Hela Sverige matas med solskenshistorier om prinsessbröllop. I en kyrka i Nörrebro, Köpenhamn, kurar 30 utvisningshotade irakiska flyktingar ihop sig. Den ena tv-kanalen efter den andra nyhetstidningen rådfrågar experter om de tror att den ena prinsessan kan få barn före den andra. Få vet vad flyktingarna i kyrkan tänker. Kanske undrar de vad som ska hända med deras liv om de blir skickade till Irak.
Natten den 12 augusti går dansk polis till attack mot fredliga demonstranter som samlats utanför kyrkan i Nörrebro för att förhindra avvisningen av flyktingarna. Polisen bryter mot den oskrivna regeln om att kyrkor är en fristad där man låter flyktingar vara.
De griper 19 asylsökande och för dem till flyktingförvar där de får invänta avvisning.
Filmklippen från händelsen visar hur polisen brutalt slår mot oskyddade demonstranter. Hur de sparkar på folk som ligger ner, slår i ryggen med batong när folk försöker ta sig från platsen och slår i ansiktet när demonstranter försöker prata med dem.
Till varje pris ska polisen in och gripa de män, kvinnor och barn som sökt skydd undan avvisning. Polisens agerande är brutalt och skrämmande. Men det är inte förvånande, snarare känns scenerna obehagligt bekanta.
Brutaliteten är en del av den repressiva makten och slutar inte när polisen slutat slå. Den är inbyggd i det asylsystem som möter människor på flykt. Den fortsätter när människor skickas till länder som befinner sig i inferno. Till länder som det egna landets medborgare starkt avråds från att resa till.
Det skrämmande är inte bara hur polisen tar sig in i en kyrka och attackerar oskyddade demonstranter. Skrämmande är inhumaniteten som präglar asylpolitiken i Fort Europa.
Vi kommer fortsättas att matas med solskenshistorier. Hovetikettexperter guidar oss genom rätt och fel. Få experter får uttala sig om hur asylpolitiken strider mot internationell rätt. Människors värde slås fast då vi får höra om sessor som smakar bröllopstårta och inte om hur andra får smaka pepparsprej.