– Socialdemokratin måste borsta upp sig och börja diskutera kapitalets härjningar och dess inverkan på samhällsutvecklingen; finna hållbara lösningar och gå vidare, säger Carl Tham på ett kafé nära ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.
Det är där han håller till om dagarna när han inte är på andra uppdrag som FN möte i New York, sommarstugeaktiviteter i Skåne, skriver debattartiklar om finanskrisen, eller håller i seminarier och debattpaneler runt om i landet. Han lever uppenbarligen inget stilla pensionärsliv, den före detta Sida-chefen, utbildningsministern, Tysklandsambassadören och partisekreteraren för folkpartiet.
Ja, Carl Tham är mannen som drev på för löntagarfonder – som folkpartist under tidigt 1970-tal. Han säger att han ibland läser ur folkpartiets partiprogram från 1972, som han var med och skrev, och när han frågar seminariepubliken vilket parti som står bakom texten, är det aldrig någon som gissar på folkpartiet. Inte ens socialdemokraterna ror hem frågeställningen, utan flertalet gissar på vänsterpartiet.
– Det är helt enkelt ingen som tror att socialdemokratin idag skulle säga: ”Vi behöver en styrd och kontrollerad tillväxt”, vilket det uttryckligen står i det gamla fp-programmet.
Tyskland inspirerade när Tham jobbade som bäst på att få till en koalition med socialdemokratin och en kompromiss om löntagarfonderna. Frågan för dem båda var: Vad gör vi med övervinsterna? Allt gick i stöpet, såväl Tysklands modell för övervinster som folkpartiets socialliberala färdriktning och flörtande med socialdemokratin.
Partiet och borgerligheten vred sig högerut och det var i slutändan omöjligt för Tham att stanna kvar i det parti han en gång inledde sin politiska karriär med. År 1984 gick han i stillhet ur folkpartiet för att bli medlem i socialdemokratiska arbetarpartiet ett år senare.
– Ett samarbete mellan folkpartiet och socialdemokratin under 1970-talets första hälft hade inte inneburit en högervridning, men nu 30 år senare håller jag det för en omöjlighet att socialdemokraterna skulle kunna bilda regering med nuvarande folkpartiet. Det skulle inte gå helt enkelt. Det finns inga socialliberaler kvar, utan de har skurits bort och förskjutits.
När Carl Tham innehade rollen som folkpartiets partisekreterare var han parhäst med Per Ahlmark, om vilken han säger sig inte ha någon kontakt med längre. Den bröts när han gick med i socialdemokraterna.
– Ahlmark har ett mörkt stråk inom sig som fått ta över och blomma ut i ett reellt hat mot forna partikamrater. Han var en gång en spirituell, oerhört begåvad person; rolig var han också, säger Tham när jag frågar om de båda fortfarande slänger ett ord eller två med varandra.
Att Tham blev socialdemokrat har gjort att högern ”har fått honom på hjärnan”, säger han.
– Svenska Dagbladet har skrivit hundratals ledarstick som berör mig som person. Vad hette den där människan som alltid skrev ner mig, jag kommer inte ihåg; men han hatade i alla fall mig och Horace Engdahl. Det har med klass att göra.
Tham ser en liknande utveckling hos samtliga borgerliga partier – inklusive miljöpartiet – att de skär av rötterna.
– De är så maktsugna att de till och med säljer ut Gud, om det skulle vara så, säger han och syftar på kristdemokraterna.
– Sen hamnar de i en gegga i mitten och tappar röster till moderaterna; allt för att komma i regeringsställning.
Vi pratar om blockbildningar och röda och blåa konstellationer, om faran i att färdas i riktning mot tvåpartisystem. Vi pratar Lissabonfördrag och dess behandling i Sveriges riksdag; om oviljan till debatt och diskussion från både Alliansen och socialdemokratins håll.
Jag nämner hur man i EU-parlamentet får till urvattnade kompromisser mellan de två största partigrupperna och undrar samtidigt om det i Tyskland, det största av alla EU:s medlemsstater, har funnits någon debatt eller diskussion kring till exempel Lissabonfördraget och dess föregångare konstitutionen, och om han som fanns på plats i Tyskland när Holland och Frankrike röstade nej till EU:s konstitution 2005, kunde märka av att det faktiskt ägde rum folkomröstningar på nära håll.
– Precis som i Sverige la man locket på från politiskt håll. Man vill inte ha debatt. För Sveriges del har man fortfarande EMU-omröstningen 2003 i färskt minne. I Tyskland fanns det många som insåg att avgörande makt skulle förflyttas från det nationella parlamentet till EU:s institutioner, och det fanns faktiskt två stycken tyska riksdagsledamöter som anmälde förslaget till konstitution till den tyska författningsdomstolen, men den hann inte yttra sig innan holländarna och fransmännen röstade nej.
Konstitutionen har kommit igen under nytt namn bara, säger Tham och syftar på Lissabonfördraget. Den stora skandalen är att socialdemokratin, när den satt vid makten, valde att aldrig göra något åt konstitutionen; den förhandlade aldrig till sig berättigande undantag eller tog upp ämnet för diskussion.
– När jag och förre talmannen Björn von Sydow höll i ett möte på Södermalm i våras, berörde Sydow just det att socialdemokratin aldrig egentligen engagerat sig i fördragsprocessen; hur den skulle se ut och vad som skulle bli slutresultatet – det var en oengagerad socialdemokrati som lämnade walk over i frågan. De nyttjade aldrig den tankepaus som utlystes efter Holland och Frankrikes nej. Chansen fanns att göra upp med juristterrorn, det vill säga att juristerna i EG-domstolen har sista ordet över politiska beslut. Det är enormt upprörande att ledningen för socialdemokraterna agerade så och nu sitter vi här med Lissabonfördraget som innebär att EU:s makt växer på demokratins bekostnad.
Varför har socialdemokraterna agerat som de gjort nu i samband med ratificeringen av Lissabonfördraget – varför inväntar de inte Stråthutredningen, som LO-kongressen tog beslut om?
– Partiledningen inom socialdemokratin vill helt enkelt verka regeringsduglig, det är mitt svar på varför den vill rösta ja till fördraget utan vidare diskussion.
Tham har under året som gått kritiserat sitt gamla parti för att inte våga kritisera kapitalismen.
– Socialdemokratin har ju varit mycket försiktig när det gäller att kritisera den nyliberala marknadstron. Inte så att man anslutit sig, men man har varit mycket tyst. När jag ställde en fråga om detta till Per Nuder och Mona Sahlin i en utfrågning för två år sedan duckade dom.
Samma typ av högervridning som du tidigare nämnde att de borgerliga partierna genomgick?
– Jo, i den meningen är det så. Och även inom socialdemokratin har man marginaliserat de som vill diskutera kapitalet och behovet av reglering av den samma. Nu när den ekonomiska krisen kräver nytt tänkande är det synd, tycker jag, att partiet inte utnyttjar Pagrotsky mer, han är oerhört kunnig och är en skicklig politiker!
Vi kommer in på Thams egna politiska utveckling. På frågan om han kan liknas vid ett politiskt landmärke som stått still i en värld som vridits åt höger. Tham gillar inte jämförelsen – den ger honom för stor betydelse. Han håller inte heller med om att han stått helt fast heller. Just nu läser han en bok om politiska memoarer som just går ut på att politiker har en benägenhet att säga att de står fast vid sina ideal, fast den realpolitiska verkligheten istället omöjliggjort en sådan utveckling, vilket han inte ser som något negativt. Kompromisser och revideringar av tidigare ställningstagande är mer en nödvändighet, än något av ondo, säger han och fortsätter:
– Om det är något som jag dock kan säga mig varit konsekvent i är min kritik mot marknadens oinskränkta makt, det är något jag problematiserat och arbetat mot i 40 år vid det här laget, säger han och nämner i förbifarten en debattartikel från 1981 i skriften Liberal Debatt där han går till attack mot marknadens överhöghet.
Idag, en så där 28 år senare har han samma fokus: Vänsterns viktigaste uppgift nu är att få bort högerregeringen, få bort högerstyret i kommunerna. Arbeta för att pressa tillbaka marknadskrafterna; en bättre balans mellan marknaden och demokratin – helt avgörande för samhällsutvecklingen i stort. I dagarna sitter Carl Tham och planerar upp fyra seminarier i ABF:s regi, som går under arbetsnamnet: Efter kraschen: En ny kurs?
Vi diskuterar vad man egentligen kan göra när banker och företag rasar.
– Hade vi haft löntagarfonderna hade det varit möjligt att förhindra att Ford köpte Volvo, nu är det för sent. Göran Persson var, när det begav sig, redan då bekymrad över Fords köp av nationalklenoden. ”Det här kommer inte att bli bra för Sverige”, sa han till mig och det har det ju inte blivit heller.
