”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.
Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!