Okategoriserade 11 maj, 2005

Borgerligheten slagen i Venezuela

Finns det något annat land där borgerligheten är besegrad? Hur reagerar borgerligheten när den tvingas på defensiven? Aron Etzler träffar, i Flammans tredje reportagedel från Venezuela, representanter för en närapå besegrad opposition som gradvis tvingats ändra taktik.

Venezuela borde officiellt deklareras som schizofrent. På dagarna ett land som ser normalt ut. Utefter gatorna står kommunalarbetare i regeringens politiska färg, rött, och sopar gatan. Här och var finns plakat om revolutionens landvinningar. Det betyder inte att allt är politiserat. På söndagen gäller fritid. Ett rockband i tjugoårsåldern spelar någon form av grunge, jonglörer och flanörer lyssnar med ett öra. Ett par som ser ut som hippies säljer kooperativets chokladkakor. En promenad i parken är, som man säger i USA, som en promenad i parken.
Men nästan överallt där det finns folk, finns det politiska klottret, en ständig tävling som Chávez vinner nästan överallt. Regeringen har ett stabilt stöd nästan överallt i detta Venezuela: i 22 av 23 regioner. I huvudstaden Caracas är det ett fåtal mindre distrikt, som Baruta och Chacao, där det borgerliga missnöjet med regeringen vinner varje val. Men det Venezuela som är i minoritet på dagen dominerar kvällarna.
När mörkret lägger sig och folk samlas vid tv:n, ser vi ett annat Venezuela: katastrof-landet som rör sig närmare diktatur för var dag. Fyra-fem privata kanaler kör en ständig kampanj mot regeringen. Globovisión. RCTV. Spanska CNN. Just ikväll ser kampanjen ut så här: Nyhetsankaret läser upp en syrlig redogörelse om att Chávez börjat använda ordet ”socialism”. Nyhetsankaret vänder sig till en skärm där en liberal partiledare, en ekonom och en advokat uttalar sig. Fidel Castro nämns. Därefter en kommentator i studion.
Budskapet är klart: Detta innebär en ekonomisk katastrof för landet. Det finns en dramaturgi. Regeringen refereras, oppositionen uttalar sig. Sällan Chávez. Alltid om Chávez. Sedan blir det reklam för lotterier, kylvaror och artistgalor. Fyra kvällar zappar jag mellan de kanalerna. Det är sig likt.

Skillnaden är total gentemot V-tv, regeringens egen kanal. Här är alla experter folk från regeringen. Resten är mannen och kvinnan på gatan. Men lika mycket succérapporter från nybildade kooperativ, räddningsaktioner efter översvämningen denna vecka. Detta interfolierat med regeringens reklamsnuttar om möjligheten att få lån, hur mycket som byggs och löften om att landsbygden skall utvecklas.
Ett inslag sticker definitivt ut: om marinens satsningar. Nya patrullbåtar, helikoptrar och samordningen av truppslag. Hur många ser regerings-tv? Säkert fler nuförtiden. Marta Harnecker skriver att oppositionens roll, ju fler val de borgerliga partierna förlorade, övertogs av massmedia. Det är i vart fall inte långt från sanningen. De privata kanalerna förlorade mycket av sin trovärdighet under militärkuppen. Samtliga kanaler struntade i att rapportera om kuppens icke-konstitutionella karaktär, och att Chávez snart var tillbaka vid makten. Under tiden visades tecknade filmer. Först att rapportera om det hela var istället CNN.

Men mediakriget är kanske en värld i sig. Paul-Émil Dupret har besökt Caracas många gånger de senaste åren. Det är mer normalt nu, säger han.
– Förut kunde du inte gå ut i vissa delar av stan med en röd skjorta på dig. Folk med Chávez-märken kunde åka på stryk i fel kvarter.
Paul-Émil berättar om sammanstötningarna i juli–augusti 2002, några månader efter kuppförsöket. Hur demonstranterna mot regeringen byggde barrikader av brinnande däck och beväpnade sig.
En gång mottog han 40 gummikulor från stadens poliskårs gevärspipor, för att ha sett gatustriderna från chavisternas sida. Polisen var då, så sent som 2002, på oppositionens sida i Caracas. 11 000 kriminella i uniform, säger en del.
Men ännu farligare var oppositionen själv. Den körde inte med gummikulor. Vid en annan förvirrad sammanstötning på en bro gjorde polisen chock mot chavisterna. Folk hoppade från bron och oppositionen sköt efter dem. Paul-Émil nedanför bron höjde händerna och skrek att han var utlänning. Kanske räddade han sitt liv så, för polis och opposition tvekade att skjuta. Men den uppretade massan av borgare skrek.
– De skrek. ”Jävla vänsterextremist”. ”Jävla CNN”. De hatade CNN efter kuppen.
Jag kan knappt föreställa mig en borgerlig opposition som anordnar kravaller. Men nu har jag sett bilderna från Plan Guarimba, 27 februari–2 mars 2004, fem dagar av barrikadbyggande kvaraller i den rika stadsdelen Chacao i östra Caracas. De ser ut som bättre klädda maskerade demonstranter i Göteborg. Det vill säga om Göteborgskravallerna hade startat i Örgryte. Detta är Venezuela, inte Sverige. Folk i de rika kvarteren bär vapen. Hur kunde det bli så?

