner nästan överallt. Regeringen har ett stabilt stöd nästan överallt i detta Venezuela: i 22 av 23 regioner. I huvudstaden Caracas är det ett fåtal mindre distrikt, som Baruta och Chacao, där det borgerliga missnöjet med regeringen vinner varje val. Men det Venezuela som är i minoritet på dagen dominerar kvällarna.
När mörkret lägger sig och folk samlas vid tv:n, ser vi ett annat Venezuela: katastrof-landet som rör sig närmare diktatur för var dag. Fyra-fem privata kanaler kör en ständig kampanj mot regeringen. Globovisión. RCTV. Spanska CNN. Just ikväll ser kampanjen ut så här: Nyhetsankaret läser upp en syrlig redogörelse om att Chávez börjat använda ordet ”socialism”. Nyhetsankaret vänder sig till en skärm där en liberal partiledare, en ekonom och en advokat uttalar sig. Fidel Castro nämns. Därefter en kommentator i studion.
Budskapet är klart: Detta innebär en ekonomisk katastrof för landet. Det finns en dramaturgi. Regeringen refereras, oppositionen uttalar sig. Sällan Chávez. Alltid om Chávez. Sedan blir det reklam för lotterier, kylvaror och artistgalor. Fyra kvällar zappar jag mellan de kanalerna. Det är sig likt.

Skillnaden är total gentemot V-tv, regeringens egen kanal. Här är alla experter folk från regeringen. Resten är mannen och kvinnan på gatan. Men lika mycket succérapporter från nybildade kooperativ, räddningsaktioner efter översvämningen denna vecka. Detta interfolierat med regeringens reklamsnuttar om möjligheten att få lån, hur mycket som byggs och löften om att landsbygden skall utvecklas.
Ett inslag sticker definitivt ut: om marinens satsningar. Nya patrullbåtar, helikoptrar och samordningen av truppslag. Hur många ser regerings-tv? Säkert fler nuförtiden. Marta Harnecker skriver att oppositionens roll, ju fler val de borgerliga partierna förlorade, övertogs av massmedia. Det är i vart fall inte långt från sanningen. De privata kanalerna förlorade mycket av sin trovärdighet under militärkuppen. Samtliga kanaler struntade i att rapportera om kuppens icke-konstitutionella karaktär, och att Chávez snart var tillbaka vid makten. Under tiden visades tecknade filmer. Först att rapportera om det hela var istället CNN.

Men mediakriget är kanske en värld i sig. Paul-Émil Dupret har besökt Caracas många gånger de senaste åren. Det är mer normalt nu, säger han.
– Förut kunde du inte gå ut i vissa delar av stan med en röd skjorta på dig. Folk med Chávez-märken kunde åka på stryk i fel kvarter.
Paul-Émil berättar om sammanstötningarna i juli–augusti 2002, några månader efter kuppförsöket. Hur demonstranterna mot regeringen byggde barrikader av brinnande däck och beväpnade sig.
En gång mottog han 40 gummikulor från stadens poliskårs gevärspipor, för att ha sett gatustriderna från chavisternas sida. Polisen var då, så sent som 2002, på oppositionens sida i Caracas. 11 000 kriminella i uniform, säger en del.
Men ännu farligare var oppositionen själv. Den körde inte med gummikulor. Vid en annan förvirrad sammanstötning på en bro gjorde polisen chock mot chavisterna. Folk hoppade från bron och oppositionen sköt efter dem. Paul-Émil nedanför bron höjde händerna och skrek att han var utlänning. Kanske räddade han sitt liv så, för polis och opposition tvekade att skjuta. Men den uppretade massan av borgare skrek.
– De skrek. ”Jävla vänsterextremist”. ”Jävla CNN”. De hatade CNN efter kuppen.
Jag kan knappt föreställa mig en borgerlig opposition som anordnar kravaller. Men nu har jag sett bilderna från Plan Guarimba, 27 februari–2 mars 2004, fem dagar av barrikadbyggande kvaraller i den rika stadsdelen Chacao i östra Caracas. De ser ut som bättre klädda maskerade demonstranter i Göteborg. Det vill säga om Göteborgskravallerna hade startat i Örgryte. Detta är Venezuela, inte Sverige. Folk i de rika kvarteren bär vapen. Hur kunde det bli så?

