Inrikes 09 oktober, 2013

Bruksorten kämpar för sin överlevnad

– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen.<br /> Det är snålt med matbutiker i Surahammar, men hur klarar sig bruksorten annars? Lennart Kjörling möter arbetslöshet och utflyttning, men också nyanlända Surabor och bruksanda.

I somras vandrade jag på Bruksleden i Bergslagen. Halva leden från Skultuna gick genom kalhyggen, till och med markeringarna var borthuggna där vi letade oss fram genom björkslyet. Framme i Surahammar tog vi in på vandrarhemmet, det kan väl inte vara något större tryck på det tänkte vi. Det visade sig vara fullsatt, men den vänlige värden Lasse Olivensjö kom rusande med sin mobiltelefon och erbjöd oss det sista hotellrummet.
Lasse har arbetat med åkeri i 17 år men ledsnade på att alltid köra den enformiga sträckan Västerås, Sundsvall, Stockholm och tog över vandrarhemmet 2008. Mysteriet med fullbeläggningen var ganska enkelt, han har fyllt med gästarbetare från Östeuropa som gör byggarbeten här i Västeråstrakten. Lasse trivs.
– Tänk att få äta frukost varje morgon med intressanta gäster istället för att köra runt ensam. Är det verkligen jobbet du skall till säger mina barn när jag går hit med en påse bullar i handen.
Vid frukostbordet berättar han om Surahammar, eller Suuura som man säger, om bruket som ville expandera och fick kommunen att bygga nya hyreslägenheter. Sedan kom krisen i början av 90-talet och lägenheterna stod tomma.
– Då fick de ta fram kulan och riva.
Nästan 400 lägenheter revs och det lade grunden för kommunens urusla ekonomi. Nu fylls en del av lägenheterna med nyanlända flyktingar.
– Det är ju bra att det går några på våra gator.
Bruken här i Bergslagen är embryot till den svenska industrin. Genom en medveten industripolitik med hård statlig styrning kom de att bli mycket viktiga för Sverige. Jag blir nyfiken på de här gamla bruksorterna. Hur klarar de av påfrestningarna i den nya tiden? Hur förvaltas vårt industriarv? Hur ser det politiska och sociala livet ut?  Jag beslutar återvända några veckor senare.
Det bästa sättet att ta sig till Sura är den relativt nybyggda järnvägen. Det stiliga stationshuset ligger bakom stängsel så jag leds istället mot centrum under sensommarsolen. Den första jag möter är en äldre kvinna med rullator. Jag frågar var jag kan köpa mig lite mat?
– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är hemskt.

Nå, jag lyckas i alla fall hitta en liten kvartersbutik som drivs av Frances Howard, kristen katolik som lämnade Irak för 30 år sedan då han skadats i kriget mot Iran. Det är inget imponerande sortiment i den nystartade butiken. Mjölk finns det, men i övrigt mycket kioskvaror.
– De äldre är i alla fall mycket nöjda, säger han samtidigt som han expedierar några ungdomar som köper lite godis efter skolan.
Detta med butikerna skall visa sig bli ett genomgående tema under mitt besök, men först skall jag träffa Riggert Silfver som är ordförande i hyresgästföreningen, här finns inga bostadsrätter. Riggert Silfver bor i vattentornet, ja faktiskt, åtta våningar finns under cisternen med en fantastisk utsikt.
Han ser inte så många problem för hyresgästerna i Sura, men är lite sur för att kommunen använder Surahammarhus som en mjölkko.
– Men så är det runt hela Sverige, kommunerna tar vinsterna från allmännyttan för att rädda sina ekonomier.

