Svensk dokumentärfilm när den är som allra bäst – så kan man sammanfatta den gångna veckans tv.
SVT började med ett K Special om hip hop-gruppen Latin Kings från norra Botkyrka. Det var en ovanlig dokumentär om medlemmarna i gruppen, om deras liv och om deras musik. Men det var också en politisk dokumentär om möjligheter och begränsningar i de områden i Sverige där villkoren är som svårast.
Tom Alandhs uppföljning av dokumentärfilmen om hemlösa Pia var också mycket sevärd. Man tar nog till sig olika aspekter av allt man ser och hör och upplevelsen av en film är såklart subjektiv. För mig handlade Tom Alandhs andra film framför allt om föräldraskap. Pias mamma hade en framträdande roll i filmen och hennes sorg, smärta, glädje och förhoppningar skildrades under de år filminspelningen pågick. Filmen handlar också om Pias eget föräldraskap och hennes barn. Och budskapet är viktigt – alla är någons barn och många är också någons förälder. Man är inte bara sitt missbruk eller sina brister.
Samma kväll film visade TV 4 första delen av tre i en serie om våld mot kvinnor som Liza Marklund har gjort. Upplägget i första avsnittet var ganska enkelt. Utan krusiduller berättar kvinnor i olika åldrar som varit utsatta för misshandel av sina pojkvänner och män. Ett kvinnoöde berättas av väninnorna till kvinnan som mördades av sin man. Det är vanliga kvinnor i olika åldrar och från olika delar av Sverige. Inga experter, inga analyser – bara sanna berättelser om mäns våld mot kvinnor. En man berättade också anonymt om hur han försökt strypa sin flickvän. Han dömdes och fick vård och uppgav att han nu kan hantera sina känslor. Han lever med flickvännen.

Den fjärde dokumentären handlade, precis som veckans första, om ett hip hop-band. Dokumentärfilmarna har följt Malmögruppen Advanced Patrol under ett par år efter det att en av medlemmarna i gruppen tog livet av sig. Dokumentären följer två spår, dels gruppens utveckling, de får skivkontrakt och de blir uppmärksammade för sin musik. Dels deras sorg över Chafiks död. Chafiks hade en dotter och när han dog var flickvännen gravid med deras andra barn. Dokumentären handlar också om denna familj och den unga tvåbarnsmammans kamp för att behålla fotfästet. Hennes sorg och smärta, över både det som varit och framtiden, är stark och lämnar ingen oberörd.
Sverige är orättvist på många sätt – det blir mycket tydligt i dessa utomordentliga dokumentärer. Uppmaningen till oss alla blir att göra någonting åt det.