Inrikes 09 oktober, 2013

Bruksorten kämpar för sin överlevnad

– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen.<br /> Det är snålt med matbutiker i Surahammar, men hur klarar sig bruksorten annars? Lennart Kjörling möter arbetslöshet och utflyttning, men också nyanlända Surabor och bruksanda.

I somras vandrade jag på Bruksleden i Bergslagen. Halva leden från Skultuna gick genom kalhyggen, till och med markeringarna var borthuggna där vi letade oss fram genom björkslyet. Framme i Surahammar tog vi in på vandrarhemmet, det kan väl inte vara något större tryck på det tänkte vi. Det visade sig vara fullsatt, men den vänlige värden Lasse Olivensjö kom rusande med sin mobiltelefon och erbjöd oss det sista hotellrummet.
Lasse har arbetat med åkeri i 17 år men ledsnade på att alltid köra den enformiga sträckan Västerås, Sundsvall, Stockholm och tog över vandrarhemmet 2008. Mysteriet med fullbeläggningen var ganska enkelt, han har fyllt med gästarbetare från Östeuropa som gör byggarbeten här i Västeråstrakten. Lasse trivs.
– Tänk att få äta frukost varje morgon med intressanta gäster istället för att köra runt ensam. Är det verkligen jobbet du skall till säger mina barn när jag går hit med en påse bullar i handen.
Vid frukostbordet berättar han om Surahammar, eller Suuura som man säger, om bruket som ville expandera och fick kommunen att bygga nya hyreslägenheter. Sedan kom krisen i början av 90-talet och lägenheterna stod tomma.
– Då fick de ta fram kulan och riva.
Nästan 400 lägenheter revs och det lade grunden för kommunens urusla ekonomi. Nu fylls en del av lägenheterna med nyanlända flyktingar.
– Det är ju bra att det går några på våra gator.
Bruken här i Bergslagen är embryot till den svenska industrin. Genom en medveten industripolitik med hård statlig styrning kom de att bli mycket viktiga för Sverige. Jag blir nyfiken på de här gamla bruksorterna. Hur klarar de av påfrestningarna i den nya tiden? Hur förvaltas vårt industriarv? Hur ser det politiska och sociala livet ut?  Jag beslutar återvända några veckor senare.
Det bästa sättet att ta sig till Sura är den relativt nybyggda järnvägen. Det stiliga stationshuset ligger bakom stängsel så jag leds istället mot centrum under sensommarsolen. Den första jag möter är en äldre kvinna med rullator. Jag frågar var jag kan köpa mig lite mat?
– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är hemskt.

Nå, jag lyckas i alla fall hitta en liten kvartersbutik som drivs av Frances Howard, kristen katolik som lämnade Irak för 30 år sedan då han skadats i kriget mot Iran. Det är inget imponerande sortiment i den nystartade butiken. Mjölk finns det, men i övrigt mycket kioskvaror.
– De äldre är i alla fall mycket nöjda, säger han samtidigt som han expedierar några ungdomar som köper lite godis efter skolan.
Detta med butikerna skall visa sig bli ett genomgående tema under mitt besök, men först skall jag träffa Riggert Silfver som är ordförande i hyresgästföreningen, här finns inga bostadsrätter. Riggert Silfver bor i vattentornet, ja faktiskt, åtta våningar finns under cisternen med en fantastisk utsikt.
Han ser inte så många problem för hyresgästerna i Sura, men är lite sur för att kommunen använder Surahammarhus som en mjölkko.
– Men så är det runt hela Sverige, kommunerna tar vinsterna från allmännyttan för att rädda sina ekonomier.

Han ser heller inga problem med flyktingarna i hyreslägenheterna. Däremot har några varit lite bekymrade att en del lägenheter hyrts ut till män från Västerås med sociala problem.
– Vi hade ett A-lag som hängde i centrum, men de var på väg att dö bort. Då kom gubbarna från Västerås och var lite störande, men sedan Konsum stängde har de försvunnit de också.
På baksidan på vattentornet ligger Kommunals expedition och där bjuder ordföranden Zdenka Mardetko på kaffe. Hon berättar om ett fack som är aktivt och till och med ökat från 479 medlemmar till 517 på några år.
– Det är väldigt bra och roligt. Skälet är främst att många gått medlemsutbildningen. Det är en tvådagarsutbildning och det är säkert 300 personer som gått den. Då förstår de vilka rättigheter och skyldigheter de har, så de blir mer på.
Den största fackliga frågan är arbetsmiljön, kommunen tightar till organisationen och pressen på personalen ökar. Framförallt i barnomsorgen har det blivit stressigt. Det är en mycket kraftig majoritet av kvinnor i facket. En stor del av männen försvann när kommunen sålde ut stora delar av den tekniska verksamheten till PEAB för ett antal år sedan.
– Det var tråkigt. Det som alltid legat mig varmt om hjärtat är att inte sälja ut välfärden. Det var därför jag gick med i Vänsterpartiet för 15 år sedan. Jag tyckte sossarna gått för långt till höger.
Socialdemokraterna har haft makten i Sura sedan urminnes tider. Zdenka Mardetko sitter i fullmäktige och tycker att de vill bestämma allt själva. Vänstern har vid två tillfällen haft samverkan med dem, men dragit sig ur då de känt att de bara skulle fungera som knähundar.
Det har talats ibland om att göra samma sak som i grannsamhällena Fagersta och Norberg, gå tillsammans med borgarna mot socialdemokraterna. Men det har inte blivit något av det, borgarna känns inte som något alternativ. Framgångarna i fullmäktige handlar därför om mer begränsade frågor. Senast fick man igenom en handikapplift i badhuset.

Göran Strandlund är politisk veteran i Vänstern i Sura, men han har tröttnat. Det finns två tätorter till i kommunen, Ramnäs och Virsbo. Förra året beslöt Socialdemokraterna att lägga ner högstadiet i Virsbo. De andra partierna i fullmäktige blev informerade om det beslutet samma klockslag som beslutet kungjordes i Virsbo.
– De bluffade oss. Det var då jag lade av. Jag låg ju och drömde mardrömmar om kommunledningen. De dansade cha-cha på sängkanten och det kunde jag avstå ifrån.
Reaktionen blev så stark att nu skall det hållas en folkomröstning i frågan samtidigt med EU-valet. Detta är den största politiska frågan i Surahammar just nu.
För några år sedan gjorde en centerpartist skandal genom att säga att det fanns ingen anledning att gå på kommunfullmäktiges möten. Sossarna gjorde det så bra själva.
Zdenka Mardetkos pappa som kom från Jugoslavien blev värvad av bruket på 60-talet. Hon är uppvuxen i Sura och har inte märkt någon främlingsfientlighet här, det har ju funnits invandrare så länge. Sverigedemokraterna fick visserligen två mandat i fullmäktige sist.
– Jag tror att det mest är folk som är missnöjda med de etablerade partierna, sen finns det kanske en och annan som är emot invandring.

Det finns inte så mycket nya arbetstillfällen i Sura, de nyanlända flyktingarna har därför svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det var därför jag blev glad över Frances Howards butik, men det visar sig att han bor i Eskilstuna. Syrianen Nori Cicek som driver Släggans pizzeria visar sig bo i Västerås. Det verkar vara en lång väg in i arbetslivet för de nyanlända invandrarna i Sura, något som på lång sikt kanske kan bli ett problem. Fast alla jag talar med är överens om att det finns mycket lite främlingsfientlighet i Sura.
Läraren Susanne Cederblad köper en pizza på Släggan på väg hem efter att ha tränat 9-åringar i fotboll. Själv har hon spelat i division 1. Bruksandan som man talar gott om här tar sig kanske sitt starkaste uttryck i idrotten som hockeylaget Blue Hammers som placerat Surahammar på kartan. Det var det första västmanländska lag som spelade i högsta serien. Sura-Pelle som spelade i Tre Kronors ungdomskedja är en legend, inte lika känt är att också Tommy Salo är härifrån.
Som många andra jag träffar trivs Susanne Cederblad utmärkt i Sura. Det viktigaste för henne är att man satsar mycket på barnen. Det säger ock
så Annelie Ståhl som lagat min frukost på vandrarhemmet.
– Jag har sex barn, två med speciella behov. De har blivit väldigt väl omhändertagna.

