Förhandlingarna kring nästa års statsbudget skulle egentligen varit klara i tisdags. Samtidigt som de borgerliga partiledarna visade upp sin ”nya” enighet i västerbottniska lantmiljöer, var budgetsamtalen vid Flammans pressläggning läget fortfarande låsta.
– Vi står längre från varandra i skattefrågan än vad vi gjort vid tidigare förhandlingar, säger vänsterpartiets förhandlare Marie Engström.
Främst handlar det om den gröna skatteväxlingen; sänkta skatter på arbete, höjda skatter på miljöförstörande verksamhet.
På papperet är socialdemokrater och miljöpartiet överens om att fortsätta mot målet tolv miljarder under mandatperioden. Men vad ska räknas in? I juli deklarerade Bosse Ringholm sin ståndpunkt för partitidningen Aktuellt i Politiken:
– Jag vill emellertid se en bredare definition än hittills. Mp har enbart velat se det i termer av höjda bensinskatter och koldioxidskatter. Det är för snävt. Det är därför vi för in trängselskatter och utsläppsrättigheter.
– Den som vill åka bil i Stockholm får betala för det. Den som vill släppa ut i industrin får betala för det. På så sätt vidgar vi begreppet, sade Ringholm.
Fler åtgärder vore tillväxtfientligt och det finns inget utrymme för exempelvis höjningar på bensinskatten, anser regeringen – en för miljöpartiet direkt provocerande ståndpunkt.
Miljöpartiet tillämpar, som flera gånger tidigare, en mer ultimativ förhandlingstaktik. Förutom att vägra komma till måndagens förhandling, har de föreslagit försämringar i tandvårdsförsäkringen och a-kassan. Genom läckor till pressen ”råkade” mp bli avväpnat på dessa punkter. I skrivande stund har inga nya förhandlingar genomförts; det mesta av kommunikationen sker skriftligt.

I våras ansågs det ekonomiska läget mörkt.
– Om man inte skulle agera i Keynes anda, då skulle man kanske ställa till med en större katastrof. Hade vi avstått från att låna 50-60 miljarder i år, då hade det höjt arbetslösheten med ett par, tre procent.
Så sade finansminister Bosse Ringholm i samband med vårbudgeten. Nu, mindre än ett halvår senare tycks alla kurvor peka uppåt; flera banker, Konjunkturinstitutet och regeringen spår en tillväxt på 3-3,5 procent nästa år. Arbetslösheten har enligt samma siffror slutat öka och väntas vända nedåt. Ringholm själv målar upp den ljusaste bilden av alla.
Med samma keynesianska logik, och enligt de prognoser som Ringholm nu framhåller, borde efterfrågestimulanser inte behövas. Kanske snarare tvärtom – håll igen och börja lagra skattepengar i ladorna. Det är också vad Konjunkturinstitutet rekommenderat: sitt still i båten.

Vänsterpartiet ansluter inte till KI-analysen eftersom man inte delar förhoppningarna om att arbetslösheten kommer minska med automatik; detta behöver hjälp på traven. Exempelvis genom satsningar inom kommuner och landsting, vilket är ett av de centrala kraven från de egna lokalpolitikerna i samband med den interna halvtidsutvärderingen av budgetsamarbetet.
Om denna punkt är partierna överens, dock med olika summor och konstruktioner.
För att acceptera skattesänkningar skall de vara antingen tillväxtskapande eller omfördelande – helst både och, menar v. Och konstaterar att regeringens förslag inte uppfyller detta.
Tvärtom är flera av regeringsförslagen för de närmsta åren provocerande också för vänsterpartiet:
l höjning av gränsen för att betala förmögenhetsskatt
l avskaffa arvs- och gåvoskatten
l slutligt genomförande av kompensation för egenavgifterna
l höj barnbidraget och flerbarnstillägget
l höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen
l förlängd föräldraförsäkring

Tidigare har Ringholm även talat om att höja brytpunkten för statlig skatt, vilket skulle gynna medel- och höginkomsttagare. Efter protester från såväl miljö- som vänsterpartiet har Ringholm backat till skattesänkning för alla.
Men även de tre förstnämnda punkterna ovan har samma fördelningspolitiska effekt.
Enligt uppgifter till Flamman är Ringholm också på väg att definitivt överge återupprättandet av biståndsmålet – han har i förhandlingarna ställt detta mot andra utgiftsökningar.

Vänsterpartiet försöker ändå lappa ihop förhandlingarna och hoppas få till ett resultat som åtminstone är fördelningspolitiskt neutralt. Ta in intäkterna någon annanstans eller konstruera tekniska lösningar som inte missgynnar låginkomsttagarna, resonerar partiet; exempelvis genom borttaget grundavdrag för höginkomsttagare.
Men regeringens förslag tyder på att utgångspunkterna inte finns i varken keynesianska teorier eller i samarbetspartiernas gemensamma frågor, utan någon annanstans.
Exempelvis i EU. Ekofinrådet, i vilket Ringholm sitter, och EU-kommissionen utarbetar varje år riktlinjer för den ekonomiska politiken och kommer med landspecifika rekommendationer.
Som en del i åtgärderna för att öka sysselsättningen uppmanas Sverige ”fortsätta att genomföra de påbörjade skatte- och bidragsreformerna för att förbättra drivkrafterna till arbete, inte minst för de grupper som har höga effektiva marginalskatter, och slutföra inkomstskattereformen”.
På ren svenska: sänk skatterna för medel- och höginkomsttagare.

Detta var också näringslivets huvudtema i de tillväxtsamtal som påbörjades förra hösten och utifrån såg ut att ha havererat i våras. Då besvarade regeringen skattesänkarkraven med att näringslivet borde fokusera på sina egna skandaler och etik.
Men samtidigt såg s-ledningen till att skaffa sig internt mandat att få ”reformera” arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna, genom att hårt driva dessa frågor på socialdemokraternas tillväxtkongress. Således kan såväl LO-ledningen som riksdagsgruppen nu förväntas vara lojala mot kongressens riktlinjer.
Regeringen tycks ha fört fram ett mycket skickligt sammansatt förhandlingspaket, som avkräver samarbetspartierna mycket skicklighet för att kunna vägra någon punkt utan att ge regeringen trumfkort att spela utåt gentemot opinionen. Valfläsket kan börja gödas redan nu.