Före 1980-talet var Venezuela ett av de länder i Latinamerika där det var minst sannolikt att ett revolution skulle inträffa. Ekonomin var, tack vare oljan, med latinamerikanska mått god, parlamentarismen var stabil, militären var inte i närheten av att ingripa i ordningen. Socialdemokraten Carlos Andrez Pérez, president under oljeboomen, hade ambitiösa mål för att ”så oljan”, att använda profiterna från den redan då statsägda oljan i andra sektorer.
Det visade sig inte speciellt lätt. Hela landets ekonomiska och politiska liv är uppbyggt kring oljepengarna. Men planen raserades definitivt genom att oljepriset sjönk dramatiskt på världsmarknaden under de följande två decennierna. Från ett pris på nära 16 dollar per fat 1982, hade priset sjunkit till 3,19 US-dollar år 1998.
När priset sjönk blottades problemen med en ensidigt inriktad ekonomi. Under tiden hade Venezuelas befolkning nära nog dubblats.
Till en början kunde en buffert av lån lösa vissa av problemen. Venezuela lånade pengar motsvarande nio procent av BNP 1970. År 1994 motsvarade lånesumman 53 procent. Men pengarna kunde få statsbudgeten att gå ihop, inte klyftorna i landet.
I samma grad som oljepriset sjönk blev befolkningen fattigare. Arton procent räknades som fattiga 1980, 65 procent 1996. En folkvandring började. Folk emigrerade från landsbygden till städernas slum.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när regeringen 1989 började implementera ett ekonomiskt program som höjde priset på drivmedel och mat. La Caracazo, kravaller som varade i dagar, bröt ut den 27 februari 1989. Enligt de mest moderata beräkningarna sköts 300 demonstranter till döds. Men det hela inträffade samtidigt som den kinesiska regeringen utförde massakern på Himmelska fridens torg, något som i betydligt högre grad intresserade medierna.
La Caracazo var upptakten till ett årtionde av bankkris, utdragna rättsprocesser mot tidigare presidenter för borgerligheten. Och av missnöje, revolt och organisering från vänster. Att Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 var komplett överraskande för eliten i Caracas. Inte för människorna i slumstäderna och på landet. Det var Venezuelas EMU-folkomröstning.
Först var också detta fridfullt. Men Chávez höll sig inte inom de acceptabla ramarna. Det började när regeringen tvingade företagen att betala skatt och började förbereda jordreform. Konfliktnivån ökade kontinuerligt till militärkuppen den 11 april 2002, då arbetsgivarföreningen Fedecamaras’ ordförande under två dagar upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen. Det visade sig att den konstitutionella processen satt djupare spår än kuppmakarna trott. Utanför presidentpalatset stod hundratusentals människor, många av dem med konstitutionen i sin hand, väl medvetna om på vems sida den demokratiska legitimiteten stod.
Militären var till 80 procent lojal mot konstitutionen och Chávez, en stor skillnad mot militärkuppen i Chile 1973. Säkert spelade det roll att Chávez själv är militär. När ordern om att avrätta honom eller flyga honom ut ur landet kom, vägrade de militärer som höll honom fången.
Att borgerligheten inte klarade att få militären på sin sida berodde på militärens sociala sammansättning i Venezuela. ”Tack och lov är störtandet av en regering som ett förtjusande party på ett femstjärnigt hotell för de flesta i oppositionen”, skriver Roberto Hernández Montoya, venezuelansk författare. ”Det är en borgerlighet som är så lat på grund av dess rentier-natur, att den inte ens behärskade det övre militära skiktet, som den chilenska borgerligheten gjorde. Där kontrollerade de till och med brandmännen”.
Det finns uppgifter om att den våldsamma borgerligheten har att göra med CIA:s underjordiska organisering för att destabilisera landet. Men det räcker inte för att förklara kravaller och beväpning.
– Du måste förstå hur oppositionen tänker, säger Paul-Émil. För dem existerade inte de här människorna tidigare, annat än som städare hemma hos dem eller sophämtare. De var icke-människor. Att de skulle komma och ta den politiska makten ifrån var helt osannolikt. Först var de förvånade. Sedan blev de bestörta.
Och hur är de nu? Borgerligheten är politiskt slagen. Det är spännande. I vilken annan del av världen kan man se en slagen borgerlighet?
– Det är helt fascinerande. Om du tittar på tv nu kan du se att de tittar neråt eller åt sidan. De tittar inte in i kameran. De har tappat sin överlägsenhet.
Jag tittar på tv med hans påstående i bakhuvudet. Det stämmer, men det stämmer ännu bättre på många av de vanliga människor V-tv visar. De är blyga för kameran.
Om detta är måttet på hur det går med arbetarklassens maktövertagande, har de fortfarande en bit kvar.

Jag är i Caracas, inbjuden till det Latinamerikanska parlamentets toppmöte om den sociala skulden. Min biljett, och hotellrummet på Hilton Caracas, är betald av detta parlament, men högst förmodligen i slutändan av venezuelanska skattepengar. Folk kommer att säga att jag är köpt. Jag skall svara dem att jag redan är såld på den bolivarianska revolutionen sedan länge. Det har jag papper på. Men jag är också ärligt nyfiken på hur en borgerlighet som förlorar makten reagerar.

Stegvis har oppositionen tappat sitt demokratiska anseende i stora delar av omvärlden. Nu har de reformerat sina styrkor. Framtidens opposition är inte sådan som pratar om att regeringen måste krossas militärt. Den typen av opposition, som den förre presidenten Carlos Andres Pérez, befinner sig i Miami.
Den nya partipolitiska oppositionen är som Primero Justicia, partier som värnar mycket om rättsäkerhet och demokratiska val och inte hoppas att allt kan ändras med en kula i Chávez. Åtminstone i retoriken.
Under ”politiska partier” i Caracas står bara fem namn och adresser. Chávez’ parti, MVR är ett av dem. Bredvid står oppositionens partier.
Jag letar upp Primero Justicia i telefonkatalogen, ringer kontoret och talar med en ung kille som kan engelska. När jag frågar efter adressen förklarar han att den ligger på bottenvåningen i ett köpcentrum. Finns det någon skylt?
– Nej, svarar han kryptiskt. Gallerians ägare låter oss inte sätta upp någon skylt.
– Varför?
– De är rädda för våld.
Först åker jag till MVR, Chávez’ parti. Det finns många som inte betraktar det som ett riktigt parti. På sätt och vis verkar Chávez också tycka det. På hans eget tv-program, Aló Presidente, denna 27 februari talar han om en process som skall leda till att MVR blir ett fungerande och demokratiskt parti.
Emellertid konstaterar han också att MVR just passerat en medlemssiffra på 1 200 000, vilket gör det till Latinamerikas största parti. 1 200 000 medlemmar i Venezuela med 25 miljoner invånare. Det skulle i Sverige, med nio miljoner, motsvara 432 000 medlemmar för ett parti.
Nu åker jag till MVR:s kontor i Caracas. Det ligger vid Plaza Venezuela precis bredvid en bred väg, men inte alls speciellt centralt ändå. Det är ingen hedersplacering för landets största parti. Det är ett ställe där bilarna åker förbi fort. Och det är ett litet tvåvåningshus med brutet tak, målat i gult. På verandan utanför står män och hänger på muren mot gatan. Jag fattar inte vad de gör där. De kanske pratar politik eller väntar på ett möte. Behöver kontoret försvaras?

Det är ett välkänt faktum att arbetarpartier är mer svåråtkomliga för utländska journalister. Internetsajterna är sällan lättorienterade, material finns bara på originalspråket. På tusen högerbloggare går det möjligen tio från vänster. De borgerliga partierna verkar inte bara vända mot en internationell publik, de är också strömlinjeformade efter den internationella agenda som gäller. Skall jag begripa mig på MVR får jag alltså lära mig spanska och dessutom sätta mig in i deras specifika tradition. Ingen av alla dem jag vill intervjua, inte heller utvecklingsministern eller den högste direktören för utvecklingsbanken Bandes, kan engelska. Och här på MVR-kontoret i Caracas är det helt omöjligt. Jag får köra min knaggliga spanska än en gång.
Efter tio minuters väntan släpps jag en trappa upp till Aurora Morales, nationell koordinatör för ideologiska studier. Hon förklarar att MVR bara är en del av hela vänstern i Venezuela. Dels finns de andra partierna, men framför allt finns den sociala organisationen. Alltså lokala kommittéer, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer, studentsammanslutningar. Men allt detta är också samordnat i kommandon inför varje val och kraftansträngning.
Inför valkampanjen 1998: Polo Patriótica. När kupphoten började komma 2001: Commando de la Revolución. I striderna om oljan och kontrollen över landet efter kuppen 2003: Commando Ayacucho. Inför folkomröstningen 2004: Commando Maisanta. Det finns ett strategiskt kommando och olika taktiska kommandon efter militärt mönster. Chávez militären har lyckats ena den venezuelanska vänstern med militär organisation. MVR är också ett parti som består uttryckligen av civila, men också av pensionerade militärer.

