”Var tvungen att ha sex med hyresvärden för att få ha mina husdjur”, berättar en ung kvinna. En annan att ”när jag sade upp kontraktet så sade han att jag inte fick flytta därifrån. Mina föräldrar hämtade mig och mina saker mitt i natten då.”

Vittnesmålen kommer från Hyresgästföreningens rapport från december i fjol, som visar att unga ofta utsätts för sexuella trakasserier när de söker bostad. (Aftonbladet, 17/12 2023.)

Att vi ens talar om en ”bostadsmarknad” är absurt. Att ha någonstans att bo är en rättighet reglerad i två centrala FN-deklarationer, i gott sällskap med rätten till mat och vatten. Vi borde i stället tala om ”bostadsrätt” – men även det ordet är tyvärr uppbokat av marknaden.

Och likt många andra allmännyttiga tjänster som har sålts ut har marknaden blivit till en bandithärd. Bostadssveket mot de unga är monumentalt.

Regeringen är dessvärre lika kreativ som hyresvärdarna. I ungdomarnas misär har den hittat ännu ett sätt att göra de rika rikare. Dess utredare John Hassler föreslog nyligen att gränsen borde höjas för hur mycket av lägenhetens värde man får låna (”bolånetaket”) från 85 till 90 procent, och kraven på återbetalning så att det ska bli lättare för unga att ta lån. Allt för att slippa bygga de bostäder som faktiskt behövs. ”Jaha, de unga tvingas bo i garderober – ett perfekt läge att göra dem till livslånga låneslavar.”

Tragiskt nog är Magdalena Andersson inte mycket bättre. I hennes fall försöker hon motivera bristen på investeringar med att folkhemmet ”inte byggdes med lånade pengar”. Men som Kommunals utredare Hampus Andersson påpekar på X stämmer det inte: bara fem gånger mellan 1932 och 1975 gick Sverige med överskott i statskassan. Under samma period gick levnadsstandarden från stampat jordgolv till rostfritt stål. Om vi ska låna, så ska vi låna tillsammans.

Bedragare jobbar ofta i bostadsgrupper på Facebook, där de antingen kräver ockerhyror för rum knappt större än garderober, eller rånar människor rakt av.

Därför är det välkommet att Vänsterpartiet nu vill placera frågan om billiga hyresrätter i centrum. I en intervju med Dagens Arena utlovar Nooshi Dadgostar ett ”paradigmskifte i bostadspolitiken”, och förklarar hur ”bisarrt” det är att bostadshus säljs till utländska riskkapitalister. I stället efterfrågar hon en nationell bostadspolitik, som kan förverkliga Boverkets mål om en halv miljon bostäder till 2030.

Än så länge lever vi dock fortfarande i ett land där Göran Perssons motto om att den som är satt i skuld inte är fri blivit ett vapen för att tvinga befolkningen att belåna sig i stället. Och medan staten svär sig fri från ansvar, slås vi andra i bolånens bojor – en politisk utveckling som journalisten Andreas Cervenka beskriver i Fuskbygget.

Så i stället för nya bostäder ser vi ständigt nya metoder för att råna unga.

I april rapporterade SVT att en man i Umeå lurade till sig 77 000 kronor genom att få studenter att betala förskottshyror till en lägenhet de aldrig fick. Sådana bedragare jobbar ofta i bostadsgrupper på Facebook, där de antingen kräver ockerhyror för rum knappt större än garderober, eller rånar människor rakt av.

DN rapporterar dessutom om den kraftiga ökningen av ”hotellifiering”, där lägenheter illegalt hyrs ut i andra hand via bulvanföretag. Men också om en förening med det raka namnet ”En organisation av hyresgäster” som gjorde motstånd, genom att hyra in sig i en vindsvåning för 90 000 i månaden och utmana företagen i rätten.

Bara 2022 anmäldes över 25 000 sådana annonsbedrägerier. Den 26-åriga norrmannen Adriano Melai berättar för Hem & Hyra om när han fick anställning som lokförare i Göteborg och blev lurad att swisha ett förskott utan att sedan få en lägenhet.

Om inte staten börjar ta ansvar kommer fuskandet att fortgå. Unga tjejer kan räkna med fortsatta trakasserier av skrupelfria män. Och bankerna, ja de skrattar hela vägen till banken.