En man hittas mördad i Keillers Park, Hisingen, Göteborg. Han heter Nassim (Piotr Giro) och är homosexuell invandrare. Det är inte oväsentligt – det är snarare därför han har mördats. I polisförhören häcklas dock fästmannen Peter (Mårten Klingberg) när han föreslår den tolkningen. Polisen är övertygad om att det rör sig om ett svartsjukedrama och att Peter är mördaren. Filmen bygger löst på mordet på en homosexuell invandrare i Göteborg 1997. Manuset är dock till största delen fiktivt.
Peter är en ”he-man” som med lätthet bär upp kostymen, står beredd att ta ännu ett steg i karriären och lever samboliv med en lika framgångsrik kvinna. Omgivningens reaktioner, när han istället beslutar sig för att leva med Nassim, vars personlighet dessutom präglas av en närmast Di Leva-flummig livsuppfattning, är milt uttryckt oförstående. Tillsammans tvingas de att möta alla fördomar hos omvärlden.
Tyvärr får även biobesökaren konfrontera sina på ett inte helt subtilt sätt – homosex är analt och på bögklubbar dansar man långdans i bästa samförstånd. Lättare att både tro på och ta till sig är omgivningens förakt och rädsla för homosexualitet, nyförälskelsens övergång i krävande vardagskärlek och huvudpersonernas tro på att guldet på deras respektive ringfingrar verkligen skyddar mot allt ont.

Giro som spelar Nassim gör rollfiguren fullkomligt oemotståndlig, trots de emellanåt väl dramatiska tonfallen och gesterna. Klinbergs Peter är vackert bräcklig bakom den till viss del påklistrade korrekta fasaden.
Filmen kretsar kring klassiska teman: omöjlig kärlek, borgerlighetens pryderi och bohemens längtan efter frihet. Ur den synpunkten är *Keillers park* inte en originell film. Faktumet att det är två män som står i centrum för kärlekssagan gör dock att tittaren stundtals glömmer bort den klichéartade röda tråden − temat är ändå något fortfarande ovanligt på filmduken (*Brokeback Mountain* till trots) och problematiken blir med nödvändighet en annan än den som skulle möta ett heterosexuellt par. Frågan är hur långt det räcker.