Före 1980-talet var Venezuela ett av de länder i Latinamerika där det var minst sannolikt att ett revolution skulle inträffa. Ekonomin var, tack vare oljan, med latinamerikanska mått god, parlamentarismen var stabil, militären var inte i närheten av att ingripa i ordningen. Socialdemokraten Carlos Andrez Pérez, president under oljeboomen, hade ambitiösa mål för att ”så oljan”, att använda profiterna från den redan då statsägda oljan i andra sektorer.
Det visade sig inte speciellt lätt. Hela landets ekonomiska och politiska liv är uppbyggt kring oljepengarna. Men planen raserades definitivt genom att oljepriset sjönk dramatiskt på världsmarknaden under de följande två decennierna. Från ett pris på nära 16 dollar per fat 1982, hade priset sjunkit till 3,19 US-dollar år 1998.
När priset sjönk blottades problemen med en ensidigt inriktad ekonomi. Under tiden hade Venezuelas befolkning nära nog dubblats.
Till en början kunde en buffert av lån lösa vissa av problemen. Venezuela lånade pengar motsvarande nio procent av BNP 1970. År 1994 motsvarade lånesumman 53 procent. Men pengarna kunde få statsbudgeten att gå ihop, inte klyftorna i landet.
I samma grad som oljepriset sjönk blev befolkningen fattigare. Arton procent räknades som fattiga 1980, 65 procent 1996. En folkvandring började. Folk emigrerade från landsbygden till städernas slum.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när regeringen 1989 började implementera ett ekonomiskt program som höjde priset på drivmedel och mat. La Caracazo, kravaller som varade i dagar, bröt ut den 27 februari 1989. Enligt de mest moderata beräkningarna sköts 300 demonstranter till döds. Men det hela inträffade samtidigt som den kinesiska regeringen utförde massakern på Himmelska fridens torg, något som i betydligt högre grad intresserade medierna.
La Caracazo var upptakten till ett årtionde av bankkris, utdragna rättsprocesser mot tidigare presidenter för borgerligheten. Och av missnöje, revolt och organisering från vänster. Att Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 var komplett överraskande för eliten i Caracas. Inte för människorna i slumstäderna och på landet. Det var Venezuelas EMU-folkomröstning.
Först var också detta fridfullt. Men Chávez höll sig inte inom de acceptabla ramarna. Det började när regeringen tvingade företagen att betala skatt och började förbereda jordreform. Konfliktnivån ökade kontinuerligt till militärkuppen den 11 april 2002, då arbetsgivarföreningen Fedecamaras’ ordförande under två dagar upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen. Det visade sig att den konstitutionella processen satt djupare spår än kuppmakarna trott. Utanför presidentpalatset stod hundratusentals människor, många av dem med konstitutionen i sin hand, väl medvetna om på vems sida den demokratiska legitimiteten stod.
Militären var till 80 procent lojal mot konstitutionen och Chávez, en stor skillnad mot militärkuppen i Chile 1973. Säkert spelade det roll att Chávez själv är militär. När ordern om att avrätta honom eller flyga honom ut ur landet kom, vägrade de militärer som höll honom fången.
Att borgerligheten inte klarade att få militären på sin sida berodde på militärens sociala sammansättning i Venezuela. ”Tack och lov är störtandet av en regering som ett förtjusande party på ett femstjärnigt hotell för de flesta i oppositionen”, skriver Roberto Hernández Montoya, venezuelansk författare. ”Det är en borgerlighet som är så lat på grund av dess rentier-natur, att den inte ens behärskade det övre militära skiktet, som den chilenska borgerligheten gjorde. Där kontrollerade de till och med brandmännen”.
Det finns uppgifter om att den våldsamma borgerligheten har att göra med CIA:s underjordiska organisering för att destabilisera landet. Men det räcker inte för att förklara kravaller och beväpning.
– Du måste förstå hur oppositionen tänker, säger Paul-Émil. För dem existerade inte de här människorna tidigare, annat än som städare hemma hos dem eller sophämtare. De var icke-människor. Att de skulle komma och ta den politiska makten ifrån var helt osannolikt. Först var de förvånade. Sedan blev de bestörta.
Och hur är de nu? Borgerligheten är politiskt slagen. Det är spännande. I vilken annan del av världen kan man se en slagen borgerlighet?
– Det är helt fascinerande. Om du tittar på tv nu kan du se att de tittar neråt eller åt sidan. De tittar inte in i kameran. De har tappat sin överlägsenhet.
Jag tittar på tv med hans påstående i bakhuvudet. Det stämmer, men det stämmer ännu bättre på många av de vanliga människor V-tv visar. De är blyga för kameran.
Om detta är måttet på hur det går med arbetarklassens maktövertagande, har de fortfarande en bit kvar.

Jag är i Caracas, inbjuden till det Latinamerikanska parlamentets toppmöte om den sociala skulden. Min biljett, och hotellrummet på Hilton Caracas, är betald av detta parlament, men högst förmodligen i slutändan av venezuelanska skattepengar. Folk kommer att säga att jag är köpt. Jag skall svara dem att jag redan är såld på den bolivarianska revolutionen sedan länge. Det har jag papper på. Men jag är också ärligt nyfiken på hur en borgerlighet som förlorar makten reagerar.

Stegvis har oppositionen tappat sitt demokratiska anseende i stora delar av omvärlden. Nu har de reformerat sina styrkor. Framtidens opposition är inte sådan som pratar om att regeringen måste krossas militärt. Den typen av opposition, som den förre presidenten Carlos Andres Pérez, befinner sig i Miami.
Den nya partipolitiska oppositionen är som Primero Justicia, partier som värnar mycket om rättsäkerhet och demokratiska val och inte hoppas att allt kan ändras med en kula i Chávez. Åtminstone i retoriken.
Under ”politiska partier” i Caracas står bara fem namn och adresser. Chávez’ parti, MVR är ett av dem. Bredvid står oppositionens partier.
Jag letar upp Primero Justicia i telefonkatalogen, ringer kontoret och talar med en ung kille som kan engelska. När jag frågar efter adressen förklarar han att den ligger på bottenvåningen i ett köpcentrum. Finns det någon skylt?
– Nej, svarar han kryptiskt. Gallerians ägare låter oss inte sätta upp någon skylt.
– Varför?
– De är rädda för våld.
Först åker jag till MVR, Chávez’ parti. Det finns många som inte betraktar det som ett riktigt parti. På sätt och vis verkar Chávez också tycka det. På hans eget tv-program, Aló Presidente, denna 27 februari talar han om en process som skall leda till att MVR blir ett fungerande och demokratiskt parti.
Emellertid konstaterar han också att MVR just passerat en medlemssiffra på 1 200 000, vilket gör det till Latinamerikas största parti. 1 200 000 medlemmar i Venezuela med 25 miljoner invånare. Det skulle i Sverige, med nio miljoner, motsvara 432 000 medlemmar för ett parti.
Nu åker jag till MVR:s kontor i Caracas. Det ligger vid Plaza Venezuela precis bredvid en bred väg, men inte alls speciellt centralt ändå. Det är ingen hedersplacering för landets största parti. Det är ett ställe där bilarna åker förbi fort. Och det är ett litet tvåvåningshus med brutet tak, målat i gult. På verandan utanför står män och hänger på muren mot gatan. Jag fattar inte vad de gör där. De kanske pratar politik eller väntar på ett möte. Behöver kontoret försvaras?

