Inrikes/Nyheter 05 september, 2022

Carl Schlyter: Valrörelsen är ett oförlåtligt svek mot våra barn

Medan klimatkrisen förvärras för var dag som går tävlar riksdagspartierna om vem som kan erbjuda mest destruktiva lösningar. Det är mer av allt det som fört oss till katastrofens rand. Men våra barn kommer inte att förlåta oss denna tillväxthets, skriver Carl Schlyter.

Partier har historiskt blivit framgångsrika när de hade en idé om hur våra liv kunde förändras. Socialdemokratin växte när den hade en dröm om 8-timmarsdagen, som skulle ge människor tid att utvecklas, växa och organisera sig för att göra livet bättre. Liberala idéer om friheter och rättigheter, där kraften hämtades från att människor kunde välja andra liv än de liv de levde. I gamla kolonier, diktaturer och stormakter har styrkan i befrielserörelser kommit ur löftet om att avsluta krig, dominans och förtryck, helt enkelt att livet ska förändras.

Sverige 2022: Här handlar allt om att allt ska bevaras, vi ska köra lika mycket bil (eller mer), jobba lika länge (eller mer), flyga lika mycket (eller mer) vilken sak vi till vardags än håller på med ska det fortsätta (eller göras mer). Det är som att alla partier tror att just nu har vi nått zenit i livets utveckling. Samtidigt handlar valrörelsen om att allt är dåligt, elkris, klimatkris, artkris, gängkriminalitet, krig, till och med regeringspartiet kör med ”Sverige kan bättre”. Men det alla partier drömmer om är den livsstil vi hade, de liv vi hade. Vi ska få rabatt på el, bensin, mat, lån så att vi kan fortsätta skuldsätta oss och ekosystemen.

Nästan 2 000 forskare ropar rakt ut i valrörelsens idéöken på åtgärder för att lösa klimatkrisen och miljökrisen. IPCC varnar i allt starkare ordalag för att klimatkrisen är här nu. Den biologiska mångfaldens motsvarighet till IPCC, IPBES, är mindre känd men slutsatserna är nästan än mer skrämmande: arter dör ut i rekordfart och utvecklingen går åt fel håll.

I Sverige har psykisk ohälsa bland barn fördubblats sedan 80-talet.

Klimatet havererar, ekosystem kollapsar, barnen blir utbrända – det är läge för förändring. Valrörelsen är i full sving, men var är idéerna? Partierna tävlar om att gilla Hybrit, stålet med lägre utsläpp så vi kan gräva, spränga och tömma jordskorpan ännu mer, med gott samvete, under den felaktiga parollen att det skulle vara fossilfritt.

Alla partier gillar bilar, de mer bakåtsträvande subventionerar fossila bränslen, andra subventionerar biobränslen så att vi kan elda upp vår natur eller ibland överblivna slakterirester från köttkonsumtionen. De allra modernaste subventionerar elbilar, åt de som har råd.

Varenda parti röstar för att kalkbrotten ska brytas på, även när företaget gjort en ansökan i strid med lagen. Då ändrar alla så glatt lagen, för inget får stå i vägen för utbyggnaden av precis allt i Sverige.

Inte minst då skattesubventionerade datorhallar åt it-miljardärerna, batterifabriker, ståltillverkning, elektrobränslen, höghastighetståg, elbilar, ja det finns ingen hejd på allt vi kan göra med mer el!

Föga förvånande vill alla partier då också tävla med varandra i att bygga mer elproduktion. Vissa vill ha svindyra kärnkraftverk, andra vill ha vindkraft till havs, åter andra, på land. Några vill ha allt. Men alla vill ha mer!

Samma är det med vägar, järnvägar, byggnader och städer, mer är mottot. Valet präglas av vilken teknik partierna vill ha, inte hur vi kan leva goda liv.

Det finns skillnader mellan partierna, där Miljöpartiet brukar få bäst resultat i miljörörelsens granskningar, följt av vänstern. Miljöpartiet vill i alla fall skydda natur och ställa om teknik snabbt, men vågar inte heller de förklara värdet av att ändra vår livsstil, till det bättre. Det hjälper ej att vara bäst på plan om den håller på att svämma över av stigande havsnivåer. Valrörelsen präglas helt av kortsiktiga ”kissa i byxan”-förslag som för stunden gör livet lite lättare. Till och med rena lögner sprids för att nedgöra motståndaren. Denna valrörelse präglas av högerns gnäll mot att det finns ett miljöparti samt av socialdemkratins fokus på annat än miljö. Inte ett enda parti utgår i sina budgetar från det självklara faktum att vi bara har en planet. Alla partier dukar upp sitt valgodis som ger internettrollen och tandtrollen mättnad för stunden, till priset av vår framtid.

