Okategoriserade 11 maj, 2005

Borgerligheten slagen i Venezuela

Finns det något annat land där borgerligheten är besegrad? Hur reagerar borgerligheten när den tvingas på defensiven? Aron Etzler träffar, i Flammans tredje reportagedel från Venezuela, representanter för en närapå besegrad opposition som gradvis tvingats ändra taktik.

Venezuela borde officiellt deklareras som schizofrent. På dagarna ett land som ser normalt ut. Utefter gatorna står kommunalarbetare i regeringens politiska färg, rött, och sopar gatan. Här och var finns plakat om revolutionens landvinningar. Det betyder inte att allt är politiserat. På söndagen gäller fritid. Ett rockband i tjugoårsåldern spelar någon form av grunge, jonglörer och flanörer lyssnar med ett öra. Ett par som ser ut som hippies säljer kooperativets chokladkakor. En promenad i parken är, som man säger i USA, som en promenad i parken.
Men nästan överallt där det finns folk, finns det politiska klottret, en ständig tävling som Chávez vinner nästan överallt. Regeringen har ett stabilt stöd nästan överallt i detta Venezuela: i 22 av 23 regioner. I huvudstaden Caracas är det ett fåtal mindre distrikt, som Baruta och Chacao, där det borgerliga missnöjet med regeringen vinner varje val. Men det Venezuela som är i minoritet på dagen dominerar kvällarna.
När mörkret lägger sig och folk samlas vid tv:n, ser vi ett annat Venezuela: katastrof-landet som rör sig närmare diktatur för var dag. Fyra-fem privata kanaler kör en ständig kampanj mot regeringen. Globovisión. RCTV. Spanska CNN. Just ikväll ser kampanjen ut så här: Nyhetsankaret läser upp en syrlig redogörelse om att Chávez börjat använda ordet ”socialism”. Nyhetsankaret vänder sig till en skärm där en liberal partiledare, en ekonom och en advokat uttalar sig. Fidel Castro nämns. Därefter en kommentator i studion.
Budskapet är klart: Detta innebär en ekonomisk katastrof för landet. Det finns en dramaturgi. Regeringen refereras, oppositionen uttalar sig. Sällan Chávez. Alltid om Chávez. Sedan blir det reklam för lotterier, kylvaror och artistgalor. Fyra kvällar zappar jag mellan de kanalerna. Det är sig likt.

Skillnaden är total gentemot V-tv, regeringens egen kanal. Här är alla experter folk från regeringen. Resten är mannen och kvinnan på gatan. Men lika mycket succérapporter från nybildade kooperativ, räddningsaktioner efter översvämningen denna vecka. Detta interfolierat med regeringens reklamsnuttar om möjligheten att få lån, hur mycket som byggs och löften om att landsbygden skall utvecklas.
Ett inslag sticker definitivt ut: om marinens satsningar. Nya patrullbåtar, helikoptrar och samordningen av truppslag. Hur många ser regerings-tv? Säkert fler nuförtiden. Marta Harnecker skriver att oppositionens roll, ju fler val de borgerliga partierna förlorade, övertogs av massmedia. Det är i vart fall inte långt från sanningen. De privata kanalerna förlorade mycket av sin trovärdighet under militärkuppen. Samtliga kanaler struntade i att rapportera om kuppens icke-konstitutionella karaktär, och att Chávez snart var tillbaka vid makten. Under tiden visades tecknade filmer. Först att rapportera om det hela var istället CNN.

Men mediakriget är kanske en värld i sig. Paul-Émil Dupret har besökt Caracas många gånger de senaste åren. Det är mer normalt nu, säger han.
– Förut kunde du inte gå ut i vissa delar av stan med en röd skjorta på dig. Folk med Chávez-märken kunde åka på stryk i fel kvarter.
Paul-Émil berättar om sammanstötningarna i juli–augusti 2002, några månader efter kuppförsöket. Hur demonstranterna mot regeringen byggde barrikader av brinnande däck och beväpnade sig.
En gång mottog han 40 gummikulor från stadens poliskårs gevärspipor, för att ha sett gatustriderna från chavisternas sida. Polisen var då, så sent som 2002, på oppositionens sida i Caracas. 11 000 kriminella i uniform, säger en del.
Men ännu farligare var oppositionen själv. Den körde inte med gummikulor. Vid en annan förvirrad sammanstötning på en bro gjorde polisen chock mot chavisterna. Folk hoppade från bron och oppositionen sköt efter dem. Paul-Émil nedanför bron höjde händerna och skrek att han var utlänning. Kanske räddade han sitt liv så, för polis och opposition tvekade att skjuta. Men den uppretade massan av borgare skrek.
– De skrek. ”Jävla vänsterextremist”. ”Jävla CNN”. De hatade CNN efter kuppen.
Jag kan knappt föreställa mig en borgerlig opposition som anordnar kravaller. Men nu har jag sett bilderna från Plan Guarimba, 27 februari–2 mars 2004, fem dagar av barrikadbyggande kvaraller i den rika stadsdelen Chacao i östra Caracas. De ser ut som bättre klädda maskerade demonstranter i Göteborg. Det vill säga om Göteborgskravallerna hade startat i Örgryte. Detta är Venezuela, inte Sverige. Folk i de rika kvarteren bär vapen. Hur kunde det bli så?

