NRK rapporterar om att Norge fått ett PR-problem: enligt utländska medier har man röstat fram ”Breiviks parti” till regeringsställning. Föga förvånande är norrmännen själva inte pigga på att ta till sig den analysen. Statsvetardoktoranden Anders Ravik Jupskås vid Oslo universitet som arbetar på en avhandling om Fremskrittspartiet menar att bilden bygger på en oförmåga att skilja mellan högerpopulism och högerextremism, eftersom partiet i själva verket tillhör ”den verkligt moderata delen av de högerpopulistiska strömningarna i Europa.” FrP:s vice partiledare Ketil Solvik-Olsen hoppas att media i respektive land snabbt ska informeras om ”det faktiska förhållandet.”[1]
Så då gör vi det.
Breivik var politiskt aktiv i FrP mellan 1997 och 2004, och var mellan oktober 2002 till november 2004 styrelsemedlem i lokalavdelningen Oslo Vest. Efter en intern maktkamp som han förlorade, avtog Breiviks engagemang. Han förlorade sitt medlemskap 2007 på grund av obetalda medlemsavgifter.

Men det finns skäl till att påminna sig om varför han gav upp sina förhoppningar om att FrP skulle kunna vara en kraft som motverkar det han och andra kulturkonservativa kallar multikulturalism: ”Ett moderat kulturkonservativt politiskt parti som Fremskrittspartiet är oförmöget att lösa våra primärproblem eftersom de systematiskt förlöjligas och isoleras av alla andra politiska partier och en enad mediesektor,” förklarar han i det omfångsrika kompendium han lanserade i samband med terrordåden.[2]
När jag skriver detta förhandlar Norges blivande statsminister med FrP om en plats i regeringen – partiet är med andra knappast så isolerat och förlöjligat som Breivik tänkte sig innan han beslöt sig att ta saken i egna händer genom att mörda en hel generation socialdemokratiska politikerämnen.
Det kan inte nog understrykas: Breiviks dåd var ett politiskt dåd. Det är i och för sig naturligt att man i bearbetningen av det trauma massmordet innebar kom att se på det som ett brott av allmänmänsklig karaktär, vilket var en förutsättning för att Norge som nation skulle kunna sörja de unga dödade. Men om det i ett första steg var nödvändigt att allmängiltiggöra sorgen, är det lika viktigt att i ett andra steg påminna om massmordets rent strategiskt-politiska dimension. För extremhögern, i Europa generellt men i än högre grad specifikt i just Norge, kan den realpolitiska vinsten av att en hel generation kommande socialdemokratiska politiker utplånas knappast överdrivas. I Sverige talar vi i dagarna om hur annorlunda det svenska politiska landskapet kunnat se ut om Anna Lindh inte blivit mördad. På Utöya avrättade Breivik 69 människor. Bara fem var fyllda 30 – 55 var mellan 14 och 19 år gamla. Femtiofem tonåringar, som alla delade en vision om ett annat slags samhälle än det som Breivik kämpar för, ett annat slags samhälle än det Fremskrittspartiet förespråkar; femtiofem politiska motståndare eliminerade. Människor som engagerar sig partipolitiskt växer inte på träd.

Det är sant att FrP skiljer sig radikalt från Breivik i den meningen att de inte förespråkar våld. Men grundbulten i bägges ideologiska program är påståendet att deras meningsmotståndare företräder ”en hatideologi som maskerats som ’tolerans’,” som det heter i kompendiet, men som vanligtvis går under beteckningen politisk korrekthet. Så sent som för ett par veckor sedan hävdade Per Sandberg, Stortingsledamot för FrP, att den nu avgående regeringen ”offrat de mänskliga rättigheterna på den politiska korrekthetens altare.”[3] 
Breivik torde alltså vara ganska nöjd med den politiska utvecklingen i Norge. I kompendiet framställer han också FrP som ett föredöme för antimuslimska organisationer. ”Alla Västeuropas anti-islamiseringspartier borde studera den ’Norska modellen,” skriver han, och förklarar Fremskrittspartiets framgångar med att det ”har ’ryktessköldar’ eftersom det började som ett skattesänkarparti men tog sig an invandringsmotstånd i början av 90-talet.” Fremskrittspartiet, fortsätter han, ”har en bra strategi där ’modern retorik’ och flera ’kvinnliga’ språkrör är en del av bilden.”[4]
En röst på FrP är förvisso inte en röst på det väpnade motstånd som Breivik förespråkar, men visst är det fortfarande en röst på Breiviks parti.

[1] (http://www.nrk.no/valg2013/frp-ber-ud-rydde-opp-1.11236482)
[2] [”A moderate cultural conservative political party like the Progress Party is un-capable of solving any of our primary problems as they are systematically ridiculed and isolated by all other political parties and a united media sector.” – 14]
[3] ”ofret menneskerettighetene på alteret for politisk korrekthet” (http://www.frp.no/nor/siste-nytt/FrP-bryter-ingen-konvensjoner)
[4] [All anti-Islamisation parties of Western Europe should study the ”Norwegian model”. The Progress Party, currently the most successful anti-immigration party in Europe, (www.frp.no) currently enjoying 27% on the polls (q1 09) and received 22% last election. It has a ”reputational shields” as it started out as a ”tax cut” party but took on anti-Immigration in the early 90’s. They have a good strategy where ”modern rhetoric” and several ”female” spokespersons is a part of the picture.]