Prisbelönte Yan Lianke tar läsaren på besök i ett allegoriskt fångläger för intellektuella.
De fyra böckerna
Yan Lianke.
Svensk översättning: Anna
Gustafsson Chen.
På ett omskolningsläger i Kina någon gång i slutet av 50-talet eller början av 60-talet, där till exempel intellektuella skulle omprogrammeras till goda kommunister finns bland fångarna ”den lärde”, ”teologen”, ”författaren” och ”musikern”. Deras fångvaktare är en märklig gestalt som kallas ”barnet” och som av allt att döma är just ett barn, vilket inte minskar hans nyckfullhet och kapacitet till grymhet. När den stora hungersnöden kommer närmare ställs både existens och mänsklighet på sin spets då angivande av medfångar kan utgöra skillnaden mellan liv och död.
Den prisbelönte författaren Yan Lianke, som lever och verkar i Kina trots att hans alltmer samhällskritiska böcker gjort det svårt för honom att bli publicerad, har sagt om De fyra böckerna att han med den skrev en sådan roman som han ville skriva, utan mottagande och publik i åtanke. Det ter sig något märkligt med tanke på att De fyra böckerna framstår som en ganska tillrättalagd, om än bisarr, allegori av det slag som tvärtom hela tiden tycks tala med en implicit läsare och bjuda in denna att tolka och avkoda dess betydelser.
Genom att inte ge någon av romanpersonerna namn visar Lianke tydligt att de i första hand ska läsas som arketyper eller typer snarare än psykologiserade individer, samtidigt som de, när svälten kommer, till stor del avkläds sina attribut och blir mänskliga på det mest grundläggande, jämlika sätt som människor blir när de kryper runt på marken och söker föda för att hålla sig vid liv.
Kanske vill han säga att det kinesiska folket var i händerna på ett nyckfullt, inkompetent och grymt barn vid tiden för ”det stora språnget”
En ganska ovanlig aspekt av en bok som tycks tillägnad minnet av de intellektuellas martyrskap i en diktatur är att ”författaren” framstår som den mest opålitliga och minst hjältemodiga av alla. Bland annat använder han sin penna för att skriva ett vittnesmål om den förbjudna kärleksaffären mellan den lärde och musikern, som han lämnar till barnet med ödesdigra påföljder för det ertappade paret. Lianke tycks vilja säga att det skrivna ordet har stor potential att orsaka skada när det går maktens ärenden, men också en central funktion för att händelser som den stora hungersnöden och lidandet i lägren ska bli ihågkomna och traderade. Romantiteln återspeglar just denna dubbelhet: en av de fyra böckerna som åsyftas utgörs av det lismande angivandet av medfångar medan andra är vittnesmål om lidandet och övergreppen som begicks av regimen. Varför har då Lianke valt ett despotiskt barn som fångvaktare? Kanske vill han säga att det kinesiska folket var i händerna på ett nyckfullt, inkompetent och grymt barn vid tiden för ”det stora språnget” då regeringen med mer eller mindre genomtänkta metoder skulle öka bland annat stålproduktionen drastiskt. Följden blev ekonomiskt kaos som resulterade i mellan 15 och 40 miljoner döda.
Det är en effektiv bild av byråkratins grymhet och grymhetens byråkrati som Yan Lianke målar upp, men litterärt ger hans roman, med sitt av Bibelns och sagans tydligt influerade och medvetet kantiga språk, inte så mycket. Det är en av de böcker där ambitionen att skapa satir, allegori och symbolik tycks ha överskuggat berättande och gestaltande.