Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson skrädde inte orden när hon kommenterade regeringens budgetproposition på en pressträff den 21 september.

– Är det något folk inte vill se mer av så är det utbrända sjuksköterskor, lärare, förskollärare. Man vill se ett slut på undersköterskornas stress, de utslitna kroppar som får bära välfärden på sina axlar. Men tittar man i budgeten är det ganska tydligt att nedskärningarna kommer fortsätta.

Hon syftade bland annat på diagram 9.2 och 9.3 i budgetens nionde kapitel, om den offentliga sektorns finanser. Där görs en prognos för de närmaste årens så kallade kommunala konsumtion, det vill säga hur mycket pengar kommunerna totalt sett spenderar på den vård, omsorg och utbildning som de har i uppgift att erbjuda. Prognosen sträcker sig fram till 2023 och pekar nedåt. Mindre pengar i omlopp i kommunerna samtidigt som befolkningen fortsätter åldras.

I avsnittet diskuteras hur regeringen täckt upp för kommunernas minskade skatteintäkter under coronakrisens lågkonjunktur. Däremot ges ingen förklaring till att den kommunala konsumtionen likväl pekar nedåt på sikt. Inte heller ges något lösningsförslag.

Ulla Andersson säger till Flamman att det i praktiken innebär nedskärningar.

– Man måste jämföra med den demografiska utvecklingen, och i regeringens egna uträkningar kan man se att kostnaderna kopplade till den utvecklingen väntas öka mer än den kommunala konsumtionen.

I klarspråk: befolkningen blir större och äldre samtidigt som kommunerna lägger mindre pengar på välfärd. Ulla Andersson reserverar sig för att tillfälliga statsbidrag likt de krispaket som presenterats under våren och sommaren inte alltid syns i prognoserna, och att omvärlden är så skakig att siffrorna för 2021 är osäkra.

– Men 2022 ser det ut att vara ett ganska stort gap.

Täcker inte de tillfälliga tillskott från staten som finns i den här budgeten upp för det?

– Möjligen under 2021, men från 2022 finns ett stort glapp. Och när man gör tillfälliga tillskott till kommunsektorn blir det dessutom mycket svårare för kommunerna att planera sin verksamhet och bygga upp den efter de behov som faktiskt finns. Därmed används kanske inte de extra tillskotten som de borde. Man vågar helt enkelt inte anställa fler undersköterskor, lärare eller fritidspedagoger, och om man gör det så tar man kanske snarare in folk på visstid.

Fackförbundet Kommunal ser en liknande tendens. Chefsekonom Torbjörn Dalin säger att budgetens satsningar på utbildningsplatser inom välfärden är ett ”bra första steg” för att lösa både personalbrist och resursbrist, men efterfrågar mer långsiktig finansiering av såväl utbildningarna som själva verksamheten i vård och skola.

– Om man satsar pengar nu på grund av coronakrisen – så att kommunerna får bättre ekonomi och börjar bygga upp utbildningar och så vidare – men sedan inte ger kommunerna resurser för kommande år så kommer de ändå inte våga anställa. I budgeten nämns att delar av de satsade pengarna ligger kvar under 2022 och 2023, men det behövs större ambitioner längre fram. Att man höjer de permanenta, generella statsbidragen och räknar upp dem i takt med att ekonomin växer.

Hur mycket pengar skulle behöva skjutas till omgående?

– När vi räknade på det ifjol kom vi fram till att underbemanningen i äldreomsorgen motsvarade ungefär 30 miljarder kronor. Sedan är frågan om man kan göra det krävs inom dagens system eller om måste man se över hela skattesystemet och utjämningssystemet.

Vad lägger budgeten för grund inför avtalsrörelsen? Räcker den till de löneökningar ni efterfrågat?

– Ja. Regeringen skriver i budgeten att kommunerna går bra ekonomiskt 2020 och 2021, det är klart det finns utrymme att höja lönerna. Och på lång sikt måste det lösas. Vi behöver rekrytera många fler till äldreomsorg, förskola och så vidare, och ska vi göra det så måste vi ju förbättra villkoren, säger Torbjörn Dalin efter några sekunder tystnad.

Kommunals förhandlingsmotpart, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), är också skeptisk till användandet av kortsiktiga, riktade bidrag för att finansiera välfärden. I ett pressmeddelande skriver de att ”statens generella bidrag har utvecklats till att också kunna vara enbart ettåriga satsningar”.

– De många riktade statsbidragen är, med vissa undantag, generellt sett inte effektiva hur goda regeringens avsikter än är. Vi vill se till att få breda överenskommelser med staten inom olika välfärdsområden och samtidigt långsiktiga besked. Det gör att medel kan avsättas där de bäst behövs utifrån de lokala och regionala behoven och förutsättningarna, säger organisationens ordförande Anders Knape i pressmeddelandet.