Före 1980-talet var Venezuela ett av de länder i Latinamerika där det var minst sannolikt att ett revolution skulle inträffa. Ekonomin var, tack vare oljan, med latinamerikanska mått god, parlamentarismen var stabil, militären var inte i närheten av att ingripa i ordningen. Socialdemokraten Carlos Andrez Pérez, president under oljeboomen, hade ambitiösa mål för att ”så oljan”, att använda profiterna från den redan då statsägda oljan i andra sektorer.
Det visade sig inte speciellt lätt. Hela landets ekonomiska och politiska liv är uppbyggt kring oljepengarna. Men planen raserades definitivt genom att oljepriset sjönk dramatiskt på världsmarknaden under de följande två decennierna. Från ett pris på nära 16 dollar per fat 1982, hade priset sjunkit till 3,19 US-dollar år 1998.
När priset sjönk blottades problemen med en ensidigt inriktad ekonomi. Under tiden hade Venezuelas befolkning nära nog dubblats.
Till en början kunde en buffert av lån lösa vissa av problemen. Venezuela lånade pengar motsvarande nio procent av BNP 1970. År 1994 motsvarade lånesumman 53 procent. Men pengarna kunde få statsbudgeten att gå ihop, inte klyftorna i landet.
I samma grad som oljepriset sjönk blev befolkningen fattigare. Arton procent räknades som fattiga 1980, 65 procent 1996. En folkvandring började. Folk emigrerade från landsbygden till städernas slum.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när regeringen 1989 började implementera ett ekonomiskt program som höjde priset på drivmedel och mat. La Caracazo, kravaller som varade i dagar, bröt ut den 27 februari 1989. Enligt de mest moderata beräkningarna sköts 300 demonstranter till döds. Men det hela inträffade samtidigt som den kinesiska regeringen utförde massakern på Himmelska fridens torg, något som i betydligt högre grad intresserade medierna.
La Caracazo var upptakten till ett årtionde av bankkris, utdragna rättsprocesser mot tidigare presidenter för borgerligheten. Och av missnöje, revolt och organisering från vänster. Att Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 var komplett överraskande för eliten i Caracas. Inte för människorna i slumstäderna och på landet. Det var Venezuelas EMU-folkomröstning.
Först var också detta fridfullt. Men Chávez höll sig inte inom de acceptabla ramarna. Det började när regeringen tvingade företagen att betala skatt och började förbereda jordreform. Konfliktnivån ökade kontinuerligt till militärkuppen den 11 april 2002, då arbetsgivarföreningen Fedecamaras’ ordförande under två dagar upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen. Det visade sig att den konstitutionella processen satt djupare spår än kuppmakarna trott. Utanför presidentpalatset stod hundratusentals människor, många av dem med konstitutionen i sin hand, väl medvetna om på vems sida den demokratiska legitimiteten stod.
Militären var till 80 procent lojal mot konstitutionen och Chávez, en stor skillnad mot militärkuppen i Chile 1973. Säkert spelade det roll att Chávez själv är militär. När ordern om att avrätta honom eller flyga honom ut ur landet kom, vägrade de militärer som höll honom fången.
Att borgerligheten inte klarade att få militären på sin sida berodde på militärens sociala sammansättning i Venezuela. ”Tack och lov är störtandet av en regering som ett förtjusande party på ett femstjärnigt hotell för de flesta i oppositionen”, skriver Roberto Hernández Montoya, venezuelansk författare. ”Det är en borgerlighet som är så lat på grund av dess rentier-natur, att den inte ens behärskade det övre militära skiktet, som den chilenska borgerligheten gjorde. Där kontrollerade de till och med brandmännen”.
Det finns uppgifter om att den våldsamma borgerligheten har att göra med CIA:s underjordiska organisering för att destabilisera landet. Men det räcker inte för att förklara kravaller och beväpning.
– Du måste förstå hur oppositionen tänker, säger Paul-Émil. För dem existerade inte de här människorna tidigare, annat än som städare hemma hos dem eller sophämtare. De var icke-människor. Att de skulle komma och ta den politiska makten ifrån var helt osannolikt. Först var de förvånade. Sedan blev de bestörta.
Och hur är de nu? Borgerligheten är politiskt slagen. Det är spännande. I vilken annan del av världen kan man se en slagen borgerlighet?
– Det är helt fascinerande. Om du tittar på tv nu kan du se att de tittar neråt eller åt sidan. De tittar inte in i kameran. De har tappat sin överlägsenhet.
Jag tittar på tv med hans påstående i bakhuvudet. Det stämmer, men det stämmer ännu bättre på många av de vanliga människor V-tv visar. De är blyga för kameran.
Om detta är måttet på hur det går med arbetarklassens maktövertagande, har de fortfarande en bit kvar.