Han ser heller inga problem med flyktingarna i hyreslägenheterna. Däremot har några varit lite bekymrade att en del lägenheter hyrts ut till män från Västerås med sociala problem.
– Vi hade ett A-lag som hängde i centrum, men de var på väg att dö bort. Då kom gubbarna från Västerås och var lite störande, men sedan Konsum stängde har de försvunnit de också.
På baksidan på vattentornet ligger Kommunals expedition och där bjuder ordföranden Zdenka Mardetko på kaffe. Hon berättar om ett fack som är aktivt och till och med ökat från 479 medlemmar till 517 på några år.
– Det är väldigt bra och roligt. Skälet är främst att många gått medlemsutbildningen. Det är en tvådagarsutbildning och det är säkert 300 personer som gått den. Då förstår de vilka rättigheter och skyldigheter de har, så de blir mer på.
Den största fackliga frågan är arbetsmiljön, kommunen tightar till organisationen och pressen på personalen ökar. Framförallt i barnomsorgen har det blivit stressigt. Det är en mycket kraftig majoritet av kvinnor i facket. En stor del av männen försvann när kommunen sålde ut stora delar av den tekniska verksamheten till PEAB för ett antal år sedan.
– Det var tråkigt. Det som alltid legat mig varmt om hjärtat är att inte sälja ut välfärden. Det var därför jag gick med i Vänsterpartiet för 15 år sedan. Jag tyckte sossarna gått för långt till höger.
Socialdemokraterna har haft makten i Sura sedan urminnes tider. Zdenka Mardetko sitter i fullmäktige och tycker att de vill bestämma allt själva. Vänstern har vid två tillfällen haft samverkan med dem, men dragit sig ur då de känt att de bara skulle fungera som knähundar.
Det har talats ibland om att göra samma sak som i grannsamhällena Fagersta och Norberg, gå tillsammans med borgarna mot socialdemokraterna. Men det har inte blivit något av det, borgarna känns inte som något alternativ. Framgångarna i fullmäktige handlar därför om mer begränsade frågor. Senast fick man igenom en handikapplift i badhuset.

Göran Strandlund är politisk veteran i Vänstern i Sura, men han har tröttnat. Det finns två tätorter till i kommunen, Ramnäs och Virsbo. Förra året beslöt Socialdemokraterna att lägga ner högstadiet i Virsbo. De andra partierna i fullmäktige blev informerade om det beslutet samma klockslag som beslutet kungjordes i Virsbo.
– De bluffade oss. Det var då jag lade av. Jag låg ju och drömde mardrömmar om kommunledningen. De dansade cha-cha på sängkanten och det kunde jag avstå ifrån.
Reaktionen blev så stark att nu skall det hållas en folkomröstning i frågan samtidigt med EU-valet. Detta är den största politiska frågan i Surahammar just nu.
För några år sedan gjorde en centerpartist skandal genom att säga att det fanns ingen anledning att gå på kommunfullmäktiges möten. Sossarna gjorde det så bra själva.
Zdenka Mardetkos pappa som kom från Jugoslavien blev värvad av bruket på 60-talet. Hon är uppvuxen i Sura och har inte märkt någon främlingsfientlighet här, det har ju funnits invandrare så länge. Sverigedemokraterna fick visserligen två mandat i fullmäktige sist.
– Jag tror att det mest är folk som är missnöjda med de etablerade partierna, sen finns det kanske en och annan som är emot invandring.

Det finns inte så mycket nya arbetstillfällen i Sura, de nyanlända flyktingarna har därför svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det var därför jag blev glad över Frances Howards butik, men det visar sig att han bor i Eskilstuna. Syrianen Nori Cicek som driver Släggans pizzeria visar sig bo i Västerås. Det verkar vara en lång väg in i arbetslivet för de nyanlända invandrarna i Sura, något som på lång sikt kanske kan bli ett problem. Fast alla jag talar med är överens om att det finns mycket lite främlingsfientlighet i Sura.
Läraren Susanne Cederblad köper en pizza på Släggan på väg hem efter att ha tränat 9-åringar i fotboll. Själv har hon spelat i division 1. Bruksandan som man talar gott om här tar sig kanske sitt starkaste uttryck i idrotten som hockeylaget Blue Hammers som placerat Surahammar på kartan. Det var det första västmanländska lag som spelade i högsta serien. Sura-Pelle som spelade i Tre Kronors ungdomskedja är en legend, inte lika känt är att också Tommy Salo är härifrån.
Som många andra jag träffar trivs Susanne Cederblad utmärkt i Sura. Det viktigaste för henne är att man satsar mycket på barnen. Det säger ock
så Annelie Ståhl som lagat min frukost på vandrarhemmet.
– Jag har sex barn, två med speciella behov. De har blivit väldigt väl omhändertagna.

Men så var det detta med centrum. Konsum har precis slagit igen liksom flera andra butiker. Sportaffären säljer nu enbart över nätet. Två mil bort i Västerås finns Sveriges största köpcentrum Erikslund. Flera jag träffar erkänner lite skamset att de handlar där istället.
Men Folkets Hus i centrum kämpar vidare. Paolo Sandbom bubblar av entusiasm. Sedan något år tillbaka är huset fullt av aktiviteter han dragit igång. Mest omtalad är biografen som nyligen gått över till digitalt. Svenska Filminstitutet har stöttat 250 biografer på mindre platser i övergången. Detta sker runt hela Sverige, det sänds till och med opera direkt från Metropolitan i New York.
– Förr kostade bara frakten 1000 kronor med bussgods. Nu kan vi få filmerna direkt till premiären och har en mycket hög kvalité både på bild och ljud.
Folkets Hus försöker nu bli den sammanhållande kraft Sura så väl behöver, alla från 0-100 skall vara välkomna. Där finns allt från knattebio till boulehall för pensionärerna. Man kan tillbringa en hel dag där.

