Opinion 07 oktober, 2015

Bostäder ska vara en del av välfärden

Ann-Margarethe Livh, bostadsborgarråd i Stockholms stad, om varför vänstern borde säga nej till både marknadshyror och ”social housing”.

Vänsterpartiet kämpar för att bostäder ska vara en självklar del av välfärden. En bra bostad till en rimlig kostnad ska vara tillgängligt för alla. Så ser det inte ut i dag och bostadsbristen sätter stor press på den grundsynen. Krav har väckts från höger om att släppa hyressättningen fri vilket skulle innebära en enorm höjning av hyrorna. Men krav hörs också från vänster om särskilda bostäder för socialt utsatta. Jag tror att båda kraven leder fel.
Bostadsbristen i våra största städer, men också i allt fler kommuner, förvärras för var dag. Det sker samtidigt som ojämlikheten ökar. Politiskt pågår en kamp mellan de som vill att välfärden ska krympa och vi som kämpar för att utöka den välfärd vi har i dag.
 
Med ökad ojämlikhet ökar också trycket på riktade satsningar för de fattiga och utsatta. Men fler riktade lösningar riskerar att minska viljan att bidra till välfärden. Det banar väg för ytterligare högerpolitik. Vi har under lång tid gått mot fler riktade lösningar och färre generella. Den här spiralen måste brytas och därför är Vänsterpartiets förhandlingssegrar i regeringens budget i år viktiga. De nya bidragen och stöden gäller alla. Alla betalar in, och alla får ta del av det tillbaka. Det är så vi bygger välfärdsstaten.
På den svenska hyresmarknaden är den röda tråden just det universella. Allmännyttan, som är hyreslägenheter som ägs av kommunerna, är till för alla medborgare. Hyror sätts inte fritt av de som äger bostäderna utan förhandlas med hyresgästerna och utgår inte från vad den som kan betala mest är beredd att betala utan från hyresgästernas plånbok och uppfattning om lägenheten, till exempel standard och läge. Sist men inte minst den kommunala bostadskön som ger lägenhet till den som har längst kötid.
Under sommaren har vi haft en situation där ett antal korttidskontrakt har löpt ut för en grupp familjer i Tensta i Stockholm, som så många andra haft svårt att hitta en ny bostad. Det har varit en jobbig tid för alla inblandade som vi i staden har försökt lösa efter bästa förmåga. När barnfamiljer riskerar att stå utan hem blir bostadsbristen konkret för oss alla, bortom siffror och antaganden.  
Diskussionen som bröt ut efter att detta uppmärksammats är en om andra sätt att fördela lägenheter än genom kötid, sociala bostäder för utsatta. Man ville att hyresgästerna skulle få bo kvar, vilket är ett förståeligt krav. Ändå kan vi inte ställa upp på den lösningen. Det skulle innebära att de går före i kön och att vi på godtyckliga grunder valde ut just dessa hyresgäster som mer behövande än alla dem som står i Stockholms bostadskö. Offret för sådan politik är den som stått ett år längre i kön, men som aldrig fick något korttidskontrakt utan som hoppar runt på soffor i väntan på att kötiden ska räcka till för en egen lägenhet.
Det mest rättvisa systemet för den fördelningen är, tror jag, en kommunal kö med fördelning efter kötid. Där är det tydligt och genomskinligt vad som gäller.

Att vi inte vill ha marknadshyror där hyresvärden fritt kan sätta hyran efter den som kan betala mest är nog självklart för de flesta till vänster. Men det bör vara lika självklart att vi står upp för generella satsningar och inte faller i fällan med sociala bostäder för fattiga. Så kallad ”social housing” leder till ökad segregation och i värsta fall att rena slumområden bildas dit de mest utsatta förpassas.
Lösningen är att vi måste bygga många fler hyreslägenheter med rimliga hyror och fortsätta försvara bostäder som en grundläggande del av välfärden. I ett system med marknadshyror och sociala bostäder blir vi alla offer för ökad ojämlikhet.

Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)