Jag är i Caracas, inbjuden till det Latinamerikanska parlamentets toppmöte om den sociala skulden. Min biljett, och hotellrummet på Hilton Caracas, är betald av detta parlament, men högst förmodligen i slutändan av venezuelanska skattepengar. Folk kommer att säga att jag är köpt. Jag skall svara dem att jag redan är såld på den bolivarianska revolutionen sedan länge. Det har jag papper på. Men jag är också ärligt nyfiken på hur en borgerlighet som förlorar makten reagerar.

Stegvis har oppositionen tappat sitt demokratiska anseende i stora delar av omvärlden. Nu har de reformerat sina styrkor. Framtidens opposition är inte sådan som pratar om att regeringen måste krossas militärt. Den typen av opposition, som den förre presidenten Carlos Andres Pérez, befinner sig i Miami.
Den nya partipolitiska oppositionen är som Primero Justicia, partier som värnar mycket om rättsäkerhet och demokratiska val och inte hoppas att allt kan ändras med en kula i Chávez. Åtminstone i retoriken.
Under ”politiska partier” i Caracas står bara fem namn och adresser. Chávez’ parti, MVR är ett av dem. Bredvid står oppositionens partier.
Jag letar upp Primero Justicia i telefonkatalogen, ringer kontoret och talar med en ung kille som kan engelska. När jag frågar efter adressen förklarar han att den ligger på bottenvåningen i ett köpcentrum. Finns det någon skylt?
– Nej, svarar han kryptiskt. Gallerians ägare låter oss inte sätta upp någon skylt.
– Varför?
– De är rädda för våld.
Först åker jag till MVR, Chávez’ parti. Det finns många som inte betraktar det som ett riktigt parti. På sätt och vis verkar Chávez också tycka det. På hans eget tv-program, Aló Presidente, denna 27 februari talar han om en process som skall leda till att MVR blir ett fungerande och demokratiskt parti.
Emellertid konstaterar han också att MVR just passerat en medlemssiffra på 1 200 000, vilket gör det till Latinamerikas största parti. 1 200 000 medlemmar i Venezuela med 25 miljoner invånare. Det skulle i Sverige, med nio miljoner, motsvara 432 000 medlemmar för ett parti.
Nu åker jag till MVR:s kontor i Caracas. Det ligger vid Plaza Venezuela precis bredvid en bred väg, men inte alls speciellt centralt ändå. Det är ingen hedersplacering för landets största parti. Det är ett ställe där bilarna åker förbi fort. Och det är ett litet tvåvåningshus med brutet tak, målat i gult. På verandan utanför står män och hänger på muren mot gatan. Jag fattar inte vad de gör där. De kanske pratar politik eller väntar på ett möte. Behöver kontoret försvaras?

Det är ett välkänt faktum att arbetarpartier är mer svåråtkomliga för utländska journalister. Internetsajterna är sällan lättorienterade, material finns bara på originalspråket. På tusen högerbloggare går det möjligen tio från vänster. De borgerliga partierna verkar inte bara vända mot en internationell publik, de är också strömlinjeformade efter den internationella agenda som gäller. Skall jag begripa mig på MVR får jag alltså lära mig spanska och dessutom sätta mig in i deras specifika tradition. Ingen av alla dem jag vill intervjua, inte heller utvecklingsministern eller den högste direktören för utvecklingsbanken Bandes, kan engelska. Och här på MVR-kontoret i Caracas är det helt omöjligt. Jag får köra min knaggliga spanska än en gång.
Efter tio minuters väntan släpps jag en trappa upp till Aurora Morales, nationell koordinatör för ideologiska studier. Hon förklarar att MVR bara är en del av hela vänstern i Venezuela. Dels finns de andra partierna, men framför allt finns den sociala organisationen. Alltså lokala kommittéer, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoorganisationer, studentsammanslutningar. Men allt detta är också samordnat i kommandon inför varje val och kraftansträngning.
Inför valkampanjen 1998: Polo Patriótica. När kupphoten började komma 2001: Commando de la Revolución. I striderna om oljan och kontrollen över landet efter kuppen 2003: Commando Ayacucho. Inför folkomröstningen 2004: Commando Maisanta. Det finns ett strategiskt kommando och olika taktiska kommandon efter militärt mönster. Chávez militären har lyckats ena den venezuelanska vänstern med militär organisation. MVR är också ett parti som består uttryckligen av civila, men också av pensionerade militärer.

MVR:s rykte som låtsasparti handlar också om att det inte riktigt är ett traditionellt marxistiskt parti. Vi kallar oss inte heller socialister, säger Aurora Morales.
– Vad betyder det? Är Tony Blair socialist? Är de partier som suttit vid makten i Europa socialistiska? Det är skillnad på den typen och riktig socialism.
Hon säger just så, ”socialismo de verdad”.
– Vi står för en demokratisk och social stat. Rättvisa och rättigheter. Men det är sant att vi oftare talar om socialism nu. Vi studerar socialismen. Vi måste konstruera en socialism för det 20:e seklet.
Morales säger att situationen har lugnat sig, men att ingen vet om oppositionen kommer hålla sig till spelreglerna.
– Det är människor som har deltagit i militärkupper och sabotage. Just nu förekommer inte mycket våld här i Caracas, men det var inte länge sedan.
Gallerna på fönstren säger samma sak med visst eftertryck.
Jag är på väg till MVR:s framtida motpol: talesmän för en moderniserad opposition.
Primero Justicia är från början en organisation mot rättsröta, med unga medlemmar. Det påstås att finansieringen kom från oljebolaget PDSVA innan Chávez kontrollerade det. Det är litet, finns egentligen bara i tre kommuner, men ett allt viktigare parti för högern, där partierna som deltagit i sabotage och kuppförberedelser tappat i inflytande. Många av dess nya medlemmar kommer från i kristdemokratiska Copei.
Chacaito ligger fem minuter med taxi från Plaza Venezuela. Det ligger i Chacao, det överklassområde med 70 000 invånare där oppositionen har starkast stöd i Caracas, kanske i hela Venezuela. Men förutom att det faktiskt finns en bänk där män sitter och får sina skor putsade, ser folk medelklassiga, inte överklassiga ut.
Förmodligen hittar man de rikaste någon annanstans. Det är svårt att uppamma indignation när överklassens högborg ser ut som Farsta centrum.
En trappa ned från planet med affärer, mellan en turistbyrå, ett garage och andra kontor, ligger Primero Justicias kontor, precis som de sa, utan skylt. Här sitter tre män i en svart lädersoffa framför en receptionist. En av dem, en pumpad kille i crewcut, flirtar med receptionisten. Här finns bara en liten affisch för partiet, men flera av personerna har något – en slips, en tröja eller en keps – i Primero Justicias färg, maskrosgult.

Efter en timme släpps vi in i pressrummet. Det går upp för mig att jag sett det här rummet nästan varje dag, på tv. Snart kommer personerna som filmar det jag sett varje dag, robusta kameramän och några kvinnor. Sedan Julio Borges, partiledare för Primero Justicia. Kameraljuset går på, Borges inleder rappt med en kommentar till dagens regeringsinitiativ, att satsa på byggsektorn med offentliga medel.
– Först måste man säga att det är ett bra initiativ från regeringen. Byggnadssektorn är en av de bästa för att skapa jobb. Men det skall inte kontrolleras byråkratiskt.
Borges påminner faktiskt om Fredrik Reinfeldt. Lite till utseendet och mycket till budskapet. Han talar mycket om sociala teman, medger att regeringen gör bra ifrån sig ibland, men påstår att det finns faror med Chávez politik – regeringen politiserar och är makthungrig, korruptionen är omfattande och offentligt ägande är farligt. Primero Justicia kan på det hela taget bättre.
Jag har lovats en fyrtiominuters intervju med en politisk rådgivare. När han kommer, en man i kostym med slokande mustascher, säger han:
– OK, du får tio minuter.
Jag frågar en öppen fråga om vad Primero Justicia anser om landets allmänna utveckling.
– Vi lever i en ekonomisk bubbla. Regeringen fördelar pengar, och tvingar bankerna låna ut pengar. Vi är oroliga för att det kan leda till en kris för bankerna. Å andra sidan gör regeringen ansträngningar för att folk skall få mat och bostäder. Just nu är alla glada. Problemet är fortsättningen, att fortsätta expansionen och samtidigt undvika korruption.
Är Venezuela på väg mot socialism?
– Helt klart. Chávez utesluter vissa sektorer från beslutsfattandet. Om du har ett viktigt arbete, hög lön eller en fin bil, då utgör du en måltavla för deras attacker.
– Chávez gör också direkta attacker mot privategendomen. Det senaste är att jordägarna inte längre kan vara säkra på vad de äger. Nu kräver regeringen att varje jordägare skall kunna bevisa att de äger jorden. Det är omöjligt! För en del är det dokument som skulle vara hundra år gamla. Jag förstå att regeringen vill mycket, men den typen av åtgärder ger effekter…

