När Jens Spendrup i Ekots lördagsintervju den 8 februari svarar ”ja” på frågan om det är brist på kompetenta kvinnor som kan ta plats i svenska bolagsstyrelser – sällar han sig till en historisk tradition: Att kategorisera kvinnor som underlägsna män. Rebecka Bohlin reder ut vilken betydelse kategoriseringar av kvinnor har på dagens arbetsmarknad, och landar i ett stridsrop mot osynliggörandet av arbetarkvinnors försämrade arbetsmiljö.
Varken Jens Spendrup eller någon annan som påstår att kvinnor skulle vara underlägsna män kommer lätt undan med den typen av uttalanden i dag. Vi har formellt lika rättigheter, utifrån principen om att alla människor är lika mycket värda och diskriminering är förbjudet i lag.
Ändå är uttalandet ett uttryck för en tradition som haft avgörande betydelse för kvinnors villkor.
Det var historieprofessor Yvonne Hirdman, som år 2001 i sin bok Genus – om det stabilas föränderliga former formulerade tre formler som historiskt använts för att underordna kvinnor. En av dem är just att betrakta kvinnan som underlägsen. De andra två är att betrakta henne som antingen osynlig eller annorlunda.
De tre formlerna utgör en av grunderna för teorin om det så kallade genussystemet, att genus skapas genom att olika föreställningar och förväntningar kopplas till män respektive kvinnor.
Teoribildningen har påverkat jämställdhetsarbetet i positiv riktning genom att vi fått redskap för att upptäcka underordningens mekanismer.
Men vilken betydelse har de i dag? Är alla tre verksamma? Vad har förändrats?
Låt mig först diskutera den formel Jens Spendrups uttalade bör sorteras under: underlägsen. Denna formel går att spåra oerhört långt tillbaka i tiden. Redan antikens uppburna män slog fast att kvinnans förnuftskapacitet låg närmare djurens än mannens och upplysningstidens kända filosofer hävdade att de känslostyrda kvinnorna inte var lämpade att delta i politik och offentlighet. Idéerna fick tydliga konsekvenser: Ända fram till mitten av 1800-talet var alla svenska kvinnor omyndiga. Först 1960 fick vi i teorin lika lön för lika arbete.
Men tack vare en feministisk kamp och modern forskning har underlägsenhetsretoriken tappat kraft. Den som offentligt hävdar att kvinnor är underlägsna män gör rent av bort sig.
Ett uttalande om att kvinnor skulle vara dramatiskt ”annorlunda” än män möter däremot inte samma typ av invändningar. Denna formel är fortfarande ytterst verksam.
Flickor och pojkar får tidigt ”lära sig” att samhället förväntar sig olika saker av dem, och den könsuppdelade arbetsmarknaden är något av ett kvitto på hur få som bryter mot de genusrelaterade förväntningarna om att kvinnor framför allt ”hör hemma” på omsorgsrelaterade jobb och män i teknikrelaterade. En tydlig konsekvens blir ett lönegap mellan män och kvinnor som inte diskrimineringslagen kommer åt – de har ju själva ”valt” olika branscher som inte kan jämföras enligt lag.
Denna fråga är komplex att ta itu med – men den får åtminstone stor uppmärksamhet i aktuell feministisk debatt.
Den tredje formeln: osynliggörandet, får mindre uppmärksamhet – antagligen för att många förutsätter att den är åtgärdad. Det är en felaktig föreställning.
Att ge kvinnor ett mycket begränsat utrymme är fortfarande praxis i historieskrivningen. När Delegationen för jämställdhet i skolan för ett par år sedan granskade fyra av de mest använda läroböckerna i historia hittade de ynka 62 namngivna kvinnor bland 930 män.
Den feministiska mediekritiska organisationen Allt är möjligt! har upprepade gånger sammanställt statistik från tidningar och tv-sändningar för att analysera kvinnors närvaro i medierna. Den senaste mätningen, redovisad i rapporten Räkna med kvinnor, från 2010, visar att av de ”experter” som kommer till tals i de svenska medierna är endast 24 procent kvinnor. Bortser de från experttiteln stiger kvinnors representation till 32 procent. Osynliggörandet av kvinnor i medierna är med andra ord massivt.
