Mycket klokt har sagts efter alla vänsterns valnederlag på 2000-talet. Det har inte hindrat dem från att upprepas. Men nu har eftervalsdebatten förts med ett allvar som känts större än tidigare.
Lars Ohlys olyckliga ögonblick av självgodhet på valnatten – att partiet ”gjort det bättre än någon någonsin hade kunnat kräva” – kostade honom en framtidskommission. Det blev nödvändigt för partiledningen att erkänna allvaret i fem förlorade val i rad. Kommissionens slutprodukt har nu upphöjts till strategidokument, att behandlas på kongressen 2012.
Kongressbehandlingen i sig väcker frågor. Det är rimligt att lyfta dit de politiska vägvalen. Men ska man rösta om huruvida partiets kommunikationsarbete ska bedrivas professionellt? Att till exempel politisk retorik måste handla om att ”beröra”, som kommissionen påpekar – det kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti.

Dokumentet i sig är bra. Det pekar på nödvändigheten av röda trådar, att välja rätt strider, att tala till väljarnas hjärtan, att inte rädas det populära, att hämta hem politiska segrar. Allting hade kunnat underbyggas bättre – fattiga tio sidor ger ingen tyngd åt arbetet – men kommissionen vågar utmana flera dåliga partitraditioner.
Fast en sådan tradition bevarar man: partiets eviga längtan efter andra medlemmar än dem det har. Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlemskader som ska förlösa partiet. Att bygga framgång med det parti man faktiskt har skulle också kunna vara en utgångspunkt.