Var är idéerna om ett bättre liv, som samtidigt respekterar naturens gränser, där vi inte bara ställer om tekniken utan även våra liv? När slutade vi drömma om att livet kan bli bättre trots alla kriser? Om frihetskämparna förr kämpade mot kolonialmaktens och elitens dominans, kontroll och förtryck är det vår generations uppgift att kämpa mot dominans, kontroll och förtryck av naturen. Det finns fler människor på jorden och samtidigt måste enormt mycket mer mark och hav skyddas. Mark- och havsresursuttaget måste minska. Samtidigt höjs minimilönerna i Asien. Det betyder att överflödet av billig skit och en och annan nyttighet vi vant oss vid att kunna köpa är över. Det kan ingen politiker ändra på. Att du och jag kunnat köpa så mycket är för att vi kunde få de globala resurserna billigt och framför allt få åtta timmar av en asiats arbetsliv i utbyte mot en av våra, även när vi inte ens jobbade mer effektivt. Denna sista rest av den gamla slaverilogiken – att vi av naturen är mer värda än andra – håller lyckligtvis på att försvinna. Det betyder dock att vår arbetstimme kommer kunna köpa oss färre prylar.

När dagens ekonomiska system växte fram upplevdes naturen som obegränsad, men vår förmåga att omvandla den till bekvämligheter var begränsad. Det gav oss ökat välmående och lycka att kunna tillverka mer och stödja allt som ledde till det. I dag är situationen den omvända, det är naturen som är begränsad, inte vår produktionsförmåga. Då behövs ett nytt ekonomiskt system som respekterar naturens gränser. Men om jobba och shoppa inte längre kan vara måttet på alltings framgång, vad ska vi satsa på?

Lyckoforskningen visar att familj, vänner, fysisk aktivitet – helst i naturen – och även ökad inkomst, till en viss nivå, gör oss lyckliga. Minskade sociala klyftor och ökad tillit ökar lyckan väsentligt. Ändå har nästan allt fokus i politiken legat på att öka inkomsten, även för människor som inte blir märkbart gladare av att ha mer.

Kan den nya tidens politiska vision bli att göra mindre av det vi betalas för och mer av det vi gör för att vi vill?

Ett självklart svar är kortare arbetstid. Det ger oss mer tid över för allt som gör oss lyckligare (utom pengar) och samtidigt är det ett effektivt sätt att minska utsläppen – de minskar i genomsnitt med 0,8 procent för varje 1 procent minskad arbetstid. Ska vi lösa problem på riktigt borde valrörelsen handla om hur vi ökar tilliten, samarbetskraften – inte bara konkurrenskraften.

Dagens finanssystem låter några privatbanker skapa pengar som skuld (banken har inte en miljon när du tar ett banklån, de skapar den oftast). Detta system kollapsar utan tillväxt och det ökar klyftorna varje år då pengarna ansamlas hos de som äger bankerna. Partier som säger sig vilja minska klyftorna i detta system är som att ro motströms mot en flodvåg av ojämlikhet – de har aldrig en chans. Utan ökad jämlikhet kommer det heller aldrig att finnas stöd för en omställning som går snabbt nog.

Tillväxten har inte frikopplats från resursförbrukningen globalt på 50 år, så dagens finanssystem göder en social och ekologisk katastrof. Det finns bra och enkla förslag att ändra på detta men de har du inte hört en enda gång i valrörelsen. Här finns plats för visionerna och lösningarna!

När ska det första partiet våga köra en valrörelse på att vi ska slippa göra saker? Du behöver inte köra, servicen är nära. Du slipper köpa kilowattimmar när du effektiviserar bort dem. Du köpte inte prylen, den fanns till låns. Du slipper gruvan och kön vid vägbygget, de blev onödiga. Ibland är det goda i livet lättare att få gjort, genom att avstå från det som ”måste göras”. Du sparar mycket pengar, miljö, resurser och tid, du slipper jobba lika länge. Det du får mer av är fri tid, och mer plats i ditt förråd och för naturen att återhämta sig. Kanske kan hängmattan till och med uppgraderas från att ses som ett massförstörelsevapen mot arbetslinjen till att bli en plats där vi och naturen får återhämta oss och på allvar fundera på vad som gör oss gott. Men 2022 är det tydligen höjden av bakåtsträvande – så välkommen åter till stressen och pressen att ständigt tillverka, jobba och göra mer, av allt.

Carl Schlyter, kampanjledare för systemförändring och klimat på Greenpeace

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr