Moderaterna har precis gett ut en skrift om sin syn på kulturpolitiken, Kultur 3.0. En ny stor kulturutredning under ledning av Eva Swartz-Grimaldi är i vardande. Senast nyår i år ska den lägga fram sina förslag till kulturdepartementet.

I uppdraget ligger bland annat att utreda ”behovet av förändringar i de nationella målen för kulturpolitiken” och ”förutsättningarna för att bredda ansvaret för kulturverksamheter i samhället hos både offentliga organ och enskilda aktörer” och ”prioriteringar av statens insatser, t.ex. för hur kulturpolitiken kan samspela med andra relevanta samhällsområden”.
Möjligen är den till för att helt ersätta 1974 års stora kulturutredning, som på gott och ont satt riktlinjerna helt för den svenska kulturen och dess nära relation till stat och kommun. Det lilla som sipprat ut från utredningsarbetet hittills, tyder i alla fall på att kulturpolitiken ska föreslås decentraliseras och byta finansiering – från en allmän finansiering skattevägen till mer av företagssponsring och direkta pengar från statliga Svenska spel, möjligtvis i konkurrens med idrottsrörelsen som nu får det mesta av spel- och dobbelpengarna. Politikerna som sitter i referensgruppen har dock inte sett många skrivna rader ännu.
Det har också varit förvånansvärt tyst från vänster i debatten om framtidens kultur. Sven Wollter röt till bra i Aftonbladet, ”Tyst scen – om marknaden tar över teatern”:
”Vi kanske bara inbillar oss att det vi håller på med är något som borde vara tillgängligt för alla, precis som museer, litteratur, musik /…/ Därför trodde vi att det var en utmärkt – demokratisk – tanke att kostnaderna skulle tas ur allmänna medel, att alla var med och betalade det som alla hade tillgång till. Sånt som kan belysa våra liv, ställa viktiga och obekväma frågor, och göra det på ett sätt som både oroar och roar.”
De orden utgör en bra början till en diskussion. På LO-tidningens kultursidor har också en bra debatt förts av kulturredaktör John Swedenmark, både om LO:s nedprioritering av kulturen och mot moderaternas nya kulturpolitik.
I Flammans spalter har innehållet i vänsterns kulturpolitik diskuterats på ett intressant sätt – fin- eller folklig kultur? – medan finansieringsfrågan kanske tagits lite för given. Det känns långt ifrån säkert att denna regering lämnar kulturpolitiken som den var när den tillträdde.

Vänsterpartiet arbetar nu programmatiskt med kulturfrågorna. Där kommer bland annat tillgängligheten och kulturens infrastruktur stå i fokus. Det är klokt och förhoppningsvis leder det till tydliga ställningstaganden för en fortsatt stark allmän finansiering av svensk kultur.
Lätta är frågorna inte alla gånger. Ska institutionerna (som verkar ohotade för tillfället) få mest av de snålt tilltagna resurserna eller ska fria grupper inom till exempel teater (som ligger mycket illa till) förstärkas? Båda linjerna har sina förespråkare också på vänsterkanten.
Låt oss åtminstone börja med att slå fast kulturfrågornas vikt. Det är inte småfrågor som kan skötas med vänsterhanden utan de handlar i grunden om demokratin och människovärdet. Låt oss också enas om att de i huvudsak ska finansieras av det allmänna, för att även fortsättningsvis kunna styras demokratiskt.

Förhoppningsvis kan vi sedan gå vidare, till skarpare intressefrågor om vem som ska ha stöd och hur det ska fördelas. Kanske kan vi också gå vidare från de delar av 1974 års politik som inte känns relevanta idag. Men till en början bör vi förbreda oss på försvarskamp för en via skattesedeln finansierad demokratisk kultur. För den striden verkar stå runt hörnet.
Jonas Thunberg