När nu alla politiker från höger till vänster ger i stort sett samma förklaring till det ekonomiska läget finns det skäl för vanligt folk att se upp. Krisen, särskilt i västvärlden, förklaras med små variationer som utlösts av antingen att hela folk i olika länder ”levt över sina tillgångar” omväxlande med slarviga, felplacerande banker.
Recepten varierar från ”besparingar i välfärden” som gärna kallas ”effektiviseringar” till höjda inkomstskatter på löner som självfallet ska hållas nere (kallas gärna ”samhällsansvar”).
Att säga som det är, att man från politikerhåll gett bankerna frikort att plocka ut det överskott de anser sig behöva till vinstutdelning, bonusprogram och kapitaltillväxt oavsett vilka placeringar de gör tillhör inte god ton i de högre politiska kretsarna.
Mekanismerna man utformat med bland annat praktiskt taget räntefria krediter till bankerna som de sedan kan låna ut till ockerränta och pungslå såväl privatkunder som särskilt mindre och medelstora företag visar sig till och med inspirera vissa företrädare för finanskapitalet att föreslå höjda politikerlöner som tack.

Karusellen där staterna dessutom lånar tillbaka de pengar de lånat ut till långt högre ränta finansieras sedan med ytterligare ökad takt i arbetslivet liksom försämrade sociala förmåner.
I takt med att våra ”folkvalda” rättat in sig i sin roll som väpnare åt finanskapitalet har man liksom i förbifarten kunnat notera ökade politikerlöner, särskilt pensionssystem som till skillnad från det folket har förblir opåverkat oavsett samhällsekonomins utveckling och diverse sjukförmåner.
Den självklara karriärvägen efter avslutad vasalltjänst har i allt högre utsträckning blivit en lagom portion välavlönade styrelseuppdrag som tack för gjorda tjänster.
Då och då utför man vissa ritualer som när Borg/Norman i ord invände mot bankernas krav på 15 procent avkastning, dock bara ord, som hovnarr måste man veta gränsen för sina krumbukter.

Att folkets vilja sedan länge blivit något man i bästa fall överser med däruppe ser vi bra exempel på just nu när alla större partier fortsätter driva privatiseringar och vinstuttag i välfärdssektorn trots att flera undersökningar visat att folkmajoriteten oavsett partisympatier vill motsatsen.
Hur nu denna utveckling ska kunna brytas får framtiden visa. Från politisk sida har man förberett sig väl med övervakningslagar och möjligheter långt utöver den i jämförelse amatörmässiga medborgarkontroll Stasi en gång utövade. Lagen har dessutom för säkerhets skull ändrats så att vår nya yrkesarmé kan sättas in direkt mot folket om de skulle ha invändningar.

Hittills är tecknen på att Vänsterpartiet skulle förmå bryta sig ur samförståndet och bli en kraft att räkna med när snaran dras åt hårdare och även Sverige får räkna med folkliga protester få. Fortsätter den nuvarande 99-procentigt parlamentariska inriktningen där den borgerliga nationalekonomin förgäves försöker pressas in i en utveckling mot socialism finns risken att V på förhand är uträknat som ledande i den omvandling som behövs.
De imponerande men program- och ledningslösa protester vi nu ser i Sydeuropa kommer då att upprepas här och i värsta fall styras in i stöd för krafter av SD-typ.