Men så var det detta med centrum. Konsum har precis slagit igen liksom flera andra butiker. Sportaffären säljer nu enbart över nätet. Två mil bort i Västerås finns Sveriges största köpcentrum Erikslund. Flera jag träffar erkänner lite skamset att de handlar där istället.
Men Folkets Hus i centrum kämpar vidare. Paolo Sandbom bubblar av entusiasm. Sedan något år tillbaka är huset fullt av aktiviteter han dragit igång. Mest omtalad är biografen som nyligen gått över till digitalt. Svenska Filminstitutet har stöttat 250 biografer på mindre platser i övergången. Detta sker runt hela Sverige, det sänds till och med opera direkt från Metropolitan i New York.
– Förr kostade bara frakten 1000 kronor med bussgods. Nu kan vi få filmerna direkt till premiären och har en mycket hög kvalité både på bild och ljud.
Folkets Hus försöker nu bli den sammanhållande kraft Sura så väl behöver, alla från 0-100 skall vara välkomna. Där finns allt från knattebio till boulehall för pensionärerna. Man kan tillbringa en hel dag där.

Britt-Inger Fröberg är metallarbetare från Ramnäs och sedan fyra år Surahammars kommunalråd. Jag träffar henne på besök i Stockholm. Hon erkänner utan omsvep att centrum är ett problem, men de har inte givit upp ännu.
Det är inte lätt med nya arbetstillfällen. Från att ha haft flera tusen arbetare har Surahammars bruk bara några hundra kvar. Idag sker tillverkningen med helt annorlunda tekniker som kräver färre anställda. Men fabrikerna finns fortfarande kvar, både hjulfabriken i Sura och Ankarkätting i Ramnäs har orderböckerna fulla.
– Det gäller att de nischar sig och är bäst på det de gör.
Surahammar har den näst högsta kommunala skulden i Sverige räknat per innevånare. Det beror mycket på att skatteinkomsterna minskade när bruken skar ner personal. Nu har kommunen investerat i 90 miljoner en ny skola men Britt-Inger Fröberg menar att man nu har kontroll över ekonomin och har börjat betala tillbaka på lånet. Hon är optimistisk över framtiden, men när hon skall formulera en vision över Suras framtid blir hon lite vag.
– Skall vi fortsätta utveckla kommunen så måste vi växa, jag tror vi har goda förutsättningar.
Jag lämnar Sura med känslan av att ha varit mitt i Sverige av idag. Här finns fortfarande rester av det som var socialdemokratins Sverige. Intentionerna är välmenande men framtiden är diffus. Det skall bli spännande att se hur kommunalvalet går.

 

 

 

”Vi borde vara mer stolta över vår historia”

Benny Andersson hämtar mig i sin vackra rosa veteran Dodge. Han vill visa lite av Suras historia. Vi börjar på MC-muséet. Här står en kopia av den första bensinbyggda bil som byggdes i Sverige. Kunstruktör var Gustav Eriksson i Surahammar 1898. Vid den tiden fanns det spetskompetens vid bruket. Numera drivs denna kopia av en gräsklipparmotor och dammas av vid speciellt högtidliga tillfällen för att köras runt.
Nästa anhalt är Buksmuséet, eller kan man kalla det museum? De gamla fabrikslokalerna ser ganska förfallna ut och det krävs att vi lånar en nyckel för att komma in. I ljuset som strömmar in genom de dammiga fönstren står en imponerande samling maskiner och redskap. Ångloket Valunder byggdes 1876 och kördes på den en mil långa banan mellan Lisjö och Sura. Annat som visas är tillverkningen av järnvägshjul, man var föregångare med det här på bruket.
– Vi borde vara mera stolta över vår historia. Man skulle kunna använda arbetslösa ungdomar för att restaurera och driva muséet på sommaren, säger Benny Andersson.

Han brukade sitta hemma och skriva insändare. När kommunen ville stänga ner turistinformationen tackade han ironiskt för att man skulle slippa turister som åt upp maten och tankade slut på bensinen. Men till förra valet beslutade han sig för att engagera sig i Vänsterpartiet. Han blev medlem 16 nu finns det 34 och det lär vara på gång att man blir 39. I fullmäktige har han drivit frågor som papperskorgar och motionsslingan. Mest stolt verkar han vara över att Vänsterpartiet stöttar ungdomsverksamheten i olika idrottklubbar. I princip hela det kommunala bidraget partiet får går dit, man använder inget själva. I Ishallen hänger en banderoll från partiet.
Men nu vill han visa mig sin arbetsplats, hjulverkstan som var en del av bruket men numera har det en italiensk ägare. Utanför syns långa rader rostiga järnvägshjul, det är ett lager med udda storlekar om det skulle behövas.
– Vi är de enda i Europa som klarar små serier med snabba leveranser, nu håller vi på och levererar till satsningen på snabbtåg i Kina.

Benny Andersson visar mig på några hjulpar som snart är klara. De är till för Reginatågen, just de tågen som tagit mig till Sura. Det är ett riktigt precisionsarbete man håller på med, kraven på kvalité är mycket höga. Det finns en risk att det kan skapas hjulplattor om hjulen låses vid lövhalka, något som sedan kan skada rälsen. Benny säger att deras hjul inte orsakat några olyckor, de har koll på alla hjul som tillverkats här.
– Nej förresten. Vi fick en reklamation från en tågolycka 2011 i Norge. Hjulet visade sig vara byggt 1964 och hade gått 200 miljoner mil, de får inte gå längre än 40 år.
Nu planerar företaget bygga ut ytterligare, grunden har lagts för en ny byggnad på 1400 kvadrat.
– Vi skall satsa mer på att reparera utslitna hjul. Fast det kommer inte att ge så många nya jobb, kanske bara en fyra stycken per år.
Det är mer jobb som behövs i Sura. Benny påpekar att det i tio år stått ett antal industritomter färdiga vid den stora vägen.
– Kommunen vill ha för mycket, samma tomtpriser som i Västerås. Det vore bättre att sälja dem billigt eller ge bort dem.

Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 augusti, 2025

Möhippa AB – nu med personaltröjor och pyroteknik

En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.

En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?

Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Läs mer

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Adobe stock.

Det är lockande att kalla teknikjättarna för feodalherrar. Men det är samma kapitalistiska utsugning – nu beväpnad med molnservrar och AI.

Från Paris till Madrid, från Rom till Berlin hemsöks Europas vänster av ett medeltida spöke – iförd en Silicon Valley-hoodie: ”teknikfeodalismen”.

Jean-Luc Mélenchon, de facto-ledare för det franska vänsterpartiet La France Insoumise, har krävt en skatt på vinsterna från vad han kallar våra nya ”digitala herrar”. Samtidigt twittrar samme Mélenchon att ”AI är inte något externt till den kapitalistiska verkligheten: den skriver in sig i en teknikfeodalism där några få aktörer fångar upp räntan.”

Vinst eller ränta? Kapitalism eller feodalism? Som en lösdrivande Schrödingers katt som strövar runt på Palo Altos gator existerar Mélenchons ekonomi i två tillstånd samtidigt – död och levande, kapitalistisk och feodal – beroende på vilket retoriskt syfte han har när han öppnar lådan.

I Spanien går vice premiärminister Yolanda Díaz till angrepp mot ”teknikfeodalismen hos magnaten Elon Musk” och varnar för att teknikmiljardärer vill förvandla ”demokratier till företagsmonarkier”. Italiens gröna ledare Angelo Bonelli anklagar samma miljardär för att ha skapat ”en autokratisk nyfeodalism” och uppmanar landet att välja mellan ”Musk eller demokratin”.

Denna våg av teknikfeodal teater är komiskt dåligt tajmad – den blossar upp mitt i den mest obscena, AI-drivna kapitalistiska backanalen sedan Guldruschen. Under Trumps Gulfturné i maj 2025 säkrade han enorma investeringar till USA, där det mesta öronmärks för AI-infrastruktur – 5,8 biljoner kronor från Saudiarabien, 11,6 biljoner från Qatar och 13,5 biljoner från Förenade Arabemiraten. Japan har redan utlovat 11 biljoner.

När OpenAI:s Sam Altman i fjol äskade ytterligare 77 biljoner ”för mänsklighetens skull”, kändes det som performancekonst. Nu framstår det snarare som bristande ambition.


När så mycket kapital – och framtida profit – står på spel är ingenting heligt. Datalager, algoritmfästningar och patent ger inte längre skydd. Gårdagens monopolist är morgondagens affärsanka. Wall Street-analytiker kräver nu att Apple sparkar sin vd Tim Cook, för att han enligt dem misskött bolagets AI-strategi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 augusti, 2025

Kvinnostrejken som chockade Sverige

Gruppfoto på Skeppsbrons telefonstation i Stockholm. Foto: Telemuseums bildsamlingar/Tekniska museet (kolorerat av Flamman).

Våren 1897 gick ett par hundra unga kvinnor i strid med ett av landets första teknikbolag. Allt började med beslagtagna teaterbiljetter – och slutade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, hånad från höger till vänster som ett överklasspåhitt.

Akt I

Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.

År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.

Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.

Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.

Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 augusti, 2025

Thatcher, lögner och videoband

Adam Curtis nya jättedokumentär är en färgsprakande deppbomb. Foto: BBC.

I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.

Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).

I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Israel river palestinsk fröbank

Den palestinska bonden Mahmoud Al-Shaer plockar tomater i ett växthus i Khan Younis i södra Gazaremsan, fredagen den 25 april 2025. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

En fröbank har attackerats och förstörts i Palestina. ”Man utrotar en kultur och odlad mångfald är en del av det”, säger Maximilian Isendahl från den svenska organisationen Nordbruk.

Med bulldozrar och tunga maskiner attackerades fröbanken i södra Hebron under morgonen den 31 juli. ”Detta är en allvarlig upptrappning av de israeliska militärstyrkornas pågående angrepp på palestinsk matsuveränitet”, skriver bondeorganisationen Nordbruks styrelse via Maximilian Isendahl i ett pressmeddelande.

– I grunden är det sjukt att använda hunger som ett vapen och försöka svälta ut en hel befolkning på två miljoner och att västvärlden sitter och rullar tummarna, säger Joel Holmdahl, ordförande för Nordbruk till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Maoisterna som sålde sig

En nepalesisk pojke läser läxan framför en affisch för landets maoistparti. Foto: Niranjan Shrestha/AP/TT.

För 20 år sedan befann sig Nepal i inbördeskrig. I dag tillhör landet de mest öppna och demokratiska i hela Sydasien. Men trots ett avsatt kungahus och en ny grundlag plågas folket av fattigdom och korruption. En orsak till det är de tidigare rebellerna som har anammat tidigare regeringars korrupta stil.

Med motorcykel tar det minst två dagar. Tre om du åker buss, såvida inget oförutsett händer. Trots detta ligger byn Thabang, en viktig plats för det maoistiska upproret i Nepal (1996–2006), bara 400 kilometer från Katmandu – i landets centrala västra del. Men vilken prövning!

På landets huvudled Mahendra-motorvägen, uppkallad efter en tidigare kung av Nepal, pågår enorma breddningsarbeten som aldrig verkar ta slut. Man kör i 20 kilometer i timmen, med en öm rygg, konstant inandandes damm. Och det är inte det värsta. När man lämnar ”motorvägen” och kör upp mot Himalayas fot, ersätts asfalten av spår som grävts ut med grävmaskiner. Under varje monsunperiod, omkring juni, flödar strömmar av lera och sten över de enkla jordvägarna. Maskinerna återvänder sedan för att angripa klipporna, till stor förtret för vandrare från hela världen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 augusti, 2025

Att vara splittrad kring ett folkmord

Ebba Busch (KD) vid en manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm arrangerad av Vänskapsförbundet Sverige-Israel till stöd för det demokratiska Israel. I bakgrunden syns en plågad Tobias Baudin (S). Foto: Jassica Gow/TT.