Det är ett välkänt faktum att arbetarpartier är mer svåråtkomliga för utländska journalister. Internetsajterna är sällan lättorienterade, material finns bara på originalspråket. På tusen högerbloggare går det möjligen tio från vänster. De borgerliga partierna verkar inte bara vända mot en internationell publik, de är också strömlinjeformade efter den internationella agenda som gäller. Skall jag begripa mig på MVR får jag alltså lära mig spanska och dessutom sätta mig in i deras specifika tradition. Ingen av alla dem jag vill intervjua, inte heller utvecklingsministern eller den högste direktören för utvecklingsbanken Bandes, kan engelska. Och här på MVR-kontoret i Caracas är det helt omöjligt. Jag får köra min knaggliga spanska än en gång.
Efter tio minuters väntan släpps jag en trappa upp till Aurora Morales, nationell koordinatör för ideologiska studier. Hon förklarar att MVR bara är en del av hela vänstern i Venezuela. Dels finns de andra partierna, men framför allt finns den sociala organisationen. Alltså lokala kommittéer, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer, studentsammanslutningar. Men allt detta är också samordnat i kommandon inför varje val och kraftansträngning.
Inför valkampanjen 1998: Polo Patriótica. När kupphoten började komma 2001: Commando de la Revolución. I striderna om oljan och kontrollen över landet efter kuppen 2003: Commando Ayacucho. Inför folkomröstningen 2004: Commando Maisanta. Det finns ett strategiskt kommando och olika taktiska kommandon efter militärt mönster. Chávez militären har lyckats ena den venezuelanska vänstern med militär organisation. MVR är också ett parti som består uttryckligen av civila, men också av pensionerade militärer.

MVR:s rykte som låtsasparti handlar också om att det inte riktigt är ett traditionellt marxistiskt parti. Vi kallar oss inte heller socialister, säger Aurora Morales.
– Vad betyder det? Är Tony Blair socialist? Är de partier som suttit vid makten i Europa socialistiska? Det är skillnad på den typen och riktig socialism.
Hon säger just så, ”socialismo de verdad”.
– Vi står för en demokratisk och social stat. Rättvisa och rättigheter. Men det är sant att vi oftare talar om socialism nu. Vi studerar socialismen. Vi måste konstruera en socialism för det 20:e seklet.
Morales säger att situationen har lugnat sig, men att ingen vet om oppositionen kommer hålla sig till spelreglerna.
– Det är människor som har deltagit i militärkupper och sabotage. Just nu förekommer inte mycket våld här i Caracas, men det var inte länge sedan.
Gallerna på fönstren säger samma sak med visst eftertryck.
Jag är på väg till MVR:s framtida motpol: talesmän för en moderniserad opposition.
Primero Justicia är från början en organisation mot rättsröta, med unga medlemmar. Det påstås att finansieringen kom från oljebolaget PDSVA innan Chávez kontrollerade det. Det är litet, finns egentligen bara i tre kommuner, men ett allt viktigare parti för högern, där partierna som deltagit i sabotage och kuppförberedelser tappat i inflytande. Många av dess nya medlemmar kommer från i kristdemokratiska Copei.
Chacaito ligger fem minuter med taxi från Plaza Venezuela. Det ligger i Chacao, det överklassområde med 70 000 invånare där oppositionen har starkast stöd i Caracas, kanske i hela Venezuela. Men förutom att det faktiskt finns en bänk där män sitter och får sina skor putsade, ser folk medelklassiga, inte överklassiga ut.
Förmodligen hittar man de rikaste någon annanstans. Det är svårt att uppamma indignation när överklassens högborg ser ut som Farsta centrum.
En trappa ned från planet med affärer, mellan en turistbyrå, ett garage och andra kontor, ligger Primero Justicias kontor, precis som de sa, utan skylt. Här sitter tre män i en svart lädersoffa framför en receptionist. En av dem, en pumpad kille i crewcut, flirtar med receptionisten. Här finns bara en liten affisch för partiet, men flera av personerna har något – en slips, en tröja eller en keps – i Primero Justicias färg, maskrosgult.

Efter en timme släpps vi in i pressrummet. Det går upp för mig att jag sett det här rummet nästan varje dag, på tv. Snart kommer personerna som filmar det jag sett varje dag, robusta kameramän och några kvinnor. Sedan Julio Borges, partiledare för Primero Justicia. Kameraljuset går på, Borges inleder rappt med en kommentar till dagens regeringsinitiativ, att satsa på byggsektorn med offentliga medel.
– Först måste man säga att det är ett bra initiativ från regeringen. Byggnadssektorn är en av de bästa för att skapa jobb. Men det skall inte kontrolleras byråkratiskt.
Borges påminner faktiskt om Fredrik Reinfeldt. Lite till utseendet och mycket till budskapet. Han talar mycket om sociala teman, medger att regeringen gör bra ifrån sig ibland, men påstår att det finns faror med Chávez politik – regeringen politiserar och är makthungrig, korruptionen är omfattande och offentligt ägande är farligt. Primero Justicia kan på det hela taget bättre.
Jag har lovats en fyrtiominuters intervju med en politisk rådgivare. När han kommer, en man i kostym med slokande mustascher, säger han:
– OK, du får tio minuter.
Jag frågar en öppen fråga om vad Primero Justicia anser om landets allmänna utveckling.
– Vi lever i en ekonomisk bubbla. Regeringen fördelar pengar, och tvingar bankerna låna ut pengar. Vi är oroliga för att det kan leda till en kris för bankerna. Å andra sidan gör regeringen ansträngningar för att folk skall få mat och bostäder. Just nu är alla glada. Problemet är fortsättningen, att fortsätta expansionen och samtidigt undvika korruption.
Är Venezuela på väg mot socialism?
– Helt klart. Chávez utesluter vissa sektorer från beslutsfattandet. Om du har ett viktigt arbete, hög lön eller en fin bil, då utgör du en måltavla för deras attacker.
– Chávez gör också direkta attacker mot privategendomen. Det senaste är att jordägarna inte längre kan vara säkra på vad de äger. Nu kräver regeringen att varje jordägare skall kunna bevisa att de äger jorden. Det är omöjligt! För en del är det dokument som skulle vara hundra år gamla. Jag förstå att regeringen vill mycket, men den typen av åtgärder ger effekter…

