BREV FRÅN PALESTINA 1 Ännu går det att vandra ut på olivfälten en tidig sommarmorgon i Ni’lin. Luften är frisk, men solens strålar värmer snart på våra rygger där vi dricker arabiskt kaffe under ett olivträd. En bonde kommer traskandes med sina får. Bulldozrarna har inte börjat arbeta för dagen och det är svårt att förstå att det snart kommer att resa sig en mur här, en mur som förändrar kartan över Ni’lin ännu en gång.
År 1948 bestod Ni’lin av 58000 dunums (5 800 hektar). Sedan dess har Israel och dess bosättare stulit stora markytor. Relationen mellan bosättare och palestinier var dock relativt god under många år. Palestinier arbetade inne i bosättningen, och bosättare kom och handlade varor och tjänster i byn.
Nu står muren på tur att minska Ni’lins yta – den mur som Israel säger sig bygga av säkerhetsskäl. Är det någonting som står bortom all tvivel i fallet Ni’lin är det dock detta enkla faktum: murbygget handlar inte om säkerhet. Det handlar om stöld av land.
Byggs muren klart som planerat kommer endast 7 000 dunums att återstå. I stort sett all odlingsmark försvinner och därmed mångas inkomstkälla. Därutöver kommer bybornas möjligheter att försörja sig på den israeliska sidan av muren i princip att försvinna.
Kanske är det denna känsla av att kämpa för sin överlevnad och sin framtid, men utan att egentligen ha något hopp, som drabbar Mahmoud där han står framför filmkameran i sommarmorgonen. Plötsligt fylls hans ögon av tårar när han ska berätta om den mark och de olivträd som hans familj brukat i generationer, och som han nu snart kommer att förlora. Internationella domstolen slog 2004 fast att muren är illegal, men det hjälper inte Mahmoud.
Hur gör man för att stoppa en oönskad, olaglig mur i detta läge? En mur som kapar ens väg till olivlunden, som hindrar en från att hälsa på sin granne, som stjäl ens land och ens rörelsefrihet? Många är de palestinier på Västbanken som kämpat emot muren sedan Israel började bygga den år 2002. Byborna i Ni’lin började med att gå till Högsta domstolen i Israel. Denna process försenade murbygget ett år, men i slutändan fick de avslag. Sedan i maj, då murbygget återupptogs, har invånarna i Ni’lin protesterat fyra-fem gånger i veckan. De har hållit bönemanifestationer på den mark där muren ska byggas.
De har anordnat nattliga fackeltåg, och fört oväsen utanför bosättningen. De har i demonstrationer marscherat mot arbetande bulldozrar, och vid flera tillfällen fått dessa på flykt eller förstört dem. Oftare har de dock blivit bemötta med brutalt våld av den israeliska armén innan de ens kommit i närheten av murbygget.
Man kan knappast anklaga dem för att inte ha försökt. Tillslut fick den israeliska armén nog och invaderade byn.
Mellan den 4 och 8 juli blockerades Ni’lin för in- och utresande. Byn belades med utegångsförbud och listan på militärens övervåld under belägringen kan göras lång. De åkte runt i byn och sköt på människor och hus, brände upp bilar och hindrade ambulanser med skadade från att ta sig ut.
När armén plötsligt drog sig tillbaka hävdade den att den kommit överens med representanter för Ni’lin om att stoppa protesterna mot muren. Byborna förnekade bestämt att de skulle ha gett upp sin rätt att protestera mot stölden av deras land. Redan andra dagen efter att belägringen hävts demonstrerade de mot muren igen och lyckades stoppa en bulldozer från att arbeta. Jag frågar min vän Rima om hon tror att byborna är rädda för ett nytt utegångsförbud.
– Rädda? Nej, vi är inte rädda. Men jag är orolig för alla bröllop nu den närmsta tiden – jag vill bara att vi ska få ha våra bröllopsfester i fred och få vara glada.