Sandro Scocco, chefsekonom på den fackligt finansierade tankesmedjan Arena Idé, har under lång tid talat om att regeringsbudgetars ”satsningar” i praktiken innebär nedskärningar. Detta eftersom reformerna inte finansieras med nya intäkter, utan genom att regeringar undviker att räkna upp fasta budgetposter – sådana som finansierar välfärden – i takt med att ekonomin växer. Det så kallade ”reformutrymmet” är alltså resultatet av långsamma nedskärningar på annat håll. Han kallar processen ”automatiska försämringar”.

I den här budgeten, där staten lånar stora summor och lägger dem på bland annat höjd a-kassa och extrastöd till kommuner och regioner, konstaterar han att de automatiska försämringarna delvis kompenseras. Men i likhet med SKR, Kommunal och Vänsterpartiet pekar han på risken för att tillfälliga pengatillskott ändå inte leder till fler anställda.

– I offentlig verksamhet handlar det ytterst om anställda, och att anställa personer på rimliga villkor innebär ett långsiktigt ekonomiskt åtagande. Det kostar mycket för kommuner om man måste ”ändra på kostymen” igen, uppsägningskostnader och så vidare. Därför finns risken att de här pengarna mest används till att täcka de underskott som uppstått i samband med coronakrisen och vårdskulden, snarare än anställa fler. Vi har inte sett slutet på detta, och historiskt sett är risken stor att vi återigen kommer stå där med försämrad välfärd.

Sandro Scocco ger Ulla Andersson rätt i att den kommunala konsumtionen inte är tillräcklig för att möta befolkningsutvecklingen. Han säger också att den breda vänsterns huvudsakliga lösningsförslag – höj skatterna – är i högsta grad samhällsekonomiskt möjligt. Men han konstaterar samtidigt att välfärden dras med en permanent underfinansiering sedan 90-talskrisens nedskärningar som aldrig helt kompenserats, och att de senaste årens skattesänkningar fördjupat den. Uppförsbacken är med andra ord brant.

En del andra ekonomer brukar påtala att välfärden behöver bli mer effektiv om problemen ska kunna lösas. är det inte så?

– Absolut, men effektivitetsökningar kommer inte genom att man ropar på dem, som vissa tycks tro. Välfärdens effektivitetsökning följer den globala utvecklingen inom hälsovård och teknik. På tio år kan den kanske bli tio procent mer effektiv, men det finns inget Alexanderhugg man kan göra för att uppnå det direkt.

Finansminister Magdalena Andersson skriver i ett mejl till Flamman att prognoserna i budgeten inte ger någon ”fullständig bild”.

– Eftersom de baseras på ett antagande om ”oförändrade regler”, det vill säga att ingen ny politik presenteras. Det kommer det såklart göras men riksdagen har bestämt att det är så här budgeten ska redovisas. Vi ska lägga en budget för 2022 också och om det visar sig att det finns ytterligare behov i kommunsektorn då kommer vi att skjuta till mer pengar.

De som jobbar i välfärden säger att de tillfälliga tillskotten förvisso är bra, men att det som behövs är långsiktig finansiering genom uppräkning av de generella statsstöden?

– Nästa år får kommuner och regioner ett permanent tillskott på 12,5 miljarder kronor per år och dessutom 4 permanenta miljarder per år för äldreomsorgen. Sedan skjuter vi till ännu mer tillfälligt för att kompensera för minskade intäkter från kommunalskatter, vårdskulden och merkostnader på grund av covid. Totalt sett kompenserar vi för mer än tre gånger det beräknade skattebortfallet för 2020 och 2021.

Mer specifikt pekar Kommunal på att engångssatsningarna på utbildningsplatser inom äldrevården riskerar leda till att kommunerna sätter igång projekt de sedan inte kan färdigställa, och utbildar undersköterskor de sedan ändå inte vågar anställa. Löser det välfärdens problem?

– Den här krisen har gjort det uppenbart för alla att Sveriges äldreomsorg behöver stärkas. Därför vill vi satsa 3,4 miljarder nästa år och 500 respektive 200 miljoner åren därefter för att personal inom äldreomsorgen ska kunna höja sin kompetens och få en fast anställning. Därutöver satsar vi fyra miljarder permanent på äldreomsorgen för att ge bättre planeringsförutsättningar. Men låt mig vara väldigt tydlig. Vi följer kommunsektorns ekonomi noga och behövs det mer pengar 2022 och åren efter, då är vi beredda att skjuta till mer.

Noa Söderberg

Tidigare reporter på Flamman.