Okategoriserade 15 februari, 2007

Bortom David och Goliat i Göteborg

Det var varken politik eller ekonomi som drev Sofia Appelgren att säga nej till kollektivavtal på Wild ´n Fresh. Daniel Olsson söker efter förklaringar i årets mest uppmärksammade arbetskonflikt.

En kappa och en tidning ligger slängd över ett av borden på salladsrestaurangen Wild ´n Fresh i saluhallen Briggen i Göteborg.
– Sofia är hemma med sjukt barn, förklarar en blond tjej med stora silverringar i örsnibbarna och gör ett kort uppehåll i förberedelserna inför öppnandet av den numera riksbekanta restaurangen.
Hon ser ut att vara ett par år över tjugo och är en av de som konflikten handlar om.Jag presenterar mig men hinner inte fullfölja min fråga om en intervju med arbetsgivaren Sofia Appelgren.
– Det är ingen idé. Hon ger inga fler intervjuer. Det har blivit så hysteriskt, säger den blonda med silverringarna och vänder in i det vitkaklade köket för att återgå till arbetet.
Klockan har hunnit bli några minuter över nio. Det är tisdag morgon. Hotell- och restaurangfackets blockad är inne på sextiotredje dagen.
Utanför ingången till saluhallen, som inryms i den gamla brandstationen på två minuters gångväg från Olof Palmes plats och Järntorget, gör två blockadvakter sig i ordning, med röda reflexvästar och en bunt med tidningen Hotellrevyn i händerna. Allt är lugnt.
Mindre än två timmar senare, klockan 10.40, kablar Tidningarnas Telegrambyrå, TT, ut nyheten att Sofia Appelgren och hennes sambo beslutat sälja restaurangen.
– Det fanns inget ljus i tunneln, säger Sofia Appelgren till nyhetsbyråns reporter.

Snart tvååriga Alice har antingen tillfrisknat eller så har en barnvakt snabbt ordnats fram. För under resten av dagen ger Sofia Appelgren intervjuer till ett stort medieuppbåd av TV, radio och tidningar.
– Det handlar inte om politik, utan om sunt förnuft och hur man väljer att behandla människor, förklarar hon sitt och sambons beslut.
Några dagar senare är det tyst igen. Trots flera försök att få till en intervju blir det aldrig någon. En telefonsvarare går igång. Ingen ringer tillbaka. Samtidigt går den politiska debatten vidare med Wild ´n Fresh som slagträ i båda lägren.
Vi får söka andra vägar för att få fram ett motiv för huvudpersonen i den just nu mest uppmärksammade fackliga konflikten på den svenska arbetsmarknaden.
Det hela startade i februari förra året. Dottern Alice var nio månader och Sofia Appelgren trappade ned sina studier vid högskolan i Trollhättan. Hon och sambon Serdar hade hört talas om en ledig lokal i saluhallen Briggen och beslutade sig för att starta upp något eget. För att varva ned, enligt henne själv. En salladsbar kändes bra eftersom de båda var intresserade av hälsoriktig mat.
– Jag har alltid velat förverkliga en dröm om att starta något eget, säger hon i en stort uppslagen intervju i Göteborgsposten.
Slutbetyget på anrika privatgymnasiet Göteborgs Högre samskola sommaren 2001 bekräftar det. Det specialutformade programmet på skolan som tidigare skolat näringslivsledare som PG Gyllenhammar omfattar ett stort antal kurser inom företagande och ekonomi, som 60 poäng engelsk affärskommunikation, 60 poäng småföretagande, 190 poäng företagsekonomi, 40 poäng organisation och ledarskap, 30 poäng administrativ service och 40 poäng rättskunskap.
Moderns tidigare arbete som verksamhetschef på Svenskt näringslivsledda organisationen Framtidens företag och med egen konsultfirma har säkert gett inspiration.

Men verkligheten för 24-åriga Sofia Appelgren blev en annan.
– Det var en chock i början hur mycket jobb det innebär. Allt pappersarbete, inköp på olika ställen, förutom grovjobbet att fixa maten och servera gästerna. En nyttig erfarenhet, säger hon till GT.
Under hösten anställdes två unga tjejer som skulle hjälpa till under den mest stressiga lunchrusningen. En av dem var tjugoåriga Linnea som precis tagit studenten vid Göteborgs högre samskola och behövde pengar för att resa utomlands till våren. Hon arbetade några timmar om dagen och lönen sattes till 95 kronor – men utan semesterersättning, avtalsförsäkringar eller sjukpenning.
Och eftersom Linnea fortfarande bor hemma hos föräldrarna i Sävedalen är det inte hela världen om hon blir utan pengar när hon är hemma och sjuk, förklarar hon för facket under blockadens första dagar.
– Det var jag medveten om när jag tog jobbet, säger hon till GT.
Wild ´n Fresh och de andra småbutikerna utan kollektivavtal i saluhallen Briggen kontaktades av hotell- och restaurangfacket under en kampanj för att rensa i den avtalslösa djungeln. Enligt facket saknas kollektivavtal på trehundra företag i området runt Linnégatan, Masthugget och Majorna i Göteborg. I början av december hade kampanjen lett till tecknade kollektivavtal med 39 av företagen, elva av dem efter hot om stridsåtgärder. Wild ´n Fresh skulle bli nummer fyrtio.
Men Sofia Appelgren och hennes sambo vägrade. Eller som hon själv säger: man kan inte vägra något som är frivilligt att skriva på. Och eftersom de anställda, enligt Sofia Appelgren, inte ville ha något kollektivavtal och hon själv var övertygad om att de hade bättre villkor valde hon bort det.
I ett av de första offentliga uttalanden hon gör handlar det också mer om en markering än principer.
– Sannolikt får jag väl skriva på. Men jag retar mig på deras metoder och vill i alla fall göra en ordentlig markering, säger hon till Dagens Nyheter.
– Jag tycker att det är viktig att allmänheten får veta på vilket otrevligt sätt man blir bemött av en så stark organisation, säger hon till Göteborgsposten.
Det mesta tyder på att Sofia Appelgren och sambon inte var riktigt medvetna om den politiska vidden av sitt beslut.
– Jag visste inte att det var en så politiskt laddad fråga, sa Sofia Appelgren till Aftonbladet efter första dagen av blockad.

Strikt företagsekonomi är knappast någon förklaring. Före blockaden kom ägarna bakom Wild ´n Fresh visserligen billigt undan. Alla lagar och regler följdes inte fullt ut. Men successivt har Sofia Appelgren och hennes sambo anpassat villkoren till kollektivavtalets nivå.
Semesterersättningen, som inte betalades ut till en början, har nu betalats ut retroaktivt till alla anställda och kommer betalas fortlöpande. Nya försäkringar har tecknats för att, så gott det går, överensstämma med de försäkringar som ingår i kollektivavtalet. Och det finns i alla fall ett muntligt löfte om att övriga delar av avtalet som sjuklön, pensionsförsäkringar och eventuell föräldrapenning ska betalas ut till de anställda om det blir aktuellt.
I den utredning som advokatbyrån Mannheimer Swartling gjorde vid nyår avslutas varje oklar punkt med formuleringen ”Om så skulle bli fallet avser Wild ´n Fresh dock, enligt uppgift, att tillämpa de villkor avseende X som följer av det vid var tid gällande kollektivavtalet.”
Det är knappast heller kostnadsfrågan som får Sofia Appelgren att vägra kollektivavtal. Att teckna varje försäkring för sig kostar lika mycket eller mer än kostnaden för att ansluta sig till avtalet i klump. Snarare verkar det vara den kollektiva lösningen och en uppgörelse med facket som är problemet.
– Jag tror att det från början inte har funnits något motiv över huvudtaget. Det har varit okunskap mycket av det. Jag har en känsla av att hon själv inte haft något långvarigt lönearbete att hon inte har så mycket koll på sådant som avtal, säger Maria Norrbin Karlsson, ombudsman på hotell- och restaurangfacket som mötte Sofia Appelgren under hela konfliktens gång.
– Det var mycket okunskap i början, hon har lärt sig mycket av den här historien och hon har blivit påhejad av krafter som är emot avtal. Hon har nog försökt värja sig lite, men inte lyckats.
Hon har blivit en frontfigur för krafter och en bricka för något hon egentligen inte tror på – och hon stängde dörren för tidigt.
Sofia Appelgren betecknar det gångna året som ”lärorikt” och ger själv syn på saken i en intervju med tidningen Aktuellt i politiken en dryg vecka före beskedet om nedläggning kom.
– Jag vill inte stödja en organisation som hotar mig att skriva under ett avtal.
I flera intervjuer återkommer hon till att hon känner sig ”ovärdig” och ”inte respekterad” av de fackliga företrädarna.
– Jag hade första kontakten med facket och de var väldigt otrevliga.
Hon betonar sitt fria val och det är hon – inte Fredrik Federley och Maud Olofsson – som börjar beskriva fackets åtgärder i termer av inskränkning av demokrati och frihet och som hot och trakasserier.Hotell- och restaurangfackets meddelande om att man avser att sätta verksamheten i blockad blir till ett ”hotbrev” vilket vrids ett varv vidare i den politiska retoriken och blir till maffiametoder och MC-brottslighet hos enskilda borgerliga riksdagsledamöter och ungdomspolitiker.
– Jag trodde att vi levde i en demokrati och fick välja det här själva, säger Sofia Appelgren i Dagens Nyheter.
– För mig är det här helt opolitiskt och handlar istället om våra mänskliga rättigheter, säger hon till Göteborgsposten.
Det grundläggande konfliktperspektivet i den facklig verksamhet saknas i Sofia Appelgrens idévärld.

Kanske går den sista viktiga pusselbiten att finna i Sofia Appelgrens skyddade uppväxt i välbärgade villastadsdelen Älvsborg i västra Göteborg, tonåren i 3,8-miljonervillan i fashionabla Bö i Örgryte och somrarna på fritidshuset på Gullholmen med egen båtplats. En miljö med båda föräldrarna på höga chefspositioner och den äldre brodern utflugen till USA uppmuntrar kanske till eget initiativtagande och gott självförtroende, men ger kanske inte fullt samma inblick i villkoren för anställda och behov av kollektivavtal inom restaurangbranschen. Inga kurser i företagande vid anrika privatgymnasier ger det perspektivet.
Ett grundmurat självförtroende, ett stort mått envishet och viss okunskap är några av förklaringarna till varför det blev som det blev. I alla fall om man får tro personer i Sofia Appelgrens närhet och fackliga företrädare som varit engagerade i konflikten. Hon beskrivs som en viljestark person som ser till att få det hon vill ha.
– Hon är inte van att få motstånd från någon, säger en jämnårig person i hennes uppväxtmiljö.
Själv ogillar Sofia Appelgren beteckningen envis. Bestämd låter trevligare, säger hon i en intervju med Göteborgsposten och fortsätter:
– Jag var envis redan som liten. Och när facket nu väljer att trakassera oss blir jag tvärtom.

Inrikes 21 augusti, 2025

”Utan Tiktok hade jag inte varit troende alls”

Jesper Liljeblad deltog på ”Sverige tillber Jesus” i Kungsträdgården 2 augusti. Foto: Line Bankel.

Unga flockas till Svenska kyrkan, inte minst flickor. Samtidigt larmar präster om konservativa tankar som hämtats i sociala medier. ”Varje gång jag kommer hit är det alltid minst tio nya ansikten”, säger Jesper Liljeblad, 23, från Korskyrkan.

På Kolmården hoppar och jagar delfinerna frenetiskt de blå plastdunkarna som kastats ut i vattnet. Bassängen omringas av konfirmander i vita dräkter som vänder sig mot oss anhöriga i publiken.

Det är Svenska kyrkan som tagit över delfinariet för en dag och lokalen är proppfull. Vi stämmer upp i ”En vänlig grönskas rika dräkt” och bakom bassängen rullar psalmtexten på en projektorduk.

Prästen lägger handen på konfirmandernas huvuden, en efter en, och så sjunger vi psalm 791, ”Du vet väl om att du är värdefull”.

Prästen Anna Ryding (bilden) berättar för Flamman att församlingen haft konfirmation på Kolmården sedan 2007.