När Jimmie Åkesson och Ebba Busch tackar Israel är det lätt att övriga regeringen framstår som rimlig. Men i praktiken har de länge varit överens – åtminstone fram tills nu.

I söndags dödade Israel sex journalister i ett bombanfall vid Shifasjukhuset i Gaza.

Måltavlan var den 28-åriga Al Jazeera-reportern Anas al-Sharif, men i dådet dödades även fyra av hans kollegor – reportern Mohammed Qreiqeh, samt fotograferna Ibrahim Zaher, Mohammed Noufal och Moamen Aliwa. Under måndagen avled även frilansfotografen Mohammad al-Khaldi av skador efter bombningen.

Utan att framlägga bevis påstår Israel att han ledde en Hamas-cell.

Perverst nog lovade landets premiärminister Benjamin Netanyahu att ”ta in fler utländska journalister” – en formulering som i sammanhanget låter mer som ett dödshot än en inbjudan. Inte minst som Israel har en lång historia av att mörda journalister. Enligt Committee to protect journalists (CPJ) har 187 journalister och mediearbetare dödats i Israel, de ockuperade palestinska territorierna och Libanon sedan den 7 oktober.

Detta är förstås för att förhindra rapportering om den framtvingade svält som får allt fler forskare att prata om folkmord.

Det är en skam att Sverige leds genom krisen av en reaktionär regering. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna hejar fortfarande öppet på Israel.

Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.

I sitt Almedalstal den 24 juni uttryckte Jimmie Åkesson sin ”största tacksamhet för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss för att hålla islamismen och terrorn stången utanför Europa och Sverige”. En dryg månad senare säger hans frikyrkliga imitatör Ebba Busch till Aftonbladet att ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas”.

Det senare gjorde mig så upprörd att jag spelade in en video där jag frågade hur hon kunde hylla ett land mitt under ett folkmord. Hon dök upp i egen hög person för att kalla min kritik för en ”ren lögn” – hon berömde inte folkmordet utan insatserna mot Hamas. Men en medveten massvält riktas knappast endast mot Hamas utan mot hela befolkningen.

Samtidigt kanske vi borde vara ”tacksamma” gentemot Åkesson och Busch. De säger nämligen öppet vad den övriga regeringen också måste mena i det tysta. För hur ser regeringens meritlista ut under kriget?

Läs mer

Fram tills i sommar: bedrövlig. I januari 2024 stoppade man stödet till Unrwa – den organisation som enligt FN:s generalsekreterare António Guterres är ”det främsta sättet att förmedla nödvändig hjälp till palestinska flyktingar. Det finns inget alternativ till Unrwa.” I september samma år lade Sverige ned sin röst när FN:s generalförsamling antog en resolution som krävde att Israels ockupation av palestinska områden skulle upphöra inom tolv månader.

På så sätt har man hamnat allt längre ifrån sina väljare. Enligt en ny mätning från Svenska Dagbladet och Demoskop har stödet för Israel minskat bland moderater, kristdemokrater och liberalpartister. Bland de senare har stödet sjunkit från 70 till 20 procent sedan den 7 oktober 2023.

Inte konstigt att regeringen äntligen har börjat byta fot. I juni 2025 backade man en FN-resolution för en omedelbar och permanent vapenvila samt att humanitärt bistånd ska nå Gaza. I samma månad krävde utrikesminister Maria Malmer Stenergard att EU inför sanktioner mot högerextrema ministrar i Netanyahu-regeringen.

Om regeringen långsamt börjar svänga är det välkommet. Då är det dags att de omprövar sitt Unrwa-stöd också. Men sanktionerna bör inte bara drabba enskilda ministrar – utan hela landet. Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.

Diskutera på forumet (0 svar)