Bryssel I taxin frågar jag chauffören, som kommer från Mellanöstern, om var EU-festligheterna är.
– Det är ju första maj… Det är arbetarnas dag idag! säger han demonstrativt.
Inte för att locka mig till någon fest: arbetarrörelsen i Belgien är svag och kan i Bryssel samlas på ett litet torg, Place Rouppe, där talen fungerar som tilltugg till musik och öl.
Jag frågar om det är mycket folk ute på stan för att fira östutvidgningen och han säger att det kommer bli det, men senare ikväll. Också på hotellet tror portiern att det kommer vara mycket folk i Parc Cinquantenaire, där festen går av stapeln.
Stadsdelen där EU-organen är placerade ligger avsides och är normalt sett öde. Så också denna kväll.
– Var är festen? frågar jag ett franskt par i övre medelåldern.
– Det är ingen fest. Den där flaggan är allt som finns nu.
Uppe vid på kullen vid Cinquantenaire fladdrar en gigantisk upplyst EU-flagga rakt upp mot himlen. Den syns säkert en kilometer därifrån och utgör ett spektakel i sig.
– Det är inte mycket. Vi är också besvikna.
Men det visar sig inte vara riktigt sant. Uppe i parken till höger finns ett antal partytält och fortfarande lite liv. Det är kanske tvåhundra personer allt som allt, och tälten packas nu ihop. Under dagen har det varit mycket folk, ser jag senare på belgisk tv. Det har varit dans-uppvisningar, musik och, framförallt mat. Eftersom vi är i ett matfixerat land är det just maten som visas i tv. Estlands enda riktigt kända kock intervjuas och besökande äter förtjust slovakisk rökt ost, lettiskt bröd, polsk gurka. Kanske 100 000 människor har varit ute och firat och ätit, skriver Le Soir. Men nu är det inte många kvar.
Jag frågar en man som håller på att packa ihop i det det slovakiska tältet vad han tycker om att vara en del av unionen. Han rycker på axlarna och fortsätter att packa.
– Vi får se om ett eller två år. Man vet inte.
Framför Litauens tält sitter en grupp som är på gott humör. Bara en person kan tillräckligt bra engelska för att vilja bli intervjuad. Jag frågar denne Meskevicius Audrius vad han tycker om att vara en del av EU.
– Det är mycket vackert. En del av oss är glada, andra tvekar. Men det viktigaste är att vi är tillsammans, det är vackert.
Känner ni er redan som en del av Europa, eller kommer det dröja ett tag?
– Vi har alltid varit en del av Europa. Skillnaden är egentligen att gränserna försvinner.
Utanför tjeckernas tält spelar en fyrmannagrupp folksånger medan en allvarligt påstruken belgare plockar undan papperstallrikar. Jag frågar basisten Josef om hur han ser på Tjekiens inträde i EU och vad han tror kommer hända.
– Jag tror personligen att det kommer att gå bra. De flesta i Tjeckien är glada, men vi vet att villkoren är ganska dåliga. Vi kommer inte få speciellt mycket inflytande, det är de stora länderna som bestämmer. Alla små länder behandlas som outsiders. För Tjeckien är det som tidigare i historien, vi har alltid haft en konflikt med Tyskland och Österrike och den kommer inte att försvinna.
Josef har ett företag och rent ekonomiskt tror han att det kommer ta tid innan fördelarna syns.
– Vår ekonomi ligger på en lägre nivå än er. Det kommer bli tufft, men sedan kommer det att bli bättre. Men om tio år kan vi vara solida partners för de större ekonomierna. Jag tror att vi har en bra konkurrenskraft. Vi har lägre löner, så många företag flyttar österut. Nu kommer det bli så ännu mer.
Det gör lite ont att se festen denna kväll. Kring de nya ländernas tält finns få belgare, tyskar, fransmän eller svenskar för den delen. Jag börjar undra om östländerna för de gamla EU-länderna ses som kusiner från landet, med sina bröd och folkdräkter.
Polackerna har packat ihop helt, men en bil väntar på sin chaufför. Pjotr står och säljer öl ur bakluckan och talar franska med mig. Men han är lite motvillig.
– Vänta så kommer någon ansvarig.
Jag förklarar att jag behöver inte prata med någon stor politiker, utan vill höra vad han tycker.
– Det finns inga stora politiker i Polen, de är tjuvar allihopa. De sitter fyra år för att berika sig.
Jaha. Vad tycker du om östutvidgningen?
– Den är bra… bra att gränserna försvinner, så man slipper stråtrövare vid gränsen.
Är det sant? Finns det stråtrövare?
– Javisst. Det är farligt att resa. Det är bra att hela Europa blir en familj. Men jag tycker det finns för många muslimer. Om man lever i ett land får man anpassa sig…
Faktum är att de jag träffar från Västeuropa är genomgående mer positiva än de från öst. Vid stationen Parc i centrala Bryssel träffar jag inom fem minuter tre Brysselinvånare som alla kommer från andra länder än Belgien: Storbritannien, Norge och Turkiet. De är övertygade om att det kommer gå bra och att Europa kommer att bli rikare ekonomiskt och socialt.
Det är ingen tvekan om att de flesta i öst är glada över att bli medlemmar i EU. Och det vanligaste skälet jag hör är att gränserna försvinner. Men ingen tror heller att det kommer bli en dans på rosor. I European Voice är rubriken den första maj ”New citizens greet EU accession with a shrug” (De nya EU-medborgarna rycker på axlarna åt medlemskapet). Axelryckningen kommer både uppifrån och nedifrån.
– Vi är ganska realistiska när det gäller EU-inträdet, säger Sloveniens premiärminister Anton Rop till tidningen. Vi har redan uppnått det vi vill i Slovenien, så att gå med i EU är mest en formell bekräftelse.
Också Pavel Bartos, som är dataprogrammerare rycker på axlarna på sitt sätt.
– Jag vet att det är nödvändigt och att det inte finns något alternativ, men jag är inte så positiv som jag skulle ha varit för fem år sedan. Ju mer jag ser av EU, desto sämre verkar det.
Att EU tvingat en del nya medlemsländer höja moms eller tvingat Tjeckien att döpa om sitt potatisbrännvin – kallad ”rom” – är inte populärt. Men Ivan Klima, känd författare menar att det finns verkliga fördelar, som skydd för etniska minoriteter, mänskliga rättigheter och miljölagstiftning.
– Vi har tvingats anta en massa nya lagar som är mer demokratiska än våra egna. Att gå med i EU handlar inte om pengar, utan om demokrati, säger Klima till European Voice.
Dagen efter sitter jag på Grand Place, Bryssels ståtliga och historiska torg utanför stadshuset. Paul-Émile Dupres är en av dem som arbetat med EU:s utveckling och utlandsrelationer i GUE-NGL, vänstergruppen i EU-parlamentet. Paul-Émile menar att hela frågan har varit känslig för vänstern, men att man borde ha insett att ekonomisk utveckling skulle ha krävt en annan modell.
– De fanns de som föreslog att östländerna själva skulle kunna bilda ett handelsblock för att stärka sina ekonomier och slippa konkurrera med några av världens starkaste företag och länder. Men det blev aldrig något alternativ, för Nato har hela tiden gått före EU när det gäller utvidgningen. Ta Turkiet. Belgiens utrikesminister tillkännagav öppet att han egentligen inte stödde Turkiets ansökan till EU. ”Men amerikanerna bad mig, så vad kunde jag göra”, sa han. Turkiets status som militär partner för Nato var viktigare än EU:s egna planer.
Alltså, det fanns inget alternativ.
En grupp skolbarn åker hem i en stor turistbuss från Grand Place och vi vinkar adjö. Det är något över ceremonierna som är svårt att smälta. Inte bara att mediarapporteringen varit så glättig, eller att många av östdelegationerna dansat folkdans och serverat mat samtidigt som en ny EU-konstitution förhandlas fram med en förkrossande västlig dominans. Utan vetskapen att det kommer kanske tio år av fortsatta prövningar, i värsta fall ett stålbad för EU:s nya östliga medlemsländer. Nu vet jag iallafall att folk från de nya medlemsländerna inte är så lättköpta och imponerade av EU som svenska medier. Men vem hade trott det?