– Då var ju [SVT:s äventyrsprogram] Wild kids på tapeten. Vi satt några stycken från kyrkan och djurparken och spånade namn. Någon sade Wild and holy, och det lät ju ganska kul.

Förutom själva ceremonin övar de sig att få kontakt med djuren. Det finns en tanke med det, förklarar hon.

– Att vara nära djur, det vet man att det är bra för människor.


Även om Wild kids lagt ned så tycks inte intresset för kyrkan avta bland Sveriges unga. Kyrkohistorikern Joel Halldorf är professor vid Enskilda högskolan i Stockholm och har undersökt Svenska kyrkans konfirmationstatistik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 augusti, 2025

V utesluter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat

Vänsterpartiet har inlett uteslutningsärenden mot de båda partimedlemmarna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas. Foto: Pontus Lundahl & Christine Olsson/TT.

Vänsterpartiet har uppmanat Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag, vilket båda meddelar att de inte kommer att göra. Nu har ett uteslutningsärende inletts mot de båda styrelsemedlemmarna. ”Vi lämnar inte kampen”, förklarar Daniel Riazat på Facebook.

Det har stormat kring de båda vänsterpartisterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat de senaste åren. Inte minst sedan 7 oktober 2023, när de har hamnat i konflikt med partiledningen över hur partiet ska förhålla sig till den svenska Palestinarörelsen.

I dag stod det klart att Vänsterpartiet inlett uteslutningsärenden mot båda partimedlemmarna. Maria Forsberg förklarar beslutet i en skriftlig kommentar till Flamman:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 augusti, 2025

SD-toppar minglade med dömd ekobrottsling: ”Trevlig tillställning”

Tobias Andersson är ordförande i riksdagens näringsutskott. Foto: Christine Olsson / TT.

Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, undviker frågan om samröret med Allra-profilen undergräver förtroendet för utskottets arbete.

I tisdags kväll höll den tidigare Allra-vd:n Alexander Ernstberger släppfest för sin bok Staten mot kapitalet. Ernstberger dömdes till fängelse 2021 för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman, efter att ha genomfört affärer där de själva berikade sig medan svenska pensionssparare förlorade 137 miljoner kronor.

Patrick Siegbahn, som var först med att avslöja Allras affärer på sin sajt Småspararguiden, beskriver Ernstbergers affärer under tiden på företaget som en ”katastrof”. Han understryker också att domen mot Ernstberger bara rör en enskild transaktion av ett dussin affärer på pensionsspararnas bekostnad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 20 augusti, 2025

Ryskt vägval: Washington eller Peking

Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.

Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.

När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.

Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 augusti, 2025

Samarbete är bästa försvar

Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.

Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.

Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 augusti, 2025

Att flytta en stad – eller riva ett samhälle?

Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.

Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Läs mer

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 augusti, 2025

Frilans Finans startar ”gult fack”

Via Frilans Finans kan privatpersoner fakturera utan eget företag, i utbyte mot en avgift. Foto: Erik Simander/TT.

Frilans Finans beskriver sitt nya kollektivavtal som ”en milstolpe”. Men det nybildade Uppdragsarbetarförbundets ledning har en lång historia inom bolaget. ”Man har i stort sett tecknat ett kollektivavtal med sin HR-avdelning”, säger den fackliga utredaren Pontus Blüme.

Den 6 augusti tecknade det nystartade Uppdragsarbetarförbundet ett ”banbrytande” kollektivavtal med Frilans Finans, en plattform som låter privatpersoner fakturera utan eget företag.

Enligt företaget har över 100 000 använt tjänsten för att fakturera kunder (till en avgift på några procent) sedan man ”uppstod organiskt” år 1999, och i dag finns man i fem länder utöver Sverige. Över en halv miljon fakturor har skickats via plattformen sedan start.

”Vi anser att vi har en plats att fylla här. Det finns många utmaningar inom området. Exempel på det är rätten till a-kassa och säkerställande av avsättning till tjänstepension”, skriver Dick Rehnström.

Han är ombudsman på Uppdragsarbetarförbundet (UAF), som beskriver sig som ett ”opolitiskt och fristående” fack, bildat under sommaren ”för att möta de specifika behoven hos människor som arbetar uppdragsbaserat”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)