Britt-Inger Fröberg är metallarbetare från Ramnäs och sedan fyra år Surahammars kommunalråd. Jag träffar henne på besök i Stockholm. Hon erkänner utan omsvep att centrum är ett problem, men de har inte givit upp ännu.
Det är inte lätt med nya arbetstillfällen. Från att ha haft flera tusen arbetare har Surahammars bruk bara några hundra kvar. Idag sker tillverkningen med helt annorlunda tekniker som kräver färre anställda. Men fabrikerna finns fortfarande kvar, både hjulfabriken i Sura och Ankarkätting i Ramnäs har orderböckerna fulla.
– Det gäller att de nischar sig och är bäst på det de gör.
Surahammar har den näst högsta kommunala skulden i Sverige räknat per innevånare. Det beror mycket på att skatteinkomsterna minskade när bruken skar ner personal. Nu har kommunen investerat i 90 miljoner en ny skola men Britt-Inger Fröberg menar att man nu har kontroll över ekonomin och har börjat betala tillbaka på lånet. Hon är optimistisk över framtiden, men när hon skall formulera en vision över Suras framtid blir hon lite vag.
– Skall vi fortsätta utveckla kommunen så måste vi växa, jag tror vi har goda förutsättningar.
Jag lämnar Sura med känslan av att ha varit mitt i Sverige av idag. Här finns fortfarande rester av det som var socialdemokratins Sverige. Intentionerna är välmenande men framtiden är diffus. Det skall bli spännande att se hur kommunalvalet går.

 

 

 

”Vi borde vara mer stolta över vår historia”

Benny Andersson hämtar mig i sin vackra rosa veteran Dodge. Han vill visa lite av Suras historia. Vi börjar på MC-muséet. Här står en kopia av den första bensinbyggda bil som byggdes i Sverige. Kunstruktör var Gustav Eriksson i Surahammar 1898. Vid den tiden fanns det spetskompetens vid bruket. Numera drivs denna kopia av en gräsklipparmotor och dammas av vid speciellt högtidliga tillfällen för att köras runt.
Nästa anhalt är Buksmuséet, eller kan man kalla det museum? De gamla fabrikslokalerna ser ganska förfallna ut och det krävs att vi lånar en nyckel för att komma in. I ljuset som strömmar in genom de dammiga fönstren står en imponerande samling maskiner och redskap. Ångloket Valunder byggdes 1876 och kördes på den en mil långa banan mellan Lisjö och Sura. Annat som visas är tillverkningen av järnvägshjul, man var föregångare med det här på bruket.
– Vi borde vara mera stolta över vår historia. Man skulle kunna använda arbetslösa ungdomar för att restaurera och driva muséet på sommaren, säger Benny Andersson.

Han brukade sitta hemma och skriva insändare. När kommunen ville stänga ner turistinformationen tackade han ironiskt för att man skulle slippa turister som åt upp maten och tankade slut på bensinen. Men till förra valet beslutade han sig för att engagera sig i Vänsterpartiet. Han blev medlem 16 nu finns det 34 och det lär vara på gång att man blir 39. I fullmäktige har han drivit frågor som papperskorgar och motionsslingan. Mest stolt verkar han vara över att Vänsterpartiet stöttar ungdomsverksamheten i olika idrottklubbar. I princip hela det kommunala bidraget partiet får går dit, man använder inget själva. I Ishallen hänger en banderoll från partiet.
Men nu vill han visa mig sin arbetsplats, hjulverkstan som var en del av bruket men numera har det en italiensk ägare. Utanför syns långa rader rostiga järnvägshjul, det är ett lager med udda storlekar om det skulle behövas.
– Vi är de enda i Europa som klarar små serier med snabba leveranser, nu håller vi på och levererar till satsningen på snabbtåg i Kina.