MVR:s rykte som låtsasparti handlar också om att det inte riktigt är ett traditionellt marxistiskt parti. Vi kallar oss inte heller socialister, säger Aurora Morales.
– Vad betyder det? Är Tony Blair socialist? Är de partier som suttit vid makten i Europa socialistiska? Det är skillnad på den typen och riktig socialism.
Hon säger just så, ”socialismo de verdad”.
– Vi står för en demokratisk och social stat. Rättvisa och rättigheter. Men det är sant att vi oftare talar om socialism nu. Vi studerar socialismen. Vi måste konstruera en socialism för det 20:e seklet.
Morales säger att situationen har lugnat sig, men att ingen vet om oppositionen kommer hålla sig till spelreglerna.
– Det är människor som har deltagit i militärkupper och sabotage. Just nu förekommer inte mycket våld här i Caracas, men det var inte länge sedan.
Gallerna på fönstren säger samma sak med visst eftertryck.
Jag är på väg till MVR:s framtida motpol: talesmän för en moderniserad opposition.
Primero Justicia är från början en organisation mot rättsröta, med unga medlemmar. Det påstås att finansieringen kom från oljebolaget PDSVA innan Chávez kontrollerade det. Det är litet, finns egentligen bara i tre kommuner, men ett allt viktigare parti för högern, där partierna som deltagit i sabotage och kuppförberedelser tappat i inflytande. Många av dess nya medlemmar kommer från i kristdemokratiska Copei.
Chacaito ligger fem minuter med taxi från Plaza Venezuela. Det ligger i Chacao, det överklassområde med 70 000 invånare där oppositionen har starkast stöd i Caracas, kanske i hela Venezuela. Men förutom att det faktiskt finns en bänk där män sitter och får sina skor putsade, ser folk medelklassiga, inte överklassiga ut.
Förmodligen hittar man de rikaste någon annanstans. Det är svårt att uppamma indignation när överklassens högborg ser ut som Farsta centrum.
En trappa ned från planet med affärer, mellan en turistbyrå, ett garage och andra kontor, ligger Primero Justicias kontor, precis som de sa, utan skylt. Här sitter tre män i en svart lädersoffa framför en receptionist. En av dem, en pumpad kille i crewcut, flirtar med receptionisten. Här finns bara en liten affisch för partiet, men flera av personerna har något – en slips, en tröja eller en keps – i Primero Justicias färg, maskrosgult.

Efter en timme släpps vi in i pressrummet. Det går upp för mig att jag sett det här rummet nästan varje dag, på tv. Snart kommer personerna som filmar det jag sett varje dag, robusta kameramän och några kvinnor. Sedan Julio Borges, partiledare för Primero Justicia. Kameraljuset går på, Borges inleder rappt med en kommentar till dagens regeringsinitiativ, att satsa på byggsektorn med offentliga medel.
– Först måste man säga att det är ett bra initiativ från regeringen. Byggnadssektorn är en av de bästa för att skapa jobb. Men det skall inte kontrolleras byråkratiskt.
Borges påminner faktiskt om Fredrik Reinfeldt. Lite till utseendet och mycket till budskapet. Han talar mycket om sociala teman, medger att regeringen gör bra ifrån sig ibland, men påstår att det finns faror med Chávez politik – regeringen politiserar och är makthungrig, korruptionen är omfattande och offentligt ägande är farligt. Primero Justicia kan på det hela taget bättre.
Jag har lovats en fyrtiominuters intervju med en politisk rådgivare. När han kommer, en man i kostym med slokande mustascher, säger han:
– OK, du får tio minuter.
Jag frågar en öppen fråga om vad Primero Justicia anser om landets allmänna utveckling.
– Vi lever i en ekonomisk bubbla. Regeringen fördelar pengar, och tvingar bankerna låna ut pengar. Vi är oroliga för att det kan leda till en kris för bankerna. Å andra sidan gör regeringen ansträngningar för att folk skall få mat och bostäder. Just nu är alla glada. Problemet är fortsättningen, att fortsätta expansionen och samtidigt undvika korruption.
Är Venezuela på väg mot socialism?
– Helt klart. Chávez utesluter vissa sektorer från beslutsfattandet. Om du har ett viktigt arbete, hög lön eller en fin bil, då utgör du en måltavla för deras attacker.
– Chávez gör också direkta attacker mot privategendomen. Det senaste är att jordägarna inte längre kan vara säkra på vad de äger. Nu kräver regeringen att varje jordägare skall kunna bevisa att de äger jorden. Det är omöjligt! För en del är det dokument som skulle vara hundra år gamla. Jag förstå att regeringen vill mycket, men den typen av åtgärder ger effekter…