Som partinamnet antyder, är Primero Justicias politiska profil centrerad kring rättvisa i juridisk bemärkelse. Också här finns ett klassikt borgerligt tema, tanken att juridiken och statsapparaten är neutral och att förändringar är ”politisering”, osunda ingrepp i en naturlig ordning. Chávez har ambitionen att grundligt förändra denna statsapparat så att den blir representativ för befolkningen etniskt, klassmässigt och efter kön.
– Vi är oroade över vad Chavez gör med de offentliga institutionerna. Det finns ingen stark opposition och det finns alltså inget motstånd mot att de politiserar domstolarna. Att höra på de kandidater de har placerat i Högsta domstolen är som att lyssna på någon agitator från Chávez’ parti. Också valprocesserna är i fara. Situationen för den nationella valkommissionen är inte den bästa. Många är också rädda för att rösta, eftersom deras röster kan kopplas ihop med deras ID, de är rädda för att utestängas från jobb och utbildning.

Jag frågar om det förekommit fall där folk blivit av med jobbet.
– Ja, det finns många fall, men folk säger ju inte ”jag avskedades för att jag krävde Chávez’ avgång”. Men ta de 20 000 som avskedades från PDSVA, det var politiska avskedanden.
Vi närmar oss kärnan i konflikten, den punkt där den nya oppositionen har länkar till den gamla. Först genom Symbolfrågan är högsta domstolen. Högsta domstolen friade alla misstänkta efter militärkuppen. Primero Justicia betraktar inte detta som en politisk dom. Sedan oljekonflikten. Regeringens argument för att de PDSVA-anställda avskedades var att de förhindrade oljeproduktionen och lamslog landet. Också Primero Justicia ser den 11 april 2002 som något centralt i dagens politiska debatt.
– Det är precis här man ser om någon tillhör revolutionärerna eller inte. Det som hände var att militären ställde sig mot Chávez’ order, precis som hänt tidigare i landets historia. Den här gången skedde allt inom militären. Ingen använde vapen. Det märkliga är att medan militärerna friats, skall man nu gå på politikerna. Vi hade inget att göra med kuppen. Men nu är vi mitt uppe i en juridisk process. Jag tror att Chávez kommer att öka trycket och jag är orolig eftersom det är valår.
Mina frågor om kuppen besvärar rådgivaren med de slokande mustascherna. Jag frågar om jag får ta en bild. Han frågar vilken tidning jag kommer ifrån. Jag förklarar att det är en vänstertidning.
– OK. Du kan inte ta någon bild. Jag vill inte att du publicerar mitt namn. Jag sitter bland annat i förhandlingar med OAS.
Han ändrar sig snart.
– Om du skriver följande kan du publicera mitt namn: Det enda sätt som Venezuela kan förändras på är via röstsedeln. Skriver du det?
– Visst.
Det slutar i vilket fall med att jag varken får bild eller namn.
Jag åker via hotellet till flygplatsen. Det sista jag ser av Venezuela den här gången är första sidan av en affärstidning: Arbetsgivarföreningen Fedecamaras i samtal med regeringen. Ordföranden deklarerar att man anpassar sig till det nya politiska läget. Det är då det slår mig. Det är så här det ser ut i ett land där vänstern har vunnit folks förtroende och majoriteten. Vad skall högern göra? Först kan den obstruera, men förr eller senare måste den anpassa sig och påstå att den är bättre på att föra vänsterpolitik. Förr eller senare kommer dagen då en högerman låter som Fredrik Reinfeldt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr