Aron Etzler har tydligen fullständigt snöat in på en bisak i mitt förra inlägg i Flamman – att vi nämner Komintern. När han sedan själv börjar skriva om Komintern visar han att han samtidigt som han läst vårt inlägg slarvigt uppvisar stor okunnighet i ämnet.
(1) Vi har inte skrivit om Kominterntiden påstår Aron Etzler för att påskina att vi talar om något som är i tiden mycket avlägset, gammaldags och inaktuellt (2) Vi skrev om Komintertraditionen, som häftigt debatterades på partiets kongresser så sent som på 90-talet. Om uppgörelsen med denna eftersläpande ideologiska barlast kan man läsa om i Vänsterpartiets vitbok Lik i garderoben. Senaste utgåvan från 1996 finns säkert fortfarande i hyllorna på vänsterpartiets kansli. (3) Komintern hanterade relationerna mellan världens många kommunistiska partier och hade inte något med Stalins tvångsarbetsläger att göra, mer än att partierna utanför Sovjet inte ville tro på, förnekade eller såg med överseende på de uppgifter som på olika vägar kom fram om dessa läger. Själva lägerverksamheten sköttes av inte av Komintern utav NKVD. (4) Partiet arbetade envetet på att komma bort ifrån Komintertraditionen under efterkrigstiden – särskilt efter 1964 och CH Hermanssons tillträde som partiledare. (5) I Kominterntraditionen ingick att partiet i praktiken var överordnat staten och att partiledningen var överordnad statsledningen (det vill säga de folkvalda), därför att partiet som man sa ”alltid hade rätt”. (Die Partei hat immer recht, som det hette till exempel i DDR.)

Om man förklarar att riksdagsgruppen är ”en del av den gemensamma partiorganisationen” och sedan fattar en rad beslut i organisatoriska frågor som rimligen endast riksdagsgruppen har tillräcklig kompetens att hantera är PS ute på hal is och offrar (uppenbarligen utan att veta om det) åt Kominterntraditionen. För att använda dokumentet Om riksdagsuppdraget och dess ordval: PS skall vara politiskt vägledande inte organisatoriskt styrande. Här har PS gett sig till att styra riksdagsgruppen.
Vi är ytterligt förvånade över att partisekreteraren inte ser det problematiska i att man har en folkvald riksdagsgrupp, som utgör en del av den svenska statsledningen, och en partiledning vald av partimedlemmarna. Detta är ett permanent problem som arbetarrörelsens partier haft att hantera alltsedan man fick sina första riksdagsledamöter. Det kan hanteras klumpigt eller med känslighet och finess. Vad man kan säga om dokumentet Om riksdagsuppdraget är att det definitivt inte hanterar problemet med någon påtaglig finess.

Förhållandet mellan PS och riksdagsgruppen har ingen organisatorisk eller administrativ lösning. Det enda som kan ge en lösning på problemet är politisk skolning, debatt och diskussion för att uppnå enat politiskt uppträdande. Det är emellertid en betydligt mer arbetskrävande uppgift för en politisk ledning än att på ett möte anta ett dokument.
Sedan början av 70-talet har partiet i sina program förklarat följande: ”Partiet förpliktar sig att kämpa för varje utvidgning av demokratin och bekämpa varje inskränkning av den.” (cit. från 1972 års Principprogram). Detta är faktiskt den innersta kärnan i partiets verksamhet – både som mål och medel. Det är bara genom att kämpa för mer demokrati som vi kan nå socialismen. Alla andra vägar leder vilse. Detta borde idag vara elementa för varje V-medlem.
Idag menar vi att det är uppenbart att det dokument PS antagit naggar den interna partidemokratin i kanten och medför en byråkratisering av arbetet när det gäller förhållandet mellan riksdagsgruppen och PS. Detsamma gör när man ger talespersonerna möjlighet att i riksdagen eller i andra sammanhang hindra andra ledamöter att yttra sig på deras område. Hur går det med partiets kamp för ett demokratiskt och socialistiskt samhälle om vi inte är vaksamma mot brister inom vårt eget parti?
Vi har politisk demokrati i Sverige. Den har vänsterpartiet alltid värdesatt. Men självklart är den inte tillräcklig, men det vi har det vill vi behålla. Vi får kämpa för mer demokrati och på andra områden än det enbart politiska. Och där finns åtskilligt att göra.
Nordmark sätter i sitt inlägg citationstecken kring ”folket”, ”medborgarna” och ”väljarna”. Varför gör han det? Tydligen för att han vill ifrågasätta dessa instansers omdöme och därigenom deklassera dem som valts till riksdagsledamöter – även de som Vänsterpartiet lyckats få in i parlamentet.
Han vill hylla de ”hårt arbetande partimedlemmarna” men försöker sätta dem i motsättning till partiets riksdagsledamöter. Han glömmer dock att det är de hårt arbetande partimedlemmarna som faktiskt nominerat våra riksdagsledamöter, sett till att de hamnat i riksdagen genom att förmå människor att rösta på dem.

När partiledningen börjar betrakta sig som ett organ överordnat riksdagsgruppen uppvisar den inte bara misstro mot vårt partis riksdagsledamöter utan även mot de partimedlemmar som nominerat dem och väljarna som valt dem. När det kommer till kritan blir den en partiledning som alltid anser sig veta bäst (es hat immer recht) och bara litar på en enda instans – sig själv.
Nordmark beskyller oss för att vara stora anhängare av ”rena personval”. Det är vi inte alls. Det är nog så att partiets medlemmar och väljarna – även vänsterpartiets – vill välja dem man tycker företräder partiet bäst. Konstigare än så är det faktiskt inte. Här finns ingen anledning att klättra på väggarna och hojta om att vi skulle vara någon sorts anarkister.