Som partinamnet antyder, är Primero Justicias politiska profil centrerad kring rättvisa i juridisk bemärkelse. Också här finns ett klassikt borgerligt tema, tanken att juridiken och statsapparaten är neutral och att förändringar är ”politisering”, osunda ingrepp i en naturlig ordning. Chávez har ambitionen att grundligt förändra denna statsapparat så att den blir representativ för befolkningen etniskt, klassmässigt och efter kön.
– Vi är oroade över vad Chavez gör med de offentliga institutionerna. Det finns ingen stark opposition och det finns alltså inget motstånd mot att de politiserar domstolarna. Att höra på de kandidater de har placerat i Högsta domstolen är som att lyssna på någon agitator från Chávez’ parti. Också valprocesserna är i fara. Situationen för den nationella valkommissionen är inte den bästa. Många är också rädda för att rösta, eftersom deras röster kan kopplas ihop med deras ID, de är rädda för att utestängas från jobb och utbildning.

Jag frågar om det förekommit fall där folk blivit av med jobbet.
– Ja, det finns många fall, men folk säger ju inte ”jag avskedades för att jag krävde Chávez’ avgång”. Men ta de 20 000 som avskedades från PDSVA, det var politiska avskedanden.
Vi närmar oss kärnan i konflikten, den punkt där den nya oppositionen har länkar till den gamla. Först genom Symbolfrågan är högsta domstolen. Högsta domstolen friade alla misstänkta efter militärkuppen. Primero Justicia betraktar inte detta som en politisk dom. Sedan oljekonflikten. Regeringens argument för att de PDSVA-anställda avskedades var att de förhindrade oljeproduktionen och lamslog landet. Också Primero Justicia ser den 11 april 2002 som något centralt i dagens politiska debatt.
– Det är precis här man ser om någon tillhör revolutionärerna eller inte. Det som hände var att militären ställde sig mot Chávez’ order, precis som hänt tidigare i landets historia. Den här gången skedde allt inom militären. Ingen använde vapen. Det märkliga är att medan militärerna friats, skall man nu gå på politikerna. Vi hade inget att göra med kuppen. Men nu är vi mitt uppe i en juridisk process. Jag tror att Chávez kommer att öka trycket och jag är orolig eftersom det är valår.
Mina frågor om kuppen besvärar rådgivaren med de slokande mustascherna. Jag frågar om jag får ta en bild. Han frågar vilken tidning jag kommer ifrån. Jag förklarar att det är en vänstertidning.
– OK. Du kan inte ta någon bild. Jag vill inte att du publicerar mitt namn. Jag sitter bland annat i förhandlingar med OAS.
Han ändrar sig snart.
– Om du skriver följande kan du publicera mitt namn: Det enda sätt som Venezuela kan förändras på är via röstsedeln. Skriver du det?
– Visst.
Det slutar i vilket fall med att jag varken får bild eller namn.
Jag åker via hotellet till flygplatsen. Det sista jag ser av Venezuela den här gången är första sidan av en affärstidning: Arbetsgivarföreningen Fedecamaras i samtal med regeringen. Ordföranden deklarerar att man anpassar sig till det nya politiska läget. Det är då det slår mig. Det är så här det ser ut i ett land där vänstern har vunnit folks förtroende och majoriteten. Vad skall högern göra? Först kan den obstruera, men förr eller senare måste den anpassa sig och påstå att den är bättre på att föra vänsterpolitik. Förr eller senare kommer dagen då en högerman låter som Fredrik Reinfeldt.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]