Huvudrollen i pjäsen är en Edvard Nyberg. Vem var han?
– Edvard Nyberg var en Kirunabo som delvis växte upp i Brasilien. Det var en stor emigration från Norrbotten till Brasilien i början av 1900-talet. Många av dessa var kommunister och svartlistade efter Storstrejken 1909, liksom Nybergs familj. Efter att han återvänt till Kiruna i vuxen ålder blev han kontaktad av en antifascistisk sabotagegrupp som kallades Wollwebergruppen, döpt efter den tyske kommunisten och antifascisten Ernst Wollweber. Nyberg var en otroligt skicklig mekaniker och Wollwebergruppen ville att han skulle hjälpa dem med att bygga vapen och bomber. Bland annat konstruerade han avancerade minor och spränganordningar som man fäste på fascistiska fartyg. 1941 åkte de fast, då en i ligan visade sig vara en svag länk och angav de andra för polisen. Edvard fick tre och ett halvt års fängelse, men kom ut ett år tidigare. Efter kriget startade han Nybergs mekaniska verkstad som är en stor firma i Kiruna och även finns på andra platser i Norrbotten än idag.
Varför har ni valt att sätta upp den här berättelsen?
– När jag fick veta att den handlade om den här sabotageligan så blev jag helt tagen och tyckte det verkade jättespännande. Att det i Sverige fanns en antifascistisk organisation som lyckades spränga flera fascistiska skepp och hur det skedde under samma tid som attentatet mot Norrskensflamman och den olagliga åsiktsregistreringen och interneringen av kommunister på Storsien, det känns som en bortglömd del av den svenska historien som är viktig att berätta.
Attentatet mot Norrskensflamman är alltså med i föreställningen?
– Ja, dramatikern Erik Norberg har fått med alla de dramatiska händelserna 1937-1941, där bland annat attentatet mot Norrskensflamman är med. Jag har även fått träffa en man som heter Per-Åke Bylund, som var med på begravningen för offren efter terrordådet. Han cyklade också till Storsien och delade ut Flamman till de internerade, och hans berättelser har sedan kommit in i föreställningen. Som att begravningståget i Luleå inte fick gå Kungsgatan eftersom de var kommunister, till exempel.
Vi vet ju allt om hur Karl Gerhard stod på scen och finurligt drev med nazismen och om hur liberala tidningsidkare kritiserade Hitler under hot om censur, men vi vet ingenting om att det fanns en svensk grupp sabotörer som sänkte nazistiska skepp. Det är ju rätt mycket handgripligare motstånd så att säga.
– Ja, och vi får komma ihåg också att människorna som deltog i sabotagen eller satt på Storsien och ”bara” var aktiva kommunister, levde hela tiden under hotet att Hitler skulle invadera och ockupera malmfälten. Man kan undra varför det är så bortglömt, allt om sabotageligan, Storsien och attentatet mot Norrskensflamman. Det finns en del teorier. En är att Tage Erlander, innan han blev statsminister, var statssekreterare under inrikesminister Gustav Möller under kriget. Och det var klart att ingen ville prata om vad som försiggick senare när Erlander blivit statsminister. Sedan om det var journaler som brann upp eller om det bara var vanligt ”hysch hysch”, det vet inte jag. Men jag ser det som att pjäsen sätter fokus på skuggsidorna från denna tid och gör upp med den svenska självbilden.
I Norge är däremot motsvarande grupp sabotörer hjältar och legender.
– Ja, det är ju för att de faktiskt blev invaderade och gjorde motstånd. Här har vi ju en annan självbild som är något i stil med ”vi var neutrala, vi var goda”. I Norge var det så tydligt vad man skulle göra motstånd mot – ockupationsmakten – medan vi i Sverige hade en annan bild. Men sabotageligan hade analysen att även vi här kunde göra något konkret, att malmen vi tar upp här i Norrbotten blir till tyska vapen. Det är klart vi måste göra något!
