Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna och utbildningsminister, konstaterade nyligen att svenska klassrum varit ”rena vilda västern” – på grund av för mycket anpassat stöd till elever med särskilda behov.
”Tidigare fick elever med större behov av stöd hjälp av speciallärare i mindre grupper, men nu har ansvaret för att hjälpa de med extra behov lagts på klassläraren. Det är ett omöjligt uppdrag”, skrev hon i GP.
Förslaget är att flera av dagens anpassningar i ”huvudklassrummet” – som förenklade instruktioner, extra provtid, hörselkåpor eller digitala hjälpmedel – ska dras in, till förmån för fler smågrupper och avskilda miljöer. Vilka som behöver stöd ska i allt högre grad avgöras genom standardiserade tester en gång om året.
Facket Sveriges Lärare är ”försiktigt positiva” till förslaget, och håller med regeringen om att ”dagens system med extra anpassningar i klassrummet i praktiken lett till att elever gått utan stöd”.
– Därför blir det här också lätt för många lärare att ställa sig bakom, menar Gunnlaugur Magnússon (bilden), docent i pedagogik vid Uppsala universitet.
– Man känner sig helt enkelt utelämnad. Kvar, ensam, i en allt större och mer spretig grupp med fler svårigheter. Utan de resurser man behöver för att stötta.
Annette Bagger (bilden), professor i pedagogiskt arbete på Högskolan Dalarna och före detta matematiklärare, har också forskat länge på skolinkludering och specialpedagogik.
– Jag brukar å ena sidan säga att det aldrig blivit bra, någonsin i historien, när vi börjar sortera människor. Men en genuint bra, tillrättalagd miljö, där någons barn plötsligt kan börja slappna av, känna sig hemma och lära sig någonting, är självklart positivt.
Inkludering kan lätt låta som ett svar på allt, men ”har blivit synonymt med den enklaste formen av inkludering” i svensk skoldebatt, menar även Annette Bagger:
– Det är ren placering. Alla i samma rum. Jag skulle möjligen kalla det ”integrering” – man kan vara ”spatialt inkluderad”, men samtidigt pedagogiskt eller socialt exkluderad om miljön inte alls funkar för en. Man måste vara lite specifik med vad man pratar om, säger hon, och fortsätter:
– Jag tycker framför allt, krasst och osvenskt, att vi behöver börja prata om pengar. Lärarkåren är otroligt pressad. Vad är det för pengar och resurser som behövs för att barn inte bara ska kunna vara bra elever, utan kunna ha en bra barndom – sin enda – i skolan?
Gunnlaugur Magnússon har länge forskat på inkludering i skolans värld – och vad begreppet egentligen kommit att betyda, på policyspråk. Mycket har handlat just om att ”minska förekomsten av olika separata miljöer för elever med särskilda behov”.
Man kan inte fortsätta spara och samtidigt förvänta sig att skolan ska uppfylla ännu fler krav.
– Det fanns många argument för det, och flera goda. Separata miljöer blev ofta permanenta, elever med stöd blev för alltid portade från det vanliga klassrummet. De kostar mycket pengar, och eleverna ”hinner sällan ikapp” sina klasskamrater i längden med anpassad undervisning, förklarar Magnússon för Flamman.
– Jag har själv argumenterat för att man måste se det som en fråga om klass och etnicitet, bland annat. Miljöerna blev stigmatiserande, när främst redan utsatta pojkar med invandrarbakgrund och låg socioekonomisk status skickades dit.
I en färsk studie med titeln ”Inclusion has gone too far”, som granskar den politiska debatten om dessa åtgärder sedan millennieskiftet, konstaterar han och forskarkollegan David Paulsrud att det är just den slutsatsen politikerna dragit om orsaken till skolans tillstånd – men att andra problem, som nedskärningar, lärarbrist, och ”segregationseffekterna av skolval och skolmarknad” ofta ignorerats.
– Vi borde varit duktigare, både från vetenskapligt och politiskt håll, på att uppmärksamma resursfrågan: att man inte kan fortsätta spara och samtidigt förvänta sig att skolan ska uppfylla ännu fler krav, menar Gunnlaugur Magnússon.
Han nämner en professor i pedagogik, Bengt Persson, som redan år 2000 skrev om effekten under namnet tvångsintegrering – att ett marknadsorienterat skolsystem, där allt handlar om pengar och resultat, kommer placera elever med behov av stöd i det vanliga klassrummet utan att ge dem det de behöver.
– Sedan kommer man fortsätta spara på skolan. Och när resultaten blir sämre, då kommer man skylla på de här eleverna för resultatnedgången – både den egna skolans, och skolans i stort. Det är det jag skulle vilja säga att vi ser framför oss nu.
Simona Mohamsson pekar både i Expressen och GP ut Socialdemokraterna som inkluderingspolitikens urmoder, och beskyller partiet för att sedan 1990-talet ha ”ansett att det är elakt att peka ut elever som behöver stöd”. Forskarduon från Uppsala ger en delvis annan bild: att ”inkludering har gått för långt” först blir Liberalernas motto, men först omsätts i politik av Socialdemokraterna.
– Tonen sattes redan av Jan Björklund tidigt på 2000-talet, och det är nästan som om de andra partierna har lämnat walk over om skolan till Liberalerna, som lyckats få ”oförtjänt mycket makt” i frågan med tanke på väljarstödet. Men det var Socialdemokraterna, mellan 2018 och 2022, som började implementera ”inkluderingen har gått för långt” som policy, säger Gunnlaugur Magnússon.
Annette Bagger har själv funderat på vad som egentligen börjat hända med skolan, och synen på elever, sedan valrörelsen 2018.
Läs mer
– Jag tycker mig se en gradvis förändrad syn på människor som önskvärda eller inte, kopplat till produktivitet eller resultat, och att vilja vara en stat med stark ekonomi, framgång och innovationskraft. Man frågar: ”vem är den blivande goda medborgaren”, och det blir liksom smalare och smalare, säger Annette Bagger till Flamman.
– Min dotter skulle aldrig stanna hemma från gymnasiet för att hon var trött – som jag absolut kunde göra på min tid. Hon går ju till skolan med feber, även när jag vill att hon ska vara hemma! Hetsen för att missa något pressar henne att dölja det.
Flamman har sökt Sveriges Lärare.