Benny Andersson visar mig på några hjulpar som snart är klara. De är till för Reginatågen, just de tågen som tagit mig till Sura. Det är ett riktigt precisionsarbete man håller på med, kraven på kvalité är mycket höga. Det finns en risk att det kan skapas hjulplattor om hjulen låses vid lövhalka, något som sedan kan skada rälsen. Benny säger att deras hjul inte orsakat några olyckor, de har koll på alla hjul som tillverkats här.
– Nej förresten. Vi fick en reklamation från en tågolycka 2011 i Norge. Hjulet visade sig vara byggt 1964 och hade gått 200 miljoner mil, de får inte gå längre än 40 år.
Nu planerar företaget bygga ut ytterligare, grunden har lagts för en ny byggnad på 1400 kvadrat.
– Vi skall satsa mer på att reparera utslitna hjul. Fast det kommer inte att ge så många nya jobb, kanske bara en fyra stycken per år.
Det är mer jobb som behövs i Sura. Benny påpekar att det i tio år stått ett antal industritomter färdiga vid den stora vägen.
– Kommunen vill ha för mycket, samma tomtpriser som i Västerås. Det vore bättre att sälja dem billigt eller ge bort dem.

Inrikes 26 januari, 2026

Svensk skola har blivit en sekt

Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.

Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.

NEJ TILL MILJÖPARTIET.

Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.

Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.

Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.

Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.

Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.

Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.

Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?

Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.

När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.

Läs mer

Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.

Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Han sätter mannen vid vävstolen: ”Finns något fint i ytligheten”

Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.

I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.

När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.

– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 22 januari, 2026

”Bristande drivkrafter” ger inte tioprocentig arbetslöshet

Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).

Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.

Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Läs mer

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 22 januari, 2026

Amanda Romare: Vaginan ger mig prestationsångest

Amanda Romare är aktuell med en ny roman – denna gång om att vara i en relation snarare än att söka den. Foto: Lisa Mattisson.

Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.

– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!

Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.

Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.

Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?

Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.

– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.

Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.

Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.

Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.

Möte. Amanda blir direkt igenkänd av 20-åriga Elle som är butiksanställd. Foto: Lisa Mattisson.

De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.

– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.

– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!

Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.

Ridå. Strävan efter ärlighet är nästan tvångsmässig men nödvändig, menar Amanda Romare. Foto: Lisa Mattisson.

– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.

Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.

För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 januari, 2026

Bregman gör moralen till ett karriärval

Rutger Bregman tycker att det bästa för världen man kan göra är karriär inom godhet. Foto: SVT.

Vill du göra gott? Glöm aktivism – starta en välgörenhetsstartup och uppgradera ditt samvete. Lyra Eriksson Lindbeck har läst "Moraliskt kapital".

Sedan en tid tillbaka är det hopplöst ute att vara vegetarian. Restaurangerna i Stockholms innerstad skryter inte längre med köttfria menyer, vegoföretag går i konkurs, och vänner som tidigare varit veganer ser stolta ut när de beställer in en råbiff.

Nästan som att det har blivit töntigt att ha ett samvete.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 21 januari, 2026

Rasmus Fleischer: AI-modellerna vore ingenting utan Wikipedia

Den 25-årsfirande kunskapssajten Wikipedia står sig än. Foto: Eric Risberg/TT.

När Wikipedia fyller 25 år står det kvar som ett undantag som överlevt dotcomkraschens kommersialisering. I algoritmernas era har uppslagsverket visat sig både mer omstritt och nödvändigt än någonsin.

Wikipedia har fyllt 25 år. 

Åldern är talande nog. Inte bara i den metaforiska meningen att kunskapssajten skulle vara en ung vuxen som grubblar över sin identitet och sina livsplaner. Nej, mer för att 2001 är ett mycket ovanligt födelseår bland nätjättar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 januari, 2026

Våtmarksaktivister vill ”folkomrösta” om torv

Återställ våtmarker vill avskaffa torvbrytning – men först se om de har svenska folkets röst med sig. Foto: Samuel Steén/TT, skärmdump (montage).

Återställ våtmarker drar på egen hand ihop en ”olydig folkomröstning” för att se om svenska folket vill förbjuda torvbrytning, och väcka frågor om hur demokrati fungerar. Samtidigt står aktivistgruppen för nejsidans kampanjarbete – medan torvlobbyisterna tackat nej till att sköta jasidan.

”Ett initiativ för en sann och ärlig demokrati”. Så presenteras kampanjen ”Olydig folkomröstning” på den egna hemsidan. 

Bakom står aktivistgruppen Återställ våtmarker, kända för trafikblockader och spektakulära aktioner, där man bland annat kapat scenen på Melodifestivalen för att sprida sitt budskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)