Jag kan inte kolla på Mellon längre. Efter att ha följt evenemanget sedan jag var barn så har tittandet kraschat i total giltighet. Omskakad undrar jag vad fan som hände?
Expressens kulturchef Karin Olsson har med rätta kritiserat SVT för att cred får stå tillbaka för miljonsatsningar på bredd. Varför pinsamma dokusåpor i stället för mer och fördjupad bevakning av medier, kultur och vetenskap? Jag anser dock att public service även ska göra underhållning för att kunna legitimera sina licenspengar. Men det som varit kul med Melodifestivalen känns i dag som dess största problem.
Mellon är en unik hybrid där målgruppssegmentering kombineras med en alla-ska-tralla-doktrin. Pappan som hellre vill spela innebandy ska titta precis som hans Tumblr-besatta tonårsdotter. Men jag tror tyvärr att efter år av mer eller mindre plikttittande så breddade Mellon till slut ihjäl mitt intresse.

Valet av den meningslöst okontroversiella Sanna Nielsen till programledare signalerade, efter exempelvis Gina Dirawi och Petra Mede, en storsatsning på en folklighet som räds allt utom publikens minsta gemensamma nämnare – vårt behov av trygghet. Ingen ska behöva frukta att som 2008 bli utsatta för Christian Luuk-skämtet att Guns N’ Roses släpp av Chinese Democracy blivit försenad. Underhållningsribban läggs i stället på dagisnivå. Ja, jag har tjuvkikat för att få mina farhågor bekräftade och det var skämskudde.
Jag har en känsla av att Mellon blivit allt mer maskinellt kylig i sin beräknande breddambition. Det innebär att när alla möjliga kanter polerats så har tyvärr en svårdefinierad men värdefull egenskap gått förlorad som kan kallas kitch eller camp. Sanna Nielsen som programledare betydde att ingenting i år skulle vara det minsta over the top. Att publiken lydigt eurovisionfascistiskt viftar med pompoms på kommando åt absolut ingenting är förvisso overkill men på fel vis.

Det värsta är att idén om de bästa låtarna totalt besegrats av en trist förutsägbar serieframställning av genre-stereotyper. Att alla ska få sitt av SVT betyder ett medelvärde av sexiga Britney, Bieberkillen, klubbakten, etno, rockabilly, singer-songwritertjejen, growlande metal, balladbruden, kändisen, veteranen med mera. Så i år, när både dokusåpa-Samir och Kvinnaböske engagerats, baxade den fega spekulationen i målgrupper till slut programmet över den breda kanten. Varför inte i stället försöka vaska fram Sveriges bästa låtar med de bästa artisterna? Måste bredd verkligen stå i vägen för cred?