Som partinamnet antyder, är Primero Justicias politiska profil centrerad kring rättvisa i juridisk bemärkelse. Också här finns ett klassikt borgerligt tema, tanken att juridiken och statsapparaten är neutral och att förändringar är ”politisering”, osunda ingrepp i en naturlig ordning. Chávez har ambitionen att grundligt förändra denna statsapparat så att den blir representativ för befolkningen etniskt, klassmässigt och efter kön.
– Vi är oroade över vad Chavez gör med de offentliga institutionerna. Det finns ingen stark opposition och det finns alltså inget motstånd mot att de politiserar domstolarna. Att höra på de kandidater de har placerat i Högsta domstolen är som att lyssna på någon agitator från Chávez’ parti. Också valprocesserna är i fara. Situationen för den nationella valkommissionen är inte den bästa. Många är också rädda för att rösta, eftersom deras röster kan kopplas ihop med deras ID, de är rädda för att utestängas från jobb och utbildning.

Jag frågar om det förekommit fall där folk blivit av med jobbet.
– Ja, det finns många fall, men folk säger ju inte ”jag avskedades för att jag krävde Chávez’ avgång”. Men ta de 20 000 som avskedades från PDSVA, det var politiska avskedanden.
Vi närmar oss kärnan i konflikten, den punkt där den nya oppositionen har länkar till den gamla. Först genom Symbolfrågan är högsta domstolen. Högsta domstolen friade alla misstänkta efter militärkuppen. Primero Justicia betraktar inte detta som en politisk dom. Sedan oljekonflikten. Regeringens argument för att de PDSVA-anställda avskedades var att de förhindrade oljeproduktionen och lamslog landet. Också Primero Justicia ser den 11 april 2002 som något centralt i dagens politiska debatt.
– Det är precis här man ser om någon tillhör revolutionärerna eller inte. Det som hände var att militären ställde sig mot Chávez’ order, precis som hänt tidigare i landets historia. Den här gången skedde allt inom militären. Ingen använde vapen. Det märkliga är att medan militärerna friats, skall man nu gå på politikerna. Vi hade inget att göra med kuppen. Men nu är vi mitt uppe i en juridisk process. Jag tror att Chávez kommer att öka trycket och jag är orolig eftersom det är valår.
Mina frågor om kuppen besvärar rådgivaren med de slokande mustascherna. Jag frågar om jag får ta en bild. Han frågar vilken tidning jag kommer ifrån. Jag förklarar att det är en vänstertidning.
– OK. Du kan inte ta någon bild. Jag vill inte att du publicerar mitt namn. Jag sitter bland annat i förhandlingar med OAS.
Han ändrar sig snart.
– Om du skriver följande kan du publicera mitt namn: Det enda sätt som Venezuela kan förändras på är via röstsedeln. Skriver du det?
– Visst.
Det slutar i vilket fall med att jag varken får bild eller namn.
Jag åker via hotellet till flygplatsen. Det sista jag ser av Venezuela den här gången är första sidan av en affärstidning: Arbetsgivarföreningen Fedecamaras i samtal med regeringen. Ordföranden deklarerar att man anpassar sig till det nya politiska läget. Det är då det slår mig. Det är så här det ser ut i ett land där vänstern har vunnit folks förtroende och majoriteten. Vad skall högern göra? Först kan den obstruera, men förr eller senare måste den anpassa sig och påstå att den är bättre på att föra vänsterpolitik. Förr eller senare kommer dagen då en högerman låter som Fredrik Reinfeldt.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)