Regeringen har efterlyst borgfred under det svenska EU-ordförandeskapet, det vill säga en ännu lamare opposition.
När borgerligheten hänvisar till sin egen lojala uppslutning bakom Göran Perssons ordförandeskap är det dags att påminna om hur det politiska klimatet faktiskt såg ut vid sekelskiftet.
Vi lever i den ständiga borgfreden mellan högern och medierna, men under en kort tid inför EMU-omröstningen bröts den.
Den hopplösa lantisen till statsminister mobbades dagligen men plötsligt kysstes grodan Göran till prins – till och med Sydsvenska Dagbladets ledarskribent Per T Olsson deklarerade att Persson var rätt man att leda landet. Vad stod på? undrade vän av ordning. Svaret var naturligtvis att intresset aldrig ljuger. Bara en man kunde föra in Sverige in i EMU, kunde övertala den kritiska massa av socialdemokrater som hotade stjälpa projektet. Hans namn var inte Bo Lundgren och därför gjorde medieopinionen för en gångs skull den borgerliga oppositionen till en lam anka.
Vi vet alla vad som sedan hände efter att Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig. Mediekampanjen mot Persson berodde inte enbart på hans person och partiets politik, utan på borgfreden, alltså medierna i allians med borgarna mot fördelningspolitik som i 200 år hotat den privata äganderätten. Det är ingen konspiration där någon behöver klubba igenom ett beslut. Det är ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar vad som är mainstream. Du kanske aldrig har öppnat Dagens Nyheter men de journalister och politiker som beskriver verkligheten för oss, som bestämmer vad som är politiskt möjligt, läser den varje morgon. Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför var Marita Ulvskog en självgod korrupt diktator besatt av makt när hon kritiserade direktörerna medan Anders Borg är en moralisk hjälte, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist, trots att hans åsikter om skatter och offentlig sektor delas av de flesta medan det knappt går att hitta en nyliberal väljare i Sverige, därför har Wanja Lundby-Wedin och inte Christer Gardell gett den giriga rovkapitalismen ett ansikte.
År 2003 låg LO:s medieutredning klar med de obegripliga raderna ”De fem största privata mediekoncernerna i Sverige omsatte år 2000 cirka 20 miljarder kronor. Det går inte att vältra över ansvaret på LO och LO-förbundens medlemmar att balansera dessa stora företags mediemakt.” Underlåtelsesynden att inte ens försöka skapa en vänstermorgontidning betalar arbetarrörelsen för varje dag. Wanja Lundby-Wedin vaktar likt en skadskjuten drake över de 1,7 miljarder i LO:s mediefond som inte får röras, trots att borgen står i lågor. Vad spelar det för roll att fackförbundspressen har två miljoner läsare och att det finns hemsidor för ideologiproduktion, när det inte får någon politisk påverkan, när pengarna som satsas inte går att växla in i politik? På ett ABF-seminarium frågade jag Carl Tham om hur han bedömde vårt medieunderläge. Han svarade att för den forna regeringen, för alla riksdagsledamöter på vänsterkanten, var det en hemsk upplevelse att öppna tidningarna varje morgon, men tyvärr, idag finns inget att göra åt saken. Men det är naturligtvis fel.
SSU:s tidskrift Tvärdrag har formulerat det mest intressanta förslaget för att bryta dödläget. Den räknar med att en rödgrön morgontidning skulle kosta 50 miljoner om året. ”Det motsvarar runt 100 ombudsmän, högt räknat, om man tar 500.000 i lönesumma per anställd. Utslaget på 15 LO-förbund samt LO, SAP, SSU, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folksam, HSB, ABF, Riksbyggen, Hyresgästföreningen och KF motsvarar det fyra anställda per organisation. Delar man upp det på förbundskontor samt en vardera på respektive organisations tre största avdelningar, handlar det om en anställd per enhet.”(nr 2/09) Tvärdrag ställer frågan som verkligheten besvarar varje dag – har vi råd att låta bli?
/Ann Charlott Altstadt
