Bostad som en mänsklig rättighet? För alla som växt upp under de senaste decenniernas långa nyliberala natt ter sig idén allt mer absurd. Fredrik Gertten undersöker i sin nya dokumentär marknaden för vår mest elementära ”handelsvara”.
I artikel 25 av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård… ”
Svart på vitt framträder snarare än något annat motsatsen till den bostadspolitiska riktning vi i allt högre hastighet tycks röra oss mot. När blågröna politiker i Stockholm fortsätter att sälja ut allmännyttan, när dotterbolaget till Blackstone, världsmarknadens största riskkapitalistbolag inom bostadsmarknaden, äger majoriteten av alla miljonprogramshus i svenska förorter och konstnärer bjuds in till kvarter som renoverar upp lägenheternas hyror till den grad att de som bor där måste flytta så långt ut i stadens marginaler att det inte ens är stad längre ja, då vill man gärna vifta med den där deklarationen om våra rättigheter framför Per Bolund när han inviger solceller och minglar i Flogsta.
Det är också i denna så kallade rättighet som Fredrik Gertten, malmöregissör med filmer som Bananas! och Bikes vs cars bakom sig, utgår från i sin nya dokumentärfilm Push.
I öppningsscenen bjuder en bartender laget runt på shots och beskriver hur kvarteren förändras när vintagebutikerna kommer, när de som skriver sina egna låtar flyttar in.
– Then you get pushed, säger han.
Gentrifiering har diskuterats flitigt de senaste åren. Den kreativa klassen flyttar in i socioekonomiskt utsatta områden, priserna stiger, de tidigare boende får flytta någon annanstans. Men det är varken surdegsbagerierna, konstnärerna eller den efterföljande välbärgade medelklassen som ligger bakom dessa geografiska förflyttningar av socialt och ekonomiskt kapital. Utan politiker, global marknad och riskkapitalistbolag, vilket Push förtjänstfullt pekar ut.
I ett slags internationellt körverk följer Gertten de människor som får betala priset för konsekvenserna av en värld där bostaden är en finansiell produkt som kan säljas fram och tillbaka 35 gånger i högfrekvenshandel med algoritmer utformade för att tjäna så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. De otaliga hyreshus där ingen av de boende vet vem ägaren egentligen är; ett grönområde där barnen brukade leka i Valparaiso som rivs för att göra plats åt lyxlägenheter; en man i Harlem som räknar ut att 90 procent av lönen går till hyran; 280 rivna hus i Seoul där maffian slog ned alla som inte flyttade på sig. Överallt tycks kurvorna peka åt samma håll: överhettade bostadsmarknader, fler hemlösa, bostadspriser som slår i taket och kräver decennium att spara ihop till.
Hon vill ställa staterna till svars för att inte leva upp till FN:s deklaration, men på hennes anförande i FN sitter åhörarna och scrollar Rolexklockor på sina smartphones
Först ryker de fattiga från städerna. Sedan medelklassen. Till slut står de där: gapande tomma hus, med ett värde som endast existerar som finansiell tillgång. För oavsett om en fastighet är bebodd, är den ändå del av de 217 biljoner dollar som världens fastigheter är uppskattade till. Riskkapitalistbolagen behöver inte hyresgäster – husen går ju att sälja oavsett.
Det är en vansinnigt mörk utveckling, kanske tydligast illustrerad med branden i Grenfell i London sommaren 2017, då 72 personer dog och 223 förlorade sina hem för att fasaden var klädd i ett billigt, lättantändligt material. Nio månader senare är det fortfarande många som inte har någonstans att bo.
När ägarna — de man gärna vill kalla ansvariga — är reducerade till ett utländskt företagsnamn på hyreskontraktet blir frågan om vem som ska ta det sociala ansvaret hängande i luften. Vem är det egentligen som ska se till att den mänskliga rättigheten om ett anständigt tak över huvudet efterlevs?
I Push glider kameran från de indignerade tidigare Grenfell-borna till FN-rapportören Leilani Farha, som så småningom blir filmens huvudperson. Hon vill ställa staterna till svars för att inte leva upp till FN:s deklaration, men på hennes anförande i FN sitter åhörarna och scrollar Rolexklockor på sina smartphones.
Så småningom ska hon dock få med sig borgmästare i Berlin, New York och Barcelona för att ta upp kampen mot riskkapitalisterna. Hur intressant man anser hennes skålande i vin över nämnda framgångar må vara en smaksak, men ett motstånd finns åtminstone formulerat.
Det är en påkostat stilig, rak film och bostadspolitiskt sprängstoff för de som förespråkar hårdare reglering och ett kommunalt eller statligt ägande av bostäder.