En konsekvens av detta osynliggörande är att få känner till att kvinnors arbetsvillkor är dramatiskt sämre än mäns.
De rapporter som påvisar situationen, diskuterar problem och formulerar lösningar uppmärksammas sparsamt. Oftast inte alls i de stora medierna.
Den 6 mars i år publicerade idéinstitutet Katalys (ägs av fem fackförbund) en ovanligt heltäckande sammanställning: ”Jag tar värktabletter med det hjälper inte” – En analys av arbetarkvinnors arbetsmarknad.
Jag var en av författarna till rapporten och fick på nära håll följa hur de stora medierna tackade nej till att publicera en debattartikel där slutsatserna presenterades. Trots ett välformulerat pressmeddelande som spreds professionellt, trycktes inga nyhetsartiklar, intervjuer eller ens notiser om rapportens innehåll utanför fackförbundens och alternativmediernas innersta krets (Kommunalarbetaren, Feministiskt perspektiv, Seko-tidningen, Dagens Arena, Arbetet och Arbetarbladet).
Att en enskild rapport osynliggörs är visserligen en fjäder som inte gör någon höna. Men tittar vi på hur problemen i arbetarkvinnors vardag hanteras av en myndighet som Arbetsmiljöverket, finner vi att osynliggörandet är mer systematiskt än så.
Psykosocial ohälsa är ett stort problem i de kvinnodominerade branscherna – men frågan behandlas sparsamt. Endast 94 av totalt 2 356 föreläggande och förbud som utställdes 2012 rörde psykosociala risker, vilket motsvarar knappt 4 procent.
Fler arbetsgivare döms för arbetsmiljöbrott med anledning av att män råkar ut för olyckor än av att kvinnor drabbas av arbetssjukdomar. Ett av skälen till detta är att inspektioner oftare sker i de mansdominerade sektorerna och att lagstiftningen är tydligare där.
I dag präglas kvinnors arbetsmarknad av en alltför stor osäkerhet i anställning, deltidsarbetslöshet och obekväma arbetstider. Arbetarkvinnor har sämre villkor än andra grupper. Var fjärde arbetarkvinna har en tidsbegränsad anställning. Över hälften arbetar deltid. 65 procent arbetar utanför dagtid.
Arbetarkvinnor har en medel-
lön på 21 700 kronor, vilket är lägre än alla andra grupper. I realiteten är lönen ofta lägre, då så många arbetar deltid. Just nu halkar arbetarkvinnors löner dessutom efter andra gruppers löner.
De delade turerna blir fler – men få känner ens till begreppet. Tystnaden runt kvinnors arbetsvillkor leder till att få reagerar när arbetsmiljön försämras så till den grad att människor inte längre kan arbeta: Värken i kroppen, till följd av den ökande monotona belastningen, sätter stopp. Stressen när organisationen slimmas leder till en ökande sömnlöshet och så småningom slutar kroppen fungera.
Den strukturella diskrimineringen är så genomgående att det vanligaste svaret på ett politiskt förslag som kan förändra rådande läge oftast lyder ungefär ”Men det går inte för det är helt orealistiskt och skulle förresten kosta alldeles för mycket pengar”. Det är ett politiskt perspektiv som värderar rådande ordning högre än en förändring och som anser att våra gemensamma resurser bättre används till annat.
Att bryta arbetarkvinnors underordning är fullt möjligt. Ett första steg är att belysa problemen – bryta osynliggörandet – följt av mobilisering för nödvändiga politiska förändringar. Den redan nämnda Katalysrapporten innehåller en rad konkreta förslag.
Sverige brukar kallas för världens mest jämställda land. Vi har kommit längre än andra länder på många plan. Men vi måste tyvärr konstatera att teorin om genussystemet fortfarande är ett användbart redskap för att avkoda hur underordningen av kvinnor går till på dagens arbetsmarknad. Att feminismen faktiskt har lyckats knocka en av de tre formlerna är inte illa. Låt oss fira detta genom att med förnyad kraft ta itu med de andra två.
Den som upprepade gånger påpekar en bristande könsbalans i medier, politiken eller organisationer är inte tjatig eller överdriven. Hen tar itu med ett relevant problem och måste backas upp om förändring ska bli möjlig.
