Vänsterpartiet kämpar för att bostäder ska vara en självklar del av välfärden. En bra bostad till en rimlig kostnad ska vara tillgängligt för alla. Så ser det inte ut i dag och bostadsbristen sätter stor press på den grundsynen. Krav har väckts från höger om att släppa hyressättningen fri vilket skulle innebära en enorm höjning av hyrorna. Men krav hörs också från vänster om särskilda bostäder för socialt utsatta. Jag tror att båda kraven leder fel.
Bostadsbristen i våra största städer, men också i allt fler kommuner, förvärras för var dag. Det sker samtidigt som ojämlikheten ökar. Politiskt pågår en kamp mellan de som vill att välfärden ska krympa och vi som kämpar för att utöka den välfärd vi har i dag.
 
Med ökad ojämlikhet ökar också trycket på riktade satsningar för de fattiga och utsatta. Men fler riktade lösningar riskerar att minska viljan att bidra till välfärden. Det banar väg för ytterligare högerpolitik. Vi har under lång tid gått mot fler riktade lösningar och färre generella. Den här spiralen måste brytas och därför är Vänsterpartiets förhandlingssegrar i regeringens budget i år viktiga. De nya bidragen och stöden gäller alla. Alla betalar in, och alla får ta del av det tillbaka. Det är så vi bygger välfärdsstaten.
På den svenska hyresmarknaden är den röda tråden just det universella. Allmännyttan, som är hyreslägenheter som ägs av kommunerna, är till för alla medborgare. Hyror sätts inte fritt av de som äger bostäderna utan förhandlas med hyresgästerna och utgår inte från vad den som kan betala mest är beredd att betala utan från hyresgästernas plånbok och uppfattning om lägenheten, till exempel standard och läge. Sist men inte minst den kommunala bostadskön som ger lägenhet till den som har längst kötid.
Under sommaren har vi haft en situation där ett antal korttidskontrakt har löpt ut för en grupp familjer i Tensta i Stockholm, som så många andra haft svårt att hitta en ny bostad. Det har varit en jobbig tid för alla inblandade som vi i staden har försökt lösa efter bästa förmåga. När barnfamiljer riskerar att stå utan hem blir bostadsbristen konkret för oss alla, bortom siffror och antaganden.  
Diskussionen som bröt ut efter att detta uppmärksammats är en om andra sätt att fördela lägenheter än genom kötid, sociala bostäder för utsatta. Man ville att hyresgästerna skulle få bo kvar, vilket är ett förståeligt krav. Ändå kan vi inte ställa upp på den lösningen. Det skulle innebära att de går före i kön och att vi på godtyckliga grunder valde ut just dessa hyresgäster som mer behövande än alla dem som står i Stockholms bostadskö. Offret för sådan politik är den som stått ett år längre i kön, men som aldrig fick något korttidskontrakt utan som hoppar runt på soffor i väntan på att kötiden ska räcka till för en egen lägenhet.
Det mest rättvisa systemet för den fördelningen är, tror jag, en kommunal kö med fördelning efter kötid. Där är det tydligt och genomskinligt vad som gäller.

Att vi inte vill ha marknadshyror där hyresvärden fritt kan sätta hyran efter den som kan betala mest är nog självklart för de flesta till vänster. Men det bör vara lika självklart att vi står upp för generella satsningar och inte faller i fällan med sociala bostäder för fattiga. Så kallad ”social housing” leder till ökad segregation och i värsta fall att rena slumområden bildas dit de mest utsatta förpassas.
Lösningen är att vi måste bygga många fler hyreslägenheter med rimliga hyror och fortsätta försvara bostäder som en grundläggande del av välfärden. I ett system med marknadshyror och sociala bostäder blir vi alla offer för ökad ojämlikhet.