År 1976, efter oljekrisen och Watergate, var det en nedstämd stormakt i väst som firade 200 år. Men i Hollywood satt en arbetslös skådis och filade på ett filmmanus om just en uträknad föredetting som vägrar låta sig kuvas. Sylvester Stallone hade kommit på ett sätt att visa att den amerikanska drömmen fortfarande levde. Det sägs att han vid den tidpunkten var så fattig att han fick sälja sin hund Butkus för att ha råd med mat, men skildringen av arbetarkämpen Rocky gjorde Stallone till superstjärna.
Boxning som klasspegel är en amerikansk filmtrop som slog igenom efter andra världskriget. Berättelserna var ofta sedelärande och handlade om enskilda slagskämpars uppgång och fall och pengars korrumperande inverkan på framgång. Det är ingen slump att boxningsfilmen med sitt fokus på individen har en särskild plats i USA. Boxarnas svagheter, såsom hett temperament, slösaktighet och missbruk kan skyllas på dem själva. Deras framgångar handlar inte om att förändra orättvisor, utan om att uthärda dem. Eller, med den italienska hingstens egna ord: ”Det handlar inte om hur hårt du kan slå, utan om hur hårda slag du kan ta emot och fortfarande ta dig fram.”

I efterkrigstidens boxningsfilmer erbjöds även en nostalgisk bild av etniskt baserade getton som ett slags motvikter till kapitalistisk dekadens. Samtidigt hade det vita USA svårt att identifiera sig med denna farliga underklass. Rocky kunde bli en sådan bred framgång eftersom italiensk-amerikaner uppfattades som lagom annorlunda: fysiska, expressiva och knutna till sin sociala omgivning – men samtidigt ljushyade och individualistiska. Rocky blir i en scen av med sitt skåp till en ung afroamerikan, som tillhör en grupp vilken antyds vara på väg att skuffa undan Rockys traditionella arbetarklass. I verkligheten turades irländare, judar och italienare om i att dominera boxningen tills de integrerades i det vita majoritetssamhället, varpå afroamerikaner och latinos tog över. Sporten lät de fattiga försvara sina kvarter, och kunde för ett lyckligt fåtal dessutom leda till rikedom.

Rocky må hylla individens möjligheter att övervinna tuffa förhållanden, men många boxningsfilmer ifrågasätter också boxningsringen som klassteleportör. Den vrede som gör Tjuren från Bronx (1980) till en vinstmaskin får honom att stöta bort sin familj och sin omgivning. Vägen till lycka är istället att försonas med sin klassbakgrund. Eller, för Rockys del, att försonas med sin egen ändlighet; i sjunde och senaste filmen Creed (2016) slåss han mot lymfkörtelcancer, vilken likt boxningen är demokratisk. ”Tiden knockar alla”, säger Rocky. ”Tiden